Liberal 10/9

Om man utgår från att liberalismens grundläggande uppgift är att bevaka individens, den enskilda människans, frihet och möjligheter att kunna och vilja, påstår jag att Sverige styrts mer eller mindre efter dessa principer sedan den moderna demokratins genombrott.

Visst, med lite variation i regeringarnas sammansättning. Men ändå.

Långsamt har utvecklingen gått mot att öka individens möjligheter men också mot att kräva något tillbaka av individen i ansvar gentemot staten och medborgarna. Jag är folkpartist därför att jag anser att detta parti bäst tillvaratar denna variant av liberalism.

Det som kallas socialliberalism.

Det är trångt i det hörn på discot där de coola killarna och tjejerna hänger. Det är numera många som vill beklä sig i gamla liberala finkläder som gynnsamt företagarklimat, fri rörlighet inom Europa eller var och ens rätt till sin sexuella läggning.

Det gäller därför för oss riktiga liberaler att identifiera nya kärnfrågor samtidigt som vi hela tiden måste vara på vår vakt och återerövra det redan självklara: som att var och en får tro på vilken Gud man vill eller försvara den fria aborträtten vilken just nu tycks vara under angrepp i både Europa och USA.

Bengt Westerberg sa en gång att det krävs ibland hårda nypor för att skapa ett mjukare samhälle. Det var väl i samband med lanserandet av obligatorisk pappamånad 1994.

Betänker man andra saker som i dag betraktas som självklart, exempelvis införandet av lika allmän rösträtt eller avkriminaliserandet av homosexualitet, är jag beredd att hålla med Westerberg.

Samtidigt är det viktigt att fundera lite över vad som händer om vi skjuter fram gränserna allt för långt i vår frihetsiver. Vilken konsekvens får en avreglerad vapenlagstiftning? Eller fri jakt på val? Vad innebär en drogliberalisering för människor och samhälle på exempelvis trettio års sikt?

Det är viktigt att vara tydlig med skillnader mellan olika idégrunder. Vad innebär ett konservativt, liberalt respektive vänsterradikalt synsätt i aktuell fråga?

Vi kan ta ett aktuellt ämne: terrorism. Vad kostar FRA? Vilket pris är jag villig att betala för att vara fri från övervakning? I USA har man på en del håll en rätt fri lagstiftning gällande vapeninnehav.  Det hänger ihop med hur landet en gång bildades och var och ens rätt att försvara sig.

I skrivande stund har jag inget belägg för detta men jag tror att det finns ett samband mellan våldets art i ett samhälle kopplat till tillgängligheten på vapen och droger. Våldet har fått till följd att man på en del håll satt upp övervakningskameror och metalldetektorer här och var, exempelvis i skolor.

Mot den bakgrunden blir det lite snett att bara diskutera själva övervakningskamerans förekomst, tycker jag. Väljer jag att vara fri från myndigheter (vem övervakar övervakarna och allt det där)  eller fri från våld och övergrepp?

Efter 9/11 blev USA mer av en övervakningsstat, en rädd nation, en aggressiv nation, som pucklade på egna medborgare och andra länder i den påstådda jakten på fred och frihet. Fortfarande brottas nationen med gigantiska budgetunderskott bland annat som följd av dessa aktiviteter.

Det kanske är tidigt att säga, men det verkar som om Norge gått en annan väg efter terrordådet förra sommaren. Man följer sina demokratiska principer i hanteringen av förövaren och stiftar inte nya speciallagar, eller specialfängelser, att hantera en unik situation.

Man säger sig vilja möta detta med mer öppenhet men aldrig med naivitet.

Vad blir konsekvensen för samhället och medborgarna på trettio års sikt i dessa båda länder? Och för omvärlden? Norrmännen verkar kämpa vidare på en socialliberal väg framåt.

Amerikanerna brottas alltså fortfarande med arvet från det stora terrordådet för elva år sedan och det är inte omöjligt att de väljer en mer konservativ president i november.

Vore jag tvungen att flytta blev det hellre till Norge än till USA.