Stroke-postludium

Okej. Betrakta mig gärna som din stalkin stroke i världsrymden ännu en gång.

Preludiet var jobbigt.

Jag skulle den 26/1 åka skidor. Plötsligt kändes det som att balansera på en flotte i mycket grov sjö. Jag tappade balansen och sjönk ihop i trapphuset. Likt en abborre på land kravlade jag runt bland skidor och pjäxor och försökte greppa tag i något beständigt. Gradvis försvann synen. Huvudvärken tilltog. Jag mådde illa.

Jag lugnade mig, så som jag lärt mig att man i krissituationer ska göra, och lutade mig mot väggen. Tänkte efter. Jag förstod ju att det här inte var något bra. Och så passerade en flyktig tanke att det kanske var nu det tog slut för min del. Det kändes inte så skrämmande. Det kändes rätt okej, faktiskt. Sen tog jag mig samman och ringde den Änglaljuva som raskt kom och körde upp mig till akuten.

De första veckorna.

Den första tanken från trapphuset, den om att slutet var nära förestående, återkom. Jag började, som om jag var tvungen på något bakvänt sätt, omdefiniera hela min tillvaro. Plötsligt var passionen borta för många saker jag brukade älska att göra: bada, sjunga, läsa, umgås med alla och en var…vägen tillbaka var lång.

Den pågår än.

I denna omtolkning av mig själv har jag brottats med några tankar som ständigt återkommit. Vad är jag för pajas, egentligen? Vad värdesätter jag här i tillvaron? Vilka tillfällen, tankar och människor är värda min energi?

Och så den stora frågan: är livet verkligen bättre än döden?

Jag fick en smäll. När jag åter kom till sans låg jag på sjukhuset och kunde knappt se. Där vobblade jag omkring och drog dåliga, i vissa fall tämligen olämpliga, vitsar till alla och en var. En skammens rodnad drar fortfarande förbi vid minnet. Det är inte bra att glatt stå och sladdra om Riket i kön i matsalen, exempelvis. Hursomhelst: det var mitt sätt att bearbeta det hela.

Synen kom småningom tillbaka, sinnet visade sig intakt och styrseln likaså. Men någonstans på vägen släppte jag barlasten jag ditintills burit med mig i tillvaron. Skit samma, liksom.

Jag var aldrig rädd för att livet nu var slut. Det har inte varit mycket till dödsångest efteråt heller. Nej, jag har landat i en känsla som är, ja skön, i brist på bättre ord. Det känns faktiskt skönt att livet ska ta slut snart (relativt sett). Det är som det ska med den saken. Händer inget alls efter döden är det också okej. Händer något så…ja, det får jag förhålla mig till då. Det beror på vad som faktiskt händer.

Under min konvalesens har jag radikaliserats. Jag ser så här i efterhand stroken som mitt livs viktigaste erfarenhet varefter jag fattat några avgörande beslut. Och nu känner jag mig helt lugn inför framtiden hur den än blir och hur länge den än pågår.

Jag har fått möjlighet till ett nytt liv och jag tycker numera om mig själv när jag fattar beslut från den lugna, starka känslan. Vankelmodet är borta och jag känner mig helt trygg i mig själv. Jag gör saker för min egen skull inte för att infria andras förväntningar på mig.

Någon sa att det är en gåva att varit nära att dö. Nu var väl inte mitt liv i fara egentligen. Det tog kanske en paus. Jag tror dock det där stämmer: denna upplevelse har för mig ökat värdet av att leva på riktigt. Varje dag och fullt ut. Det gäller att göra sig av med gamla surdegar, sådana som finns i alla människors liv, och prioritera det rena, enkla samt att se det värdefulla.

Och när det är över så är det över. Om jag någonsin varit rädd för slutet så har den rädslan gått över. Jag är härmed trygg och tifri. För egen del, vill säga. Oron för barnens väl och ve lär väl aldrig släppa taget.

Sammanfattar jag dessa insikter säger jag så här: Jag är den jag är. Jag gör det jag kan. Jag fokuserar på det jag har och på det jag kan åstadkomma. Jag fokuserar inte på det jag inte har och inte kan. Jag gillar faktiskt mig själv mer nu än innan stroken. Jag är enligt egen uppfattning en mer homogen och äkta människa. Kanske lite mindre av lismande, krumryggad kappvändare men alltså mer äkta och homogen.

Hör gärna av dig och döm själv.

Under sjukskrivningen, och en tid därefter, återupptäckte jag Beethoven. Det var när jag såg en utmärkt film där hans musik användes. Den får illustrera denna tämligen självutlämnande (vilket jag fullständigt struntar i) blogpost.