Strokefrisyr och hundägarjävlar

Det är skönt att åka på tidig semester.

Bra är också att besöka populära platser innan dessa beckar igen av turister. För jag är ju folkskygg. Åtminstone när det kommer till  folkmassor. Det var således med blandade känslor jag äntrade Astrid Lindgrens värld veckan efter midsommar.

Det lätta obehaget jag kände kan också berott på att dotter 2 ända sedan vi lämnat Falun ideligen frågat om man fick ta av sig byxorna i Småland. Hon tar alltid av sig kläderna när hon leker men det vet knappast den breda småländska allmänheten. Jag var alltså, handen på hjärtat, rädd att hon genom sin ständiga undran skulle framställa Dalarna i dålig dager.

Min allmänna inställning till olika sommarparker är annars att man passerar dessa i hög hastighet och kastar in plånboken. På baksidan spottas den ut sliten och tom. Sen åker man hem. Sliten och tom. Denna föreställning kom duktigt på skam, Astrid Lindgrens värld är väl värt ett besök för barn i åldern 3-10. Inga karuseller men däremot bröd och skådespel i positiv bemärkelse. Mattisborgen och Pippi var bäst.

Dessutom fick man sylta till frukost. Heja Småland!

Inte vet jag om apoteken tar sina ansvar, nuförtiden. Men hurra för det avreglerade och tillgängliga samhället! Dotter 1 blev snuvig och allergisk. Inte behövde vi, som på 70-talet, offra dyrbar semestertid på att hitta ett stängt apotek i okänd terräng. Man svänger nu för tiden kvickt in på en mack för lite näsdroppar och pulver. (PAPPA! DET HETER INTE NÄSDROPPAR, DET HETER NEZERIL!). Ah, anakronism. Till vilket jag ämnar återkomma.

Allergi, ja. Och djur. Helst hundar. Nu får de vämjeliga bestarna till och med följa med på restaurang. Lady och Lufsen IRL.  Det är inte självklart att hundjäveln ska flytta på sig när barnen får ett allergiutbrott heller. Jag blir förbannad. Lite som Gary Oldman i länken i förra inlägget.

Hundjävlar. Loppiga, opålitliga och skabbiga. Vi lever inte längre i ett bondesamhälle, liksom. Jag ska fan i mig klona en mamut och ta med till en hundägare. När mamuten kör upp sitt huvud i skrevet på hundägaren ska jag säga: ”det är ingen fara, han vill bara hälsa…nämen Bobbo då, Hoppsan!”.

Om någon tycker jag är oförskämd och går hårt åt hundar och deras ägare har det sin grund i hur mina döttrar och fru mår efter en allergichock. Det nya är från hundägarnas sida att man menar att ”det här är en allergifri sort”. Jo tjenare. Ursäkta, konstapeln, jag ska bara råna banken lite grann.

Det är också det förflutna som spökar. Fars gamle arbetskompis, barnpsykologen Hans Hallqvist, med vilken han för övrigt under flera år fyllde landstingets personaltidning ”Mixturen” med den egna romanen ”Kolmilan”, var lite speciell. När familjen hälsade på fick vi barn äta i garaget då hunden inte fick låsas in. Den kunde få framtida men.

På förekommen anledning vill jag låta meddela alla hundägare (trumpetsignal): HALLÅ!  DET FINNS INGA ALLERGIFRIA HUNDRASER! Vad försäljaren än har lurat i er.

I ärlighetens namn är det inte djurens fel, utan människornas. Mer exakt hundägarnas.

Det klart, vi har alla våra problem på semestern. Att gå in i ett överparfymerat tyskt turisttåg, rökare eller den kategori jag själv tillhör, barnfamiljer, är inte alls kul om tillfället är fel. Och det är ju det som är grejen. Tillfället är ALDRIG rätt. Tillvaron är en strid. Men hundar hör hemma…någon annan stans än där min familj är just då.

Den uppmärksamme inser att det mesta av detta sorterar under kategorin ”I-landsproblem”. Extra tydligt blev det i Söderköping. Där finns, om man nu får tro reklamen, landets största glassbutik. De hade alla möjliga kreationer där kronan på verket kostade närmare fyra hundra spänn. Föräldrarna glittrade med ögonen: vad ville våra döttrar ha? En Piggelin och en 88:an, tack.

Man kunde sopa golvet med försäljarens mungipor.

Vi åkte vidare till St Annas skärgård, kanske mest känt för sin skönhet och för sina, helst för de som gillar att paddla eller segla, fästingar. Själv fick jag mig en rundvadring i stillhet (den Änglaljuva har den goda smaken att låta mig uppleva historiska platser utan Piff&Puff och sedan låta mig återbereätta huvuddragen) på Stegeborgs slott. Ännu en av dessa gamla medeltida platser med en trevlig krog i anslutning. Allt man behöver.

Nåja, något lär man sig även i vilomode. Jag var ovetande om att det var här Johan III föddes, exempelvis. Vill man bo engelskt idylliskt, och till överkomligt pris, i denna trakt föreslår jag trädgårdshotellet.

På semestern händer det att locktången får vila. Ibland går förfallet för långt. Familjen kallar detta för att nu har pappa Stroke-frisyr. Jag antar att det som avses är det utseende jag hade efter att ha legat ett par veckor till sängs med mysbyxor som enda sällskap. Lyteskomik är den enda sanna glädjen. Det funkar, hursomhelst. Jag tar mig i kragen. 

Förövrigt undrar jag om Wag the dog är en underskattad film. Får kanske se den igen under semestern.