Hemma hos oss har vi ett gäng dalahästar som ligger och skräpar.
Detta är knappast något unikt för svenska hem i allmänhet eller för dalahem i synnerhet. Man får en häst, nu och då, vid avslutningar eller avtackningar.
Min största och finaste Dalahäst är den jag fick av V-Dala Nation som tack för mitt år som dess främste representant.
Sen finns det i vårt hem även en liten oansenlig häst som följde med Den Änglaljuva när vi en gång beslutade oss för att dela morgontidning för sisådär 16 år sedan. Det är den enda av våra hästar som har ett namn.
Den heter Moralens Väktare.
Hästens bakgrund är värd att berättas. En gång i sin barndom deltog Den Änglaljuva i en tävling i SSAB:s regi. Hennes pappa arbetade där under lejonparten av sitt yrkesliv. Man hade ofta familjedagar för företagens anställda på den tiden. Nu var det tipspromenad och korvgrillning, familjefest och lek.
Den Änglaljuva hade, skarpsinnig som vanligt, iakttagit att de rätta svaren på tipspromenaden fanns anslagna bakom en lada där promenaden slutade. (Till utsocknes läsare: Så går det till i Dalarna. Jämt).
Sagt och gjort, hon smet dit. Vid utslagningsfrågan gällde det att gissa antalet ärtor i en burk. Hon tog det rätta svaret men drog för trovärdighetens skull av fem ärtor i sitt svar.
Sedan anslöt hon sig diskret till sällskapet och travade snällt runt tipspromenaden tillsammans med de övriga. Ingen hade märkt att hon varit borta. Den Änglaljuva tyckte hon var jättesmart.
Känslan av trumf bestod ända tills det var dags för prisutdelning. Hon vann förstås. Föräldrar, pappas arbetskamrater, deras barn, egna och andras syskon, tyckte alla det var fantastiskt att Den Änglaljuva vann FÖRSTA PRIS!
Det tyckte inte Den Änglaljuva. Hon tyckte det kändes hemskt att stå där och oförtjänt ta emot pris och omgivningens beundran och hyllningar.
För att påminna sig om den känslan har hon behållit hästen. Det var förövrigt alldeles nyligen hon berättade om dess sanna identitet för mig. Berättelsen, som säger mycket om henne, slog naturligtvis omedelbart in ännu en spik i mitt känslolivs kistbotten.
Det är förövrigt symboliskt att tidens rand nött bort öronen på Moralens Väktare – hästen är öronlös. Det är inte nödvändigtvis detsamma som att vara döv.
Moralens Väktare kommer under alla omständigheter fortsättningsvis att inneha hedersplatsen i det adolphsonska hemmet, nu när jag känner dess verkliga identitet.
Adolphson 
Ngn ”Moralens väktare” vill jag inte ha i vårt hem i sydfrankrike! Däremot ”normala” Dalahästar. Vi har redan en samling Dalahästar som vi med glädje visar för franska vänner. Men vi vill ha fler. Om Du har Dalahästar som ”ligger o skräpar” är det dax att agera. Hur många? Pris?
Hej! // SB
Nej! Inte Sossen! Trixa med hyror och bidrag, låtsas vara på de svaga sida men hyckla på utan helvete när ingen ser, toppstyrning, maktfullkomlighet, utrensning av svaga element eller de som inte följer piskan…DET är väl inte sensmoralen? Får jag föreslå namn så tycker jag ”Socialliberalen” passar bäst. Eller rätt och slätt Bertil Ohlin.
Bra skrivet. För att parafrasers Dead Can Dance:
”I need my Dalahäst to keep watch over me
To protect me from myself”
Vi har en mon chi-chi hemma med en liknande historia. Ulrica och hennes mamma var i leksaksaffären. Ulrica och en jämnårig flicka tittar på den tumsugande, ap-aktiga gestalten – en ac 80-talets stora leksaksinnovationer. Ulrica frågar sin mamma om de kan köpa den och mamma säger ja. Den andra flickan frågar sin mamma om hon kan få en och hennes mamma säger att hon inte har råd.
Ulrica köpte apan och tog med den hem, men den blev för alltid en påminnelse om den andra flickan. En fetisch för ett socialt patos som sitter i än idag. Apan har inget namn såvitt jag vet. Jag ska föreslå att vi kallar den sossen.
/Tage