Ådalen-Göteborg T/R

Ådalen 1931 är ett sådant där tillfälle, eller händelse, Sveriges egen blodiga söndag, som fram till och med min egen generation är en händelse som alla oavsett bildning och bakgrund känner till. Detta eftersom det var sista gången myndigheterna i Sverige dödade demonstranter.

(För yngre är det lite si och så med kunskaperna härvidlag vet jag genom empiriska studier. Läsare som efter denna lite mästrande inledning känner sig lite brydd kan uppdatera sig här.)

Ådalen 31 har för oss 1900-talister inneburit en slutpunkt för ett samhälle vi lämnat bakom oss. Demokratin är (sedan dess) fast förankrad här i landet, som Palme sa.

Är den?

Jo, kanske är den.

Än så länge.

Egentligen handlar det kanske om hur vi definierar begreppet demokrati. En del beskriver styrelseskicket som majoritetens förtryck av minoriteten. Årtionden av desperation drev till sist fram Allianskonceptet vars tydliga mål var att bryta socialdemokratins maktmonopol.

Frågan är om det hade gått om inte tiden, så att säga, var mogen för det 2006. De borgerliga lyckades ta makten såväl 1976 som 1991 men kunde inte behålla den någon längre tid.

Hur det än är med det talar en del tecken i tesumpen för att riksdagens sammansättning efter valet 2014 kommer att se annorlunda ut än vad vi regelmässigt är vana vid. Det började redan 2010 med SD:s inträde i vårt parlament.

Tillbaka till Ådalen.

Man kan inte längre tala om denna händelse som den sista gången myndigheterna sköt på sina medborgare i Sverige. Bortser vi från när polis brukar våld i sin tjänsteutövning så har det, som torde vara väl känt, hänt ännu en gång: under Göteborgskravallerna 2001. Då sköts en av demonstranterna men klarade livet.

En djupare analys av svensk demokrati under de 70 år som passerat mellan skotten ligger utanför bloggens format. Själv nöjer jag mig att konstatera att i det i Ådalen verkligen rörde sig om en fredlig demonstration där offren var obeväpnade när de utförde sin protest.

Detta kan man knappast säga om kravallerna i Göteborg.

Det man  emellertid kan säga om båda tillfällena var att de som föredrog våld framför fredliga lösningar var representanter för extremvänstern. (Jag syftar inte på militären som sköt i Ådalen utan på de oroligheter som vid tidpunkten förekom i hela Sverige).

Man kan även vid båda tillfällena se att myndigheterna, de som har våldsmonopol, inte var uppgiften vuxen.

Så hur försvarar vi vår övertygelse bäst?

Gör vi inget händer inget, säger extremisterna kanske i bästa Marx/Hitler-anda. På med masken och brunskjortan och fram med molotovcocktail.

Ute på vänster/höger-kanterna anser man att våld är ett helt legitimt sätt att uppnå sina mål. Vad skulle jag själv säga om jag, som i Grekland, plötsligt fick veta att min lön eller pension halveras, att min a-kassa eller sjukförsäkring frusit inne?

Kanske skulle jag gå ut och demonstrera. Kanske skulle jag i stridens hetta ta upp en sten. Men sannolikt skulle jag inte det. För jag är liberal.

Det klart, helt säker kan jag inte vara. Säker är jag däremot på att i dessa upphetsade tillfällen när stenar flyger i luften så är självrannsakelsen långt borta.

Alla pekar finger. Ingen funderar över varför eller vem som kastar den första stenen. Man bara rycks med.

I ett liberalt synsätt ingår tankesättet att kollektivets minsta beståndsdel utgörs av individen. Individen har rättigheter och skyldigheter i samhället. Jag har rätt att få mina grundläggande demokratiska rättigheter skyddade. Men jag har också skyldighet att stå upp för dessa när de är hotade.

Det är här det klickar i högerns och vänsterns världsbild.

Vårt samhälle är mer sårbart än vi tror och anar här uppe i trygga Sverige. Missnöje, utanförskap och rädsla, alltså sådant som vänster- och högerextremister lever av, leder till kaos.

Med risk att låta lite förnumstig: vi måste fortsätta kämpa för demokratins kärnvärden. Slår vi oss till ro i det avseendet blir vi överaskade av hur lätt det går för intoleransen och våldet att överrumpla oss.

Den som tar upp en sten och kastar den mot en polisman eller meningsmotståndare avsäger sig i samma stund sina demokratiska rättigheter. För den handlingen har man ett ansvar som individ också om polismannen skjuter först.

(Den militär, polis, eller vad det nu handlar om för myndighetsperson, har givetvis också ett ansvar för sina handlingar enligt Lex: Jag lydde bara order).

Varje dag på jobbet är jag röd-grön-tjänsteman. På fritiden är jag liberal. Är jag missnöjd debatterar jag eller så demonstrerar jag fredligt.

Liberaler kastar sällan sten.

Det är väl egentligen allt jag säger.