Kommunikation

Det är svårt det här med kommunikation. Sändare och mottagare.

—

En gång inför ett prov i historia frågade eleverna om det blir några årtal på provet. Först skojade jag med dem om val av preposition. Kan ett årtal vara på ett prov? Eleverna blev irriterade och bad mig att skärpa mig. Jag meddelade resolut att ja, helst år 1526.

Jag tänkte att de självfallet förstod att jag skämtade eftersom vi höll på med Upplysningen. Men det gjorde de inte. Efter den kursen kunde jag för först gången i en utvärdering läsa att DU ÄR HELT JÄVLA DUM I HUVUDET!

—

Inshalla ( Insha ´Allah) betyder om Gud vill och används ofta av muslimer eller arabiska judar och kristna. Det används i betydelsen förhoppningsvis. Men det blir inte så ofta som man hoppas: inshalla SJ.

—

Jag har en kusin som levt hela sitt vuxna liv i Amsterdam. Hennes barn är mer holländare än svenskar givetvis. Men de har lärt sig perfekt svenska av sin mamma. En gång sökte ett av min kusins barn jobb i Sverige. Det mesta av rekryteringen sköttes via mail och telefonsamtal. När det blev dags för det första mötet i verkligheten ramlade rekryteraren nästan av stolen av förvåning.

Varför? Jo, han var helt övertygad om att han rekryterat en kvinna i 55-årsåldern. Inte en betydligt yngre på några och tjugo. Mitt kusinbarn hade lärt sig svenska av sin mamma helt utan moderna referenser från jämnåriga.

En rätt vacker svenska i och för sig.

—

I senaten i Rom förekom det, eftersom det inte fanns termer som ”streck i debatten”, att en senator som inte gillade ett föreliggande förslag helt sonika gick upp i talarstolen och tog till orda. Detta slutande han inte med på hela dagen varpå beslutet måste skjutas på framtiden. Så fick man tid att samla opposition eller muta till sig stöd för motförslaget.

Det där är absolut något som levt kvar in i vår egen tid fast med lite andra förtecken.

Man kan ibland tråkas bortom räddning av mötesförlängare. Människor som timme efter annan pratar på av ren och oförvanskad  kärlek till sin egen röst. Floskelbingo i stil med jag tror verkligen på det här projektet, synnergieffekter, förankra verksamheten får den som ska hämta på dagis för tjugo minuter sedan till sist att spy.

—

Om jag nu inte vore så fast i livets inbillade eller påtagliga måsten så skulle Diogenes ödmjuka syn på livet kännas tilltalade. I någon berättelse beskrivs han som den förste världsmedborgaren. Enligt traditionen går han också runt i världens mörker med en lyckta sökandes efter en ärlig man.

Nu är väl inte jag mer ärlig än någon annan men med känslan i beskrivningen kan jag ibland sympatisera.

—

Man bör vara försiktig med vad man förknippar sitt namn med. Inte minst i dagens Internet-värld. Men man bör även fundera över i vilka möten man deltar eller dokument man skriver under. Kort sagt i vilka sammanhang man lämnar sitt bomärke. I alla fall om man bryr sig om sitt eftermäle. Fast det kanske inte spelar någon roll?

Generation efter generation läser Gösta Knutssons älskade böcker om Pelle Svanslös. I Uppsala kan man gå på Pelle Svanslös-vandring. Förhållandevis få vet att Gösta Knutsson sannolikt var antisemit. En unken rasist. Åtminstone var han med och skrev under ett upprop att förhindra judiska studenter att få studera vid universitetet.

Tja, det är allt lite knepigt det här med kommunikation. I dagarna har SD tagit Socker-Connys gamla citat till nya höjder. PR-geniet Schlingmann lämnar moderaterna. Kanske kunde SD begagna sig av hans tjänster?

—

Själv tänker jag ofta på ett citat från Nalle Puh: Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.