Rector Magnificus

Jag var i Uppsala domkyrka och sjöng med Falu kammarkör i helgen. Det var roligt, närmare 300 personer kom och lyssnade. Vilket nog får anses vara en bra publiksiffra för vilken kör som helst men extra bra i Uppsala där det finns cirka 200 körer registrerade. Däribland namnkunniga körer som Allmänna Sången och OD.

Det väcker alltid minnen att komma tillbaka till Uppsala. Nu kretsade minnet kring Rector Magnificus. På min tid var det Stig Strömholm som uppbar det ärevördiga gamla ämbetet. Jag kan inte närmare uttala mig om hur han var som rektor. Men som människa var han intressant.

Ett citat har jag snott av honom. Ibland när jag avslutar mina lektioner gör jag det i Strömholms anda: Nej, nu har jag inga fler pärlor att kasta. En annan rolig sak var att han som rektor kände sådan avsky för den staty som står på Uppsala centralstation att han lät universitetets gäster kliva av tåget i Märsta istället och sedan åka taxi tillbaka till Uppsala.

En av hans vänner som på en bemärkelsedag höll tal refererade lite kärleksfullt till honom som mannen vars hustru aldrig sett utan väst. 

Jag har träffat Stig Strömholm flera gånger även om han möjligen inte minns det.

—

En sådan gång var när jag i egenskap av V-dalas representant var inbjuden till regementet S1:s årliga högtidsmiddag. Det där hänger ihop med att studenter och militärer förr ofta var sprungna ur samma kretsar varför man ibland bjöd varandra på middag. Och så har det genom århundradena rullat på.

Jag och Den Änglaljuva var rätt fint placerade denna oktoberkväll 1997. Vi satt vid någon sorts semi-honör tillsammans med några stipendiater ur officerskåren. Vi hade dessutom fått ett värdpar i en jämnårig fänrik med flickvän. Detta värdpar vek inte från vår sida under hela kvällen vilket med tiden gav en lite lätt Monty Python-influerad känsla.

Men detta var inte en helt vanlig fest.

När en överordnad från några platser bort skålade med fänriken stelnade han till. Genom mungipan väste han till sin tjej att säga till honom om EXAKT tre minuter. Under dessa tre minuter satt han tyst och stel varpå han reste sig, förde vinglaset till tredje knappen och återgäldade skålen. Sedan slappnade han av igen.

Universitetets rektor var hedersgäst och skulle under kvällen få regementets finaste utmärkelse. Nu bar det sig inte bättre än att chauffören på vägen till Uppsala körde fel och Strömholm blev påtagligt försenad. Stämningen blev tryckt och översten på dåligt humör. Men så kom han äntligen, mannen som genom en blick kunde tillintetgöra vem som helst.

Middagen kunde börja.

Plötsligt kom jag på att jag, inom några minuter, nog förväntades hålla tal. Jag var ju också hedersgäst. Det var ett par hundra gäster på festen. Men efter ett par år som uppsalastudent i allmänhet och dessutom ett par månader som V-dalas Förste Kurator i synnerhet var jag så genomsocialiserad av detta att jag ofta tog tal och sånt på uppstuds.

Jag frågade runt vid bordet efter en penna men ingen hade någon. Den Änglaljuva halade fram en kajalpenna med vilken jag på mitt placeringskort hastigt krafsade ner några stödord. Fänriken gjorde stora ögon. Menade jag allvar? Var jag verkligen så oförberedd?

Talet blev, får jag själv erkänna, briljant. Ett av mina bästa, faktiskt. Jag kommer inte ihåg exakt hur orden föll eftersom manuset, som ju framgår ovan, inte höll för arkivering. Men jag minns att jag började med ett medvetet etiketts-fel när jag inledde med Rector magnificus, Överste av första graden, övriga gäster… man börjar alltid med värden.

Strömholm blev emellertid nöjd. Och det kändes logiskt att mitt i den hierarkiska militära miljön börja med den som på något sätt ändå var min överordnade.

Sedan fortsatte jag med några banala artigheter. Plötsligt anspelade jag på rektors sena ankomst genom att säga att jag under min tid som militär (jag gjorde militärtjänst några år tidigare på det aktuella regementet) lärde mig en mer exakt tillvaro än den som universitetet genom begrepp som akademisk kvart och dubbelkvart kunde erbjuda.

Rätt snygg armbåge, ändå.

Ett kollektivt andetag drogs in. Det blev tyst. HUR skulle rektor ta detta?!

Strömholm log och skålade diskret. Jag hade klarat balansgången. Senare under kvällen när Strömholm själv höll (ett långt) tal, där jag förväntade mig att pulvriseras (sådant hade han gjort förr) avslutade han med att säga att han skulle skriva till kungs och begära ökade anslag för att S1 skulle kunna hålla de vilda dalkarlarna utanför Upplands gränser.

När jag satte mig ner vid bordet efter mitt uppskattade tal, ännu med mitt kajalkladdiga manus i handen, tittade fänriken klentroget på mig. Sedan bad han att få se mitt manus. Det fick han. Då tittade han på Den Änglaljuva efter en förklaring. Äh, han är så där sa hon bara.

Just där och då, kan jag i efterhand erkänna, fick min fåfänga sig en rejäl boost. Det är kul att som enkel adjunkt i läroverket kunna se tillbaka på åtminstone ett ögonblick i livet när man imponerade på någon. I fänrikens värld var det helt otänkbart, ja nästan respektlöst, att komma oförberedd till en middag av denna typ.

Om man nu inte lyckas ändå, vill säga.

Vi hade kul med värdparet resten av kvällen men han var ovillig att släppa ämnet. Hur tänkte jag, egentligen?

—

Jag träffade Strömholm en gång till under min studenttid. Det var väl på doktorspromoveringen, tror jag. Han stannade upp och log ett igenkännande leende. Han berättade att han skulle åka till Borlänge och vara med och installera en rektor på högskolan där. Jag föreslog att han skulle fortsätta två mil så han fick se Falun också.

Strömholm sträckte på sig och replikerade Hejda dig innan du börjar kula också. Jag åker inte en meter längre i det där landskapet än jag behöver. 

Sedan sågs vi väl aldrig mer.