I väntan på..vadå?

Jag tänker mig helvetet som en gigantisk tvättstuga till bredden fylld med tubsockor, mysbyxor och arga fyrtiotalister som äter langos.

Fyrtiotalisterna spiller så mycket att jag måste tvätta om hela tiden med ett undermåligt tvättmedel. Jag kommer aldrig, likt Sisyfos, därifrån. Det bara rullar på, i evighet.

Djävulen, Satan, Hin Håle, glass av smaken romrussin, eller vad vi nu väljer att kalla ondskan, sitter i ett hörn av tvättstugan och gör nummer två. Hans avföring består av capris. Kort sagt: det är inget kul ställe vi pratar om, inget kul ställe alls.

Den här föreställningen om tillvaron efter livet är naturligtvis inget jag pratar med allehanda löst folk om. Skulle någon påstå att jag sagt detta kommer det att förnekas i varje enskildhet. Jag säger det här i förtroende. Okej?

Det är väl stroken som spökar igen. Det mest obehagliga med den var inte själva förloppet utan tiden efter då jag så fort jag drabbades av något av obekant fenomen i kroppen (som att resa sig ur fåtöljen) blev jag mer eller mindre nervös över att det nu var klippt igen.

Är det så det är att bli gammal – att konstant känna sig osäker över sitt hälsotillstånd – vet jag inte om jag vill bli det. Å andra sidan tänker jag mig att när jag väl är död och begraven kommer att må ungefär likadant som jag gjorde på Gustaf Vasas kröning.

Jag vet innerst inne att jag inte kommer att hamna i helvetestvättstugan efter döden….väl?

Det finns några intressanta skildringar av Gud, djävulen och resan upp eller ner.

Al Pachino är kul som Djävulen och talet han håller i Djävulens Advokat är intressant ur ett teosofiskt perspektiv. Rosemarys baby är en läskig klassiker. Cineaster är bekanta med Himmel över Berlin. 

Thåström har sin variantmen mästerverket i filmens värld heter Angelheart. Robert De Niro är briljant i rollen som…NEJ! AVSLÖJA INGET! Mickey Rourke är i samma film inte dum han heller. Det ryktas om en nyinspelning.   =(   som ungdomarna säger. Vid alla gudar, eller vid avsaknaden av dem, låt bli.

En elev påminde mig om att jag i religionskursen vid något tillfälle beskrivit Tolkien som Gud. Och med allt vad det innebär av mytologi i ringens värld. Det var, tycker jag själv så här i efterhand, mycket begåvat gjort av mig. Kommentar på det, skolverket?

Gillar man temat rekommenderas Mästaren och Margarita eller I väntan på Godot.

Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai tillika världsomseglaren och bestsellerförfattaren, har i ett av våra samtal låtit mig förstå att Frank Furillo, kommissarien i världens bästa polisserie med världens bästa introi själva verket är en beskrivning av Gud i en ond värld.

Det pratade vi länge om en sen natt i Ängelholm. Jag ska be honom motivera sig i en kommentar till detta inlägg eftersom jag inte minns vad han sa, mer än att det var intressant.

Jag minns också att Draculas döttrar som flaxade kring korvkiosken undrade vad det var för fel på oss som stod och käkade korv och snackade om Gud och existensen.

Frank Furillo var gift med en jurist, Joyce Davenport. Jag var SÅ avundsjuk på honom. Furillo var en ledare med integritet, godhet och förnuft. Och så levde han med HENNE. Men är karaktären Furillo verkligen en omskrivning för Gud, Martin?

—

Jag är glad att jag aldrig tittade på mor efter att hon lämnat jordelivet. Bland personalen på avdelningen fanns flera som var rätt påstridiga. Jag skulle inte komma över mor, inte kunna acceptera hennes död, om jag inte såg hennes döda kropp. Jag vägrade.  

Jag har sett en död människa, kamraten Jens Korpe som avled efter en motorcykelolycka, och det man ser är ett skal. Livet är inte där längre. Jag ville komma ihåg mor som hon var i levande livet. 

Små ögonblick av klarsyn, eller stark övertygelse, kan spela stor roll under lång tid i ens framtida liv. 

Jag kan tänka mig att man inte spelar en viss låt av Orup i Kolmårdens högtalarsystem framöver. Vore det undertecknad det handlade om skulle jag kräva att låten spelades. 

Anything for me but mindless good taste, som Cleese sa på Chapmans begravning (se länk i förra inlägget). Jag får återkomma till det ämnet. 

Jag snackar mycket. Och skriver med. Det har jag alltid gjort. Få gånger åstadkommer jag något av substans. En gång gjorde jag, i eget tycke, det.

I familjen resonerade vi lite kring vad som skulle stå i mors dödsruna. Något av Ferlin? Kanske Evert Taube kunde passa, hon är ju från västkusten. Det kändes lite konstruerat, tyckte jag, att välja något från någon annan bara för sakens skull. 

Så jag satte mig ner i ensamhet och skrev några rader fritt ur hjärtat. Far, och mina syskon, blev förtjusta och gav sitt samtycke. Jag har till och med, för att använda ett modernt språkbruk, blivit retwetad då jag sett mina rader i andras dödsrunor i såväl Göteborgsposten som Falu Kuriren.

Det tar jag som ett tecken på att det inte är ett pekoral rakt igenom. Hur nu äkta känslor skulle kunna vara det.