Sherlock Holmes

Min barndoms hjälte var ingen muskelknutte eller någon kvinnornas erövrare. Tvärt om.

Redan i tidig ålder slukade jag Arthur Conan Doyles böcker om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Jag återskapade alla hans äventyr i lekens värld tillsammans med min kamrat Klas. Vi hade inte käppar och pistoler som attribut, som våra jämnåriga kamrater hade när de lekte, vi använde istället Klas pappas pipor.

När jag tillsammans Den Änglaljuva  företog mig min första resa till London frågade hon, som varit där åtskilliga gånger (hon bodde en tid i Birmingham), vad jag ville se. Jag var bergsäker. Jag ville se Towern, Churchills War Rooms, valfri skräddare på Saville Row (även om jag inte hade råd att köpa något) och så Den Store Detektivens hem: 221 B Baker street. Jag kände nämligen till att man återskapat Holmes och Watsons hem som museum på den klassiska adressen.

Jag fick sålunda besöka min hjältes hem. Det var fantastiskt. Jag har sedan dess några motiv hemma på väggen och den uppmärksamme ser en länk till något förknippat med honom här bredvid. Jodå, Holmes finns fortfarande vid min sida.

Sherlock Holmes är alltså en karaktär som hängt med mig från min barndom. Han är viktig för mig. Därför gläder det mig att Holmes tycks fått en renässans på sistone. Jag bryr mig. Även om …INTE FAN ÄR DET HOLMES VI SER! Ursäkta.  Åter till verkligheten. Holmes verklighet är den enda sanna verkligheten.

Jag gillar romanerna bättre än essäerna. En studie i rött är den första boken där Watson och Holmes genom en annons möts för första gången. Avsnittet är lysande i all sin enkelhet. Watson har tjänstgjort som militärläkare men har just återvänt hem till England och behöver därför någonstans att bo. På olika sinnrika sätt får läsaren lära känna Holmes skarpsinne och excentriska personlighet. Sedan är man fast. För den som just fått intresset väckt, kanske genom de nyligen producerade filmerna och tv-serien, rekommenderas denna bok varmt.

Baskervilles hund är av många ansedd som the greatest detective story ever told och den är jämförelsevis väldigt spännande och suggestiv. Romanen är filmatiserad åtskilliga gånger, nu senast som episod av tv-serien Sherlock (nedan).

Motivet som pryder min matsalsvägg

Hur har Holmes porträtterats på film? Det sägs att ingen gestaltats så många gånger på vita duken som honom och då befinner vi oss i konkurrens med storheter som James Bond och Dracula. Hur det än är med den saken kommer här några minnesvärda exempel.

Först har vi Basil Rathbone som gjorde Holmes i en faslig massa filmer på 1930- och 40-talen. Det var lite före min tid, men jag har sett de flesta. Filmerna är hyfsat trogna böckerna.

Nyligen har Robert Downey Jr gjord två relativt underhållande filmer som Holmes där Jude Law spelar dr Watson. TV-serien Sherlock med Benedict Cumberbatch (namnet skulle förövrigt duga mer än väl åt valfri karaktär i böckerna) och Martin Freeman är ett innovativt och framgångsrikt försök att föra över Holmes till en ny illitterär generation.

De kämpa, sina miljondollar-budgetar till trots, förgäves.
Inte fan är det Holmes vi ser.

Mästaren har nämligen redan framträtt, satt sitt bomärke, och lämnat oss. För den som läst berättelserna mer än en gång är det en självklarhet: Jeremy Brett (avled tyvärr redan 1995) ÄR Holmes. Under 1980- och 90-talen spelade han in i stort sett alla böcker och kortare berättelser. Dessa är numera inte helt lätta att få tag i. Köp en, om tillfälle ges.

Det finns fler som insett Bretts storhet och någon har klippt ihop några scener på tuben. Den uppmärksamme ser att Watson gestaltas av två olika skådespelare vilket är den enda kritiken jag kan rikta mot detta mästerverk.

Varsågod: se den störste, och njut. Introt  är förresten i sig självt värd en hänvisning.