Skrämd av (FP)

Häromdagen hamnade jag mitt i getingboet på Per Gudmundsons Facebook-sida.

Det som utlöste det hela var hans statusuppdatering där han menade sig ibland bli skrämd av folkpartister. Det han syftade på var jämställdhetsminister Maria Arnholms veckobrev i vilket hon beskrev förskolan som demokratins vagga.

Buuu, vad läskigt. Hej, spöket Laban.

Vi är några, från vänster till höger, som känner Per sedan förr och tycker att han fått en del märkliga människor i svansen av sin blogg och via andra sociala medier.

Den här gången blev det rätt obehagliga tillmälen från att kalla Arnholm för Palmes okända dotter till en del ”skämt” med rasistisk underton. Nu var inte detta Pers fel, ska i ärlighetens namn framhållas. Efter sin statusuppdatering deltog han inte i debatten.

Jag stod upp för min övertygelse och tog debatten. Vilket naturligtvis var lönlöst. Nåväl, Per väljer väl vilka gråsuggor han vill umgås med, tänkte jag och glömde helt bort det hela.

Helgen förflöt i den inre känsla av tillfredsställelse som uppstår när jag har långkok på spisen och leker krylbo-kraschen med vildvittrorna medan Den Änglaljuva snickrar och målar.

Jag hade en mycket angenäm helg tillsammans med barnen, Beethoven och en trädgård in spe. Men så igår började jag fundera lite, igen.

Ofta kommer det påhopp från högern på liberala idéer. De verkar inte riktigt förstå innebörden i liberalismen och har dessutom svårt att skilja den från socialism. I min värld är den förmågan en rent intellektuell fråga.

Så när de säger så där, att de är rädda för Folkpartister, vad är det egentligen de är så rädda för?

Man kan se det från lite olika perspektiv. Att vara emot genusperspektiv är en grundbult i konservatismen verkar det som. Att genomföra en individanpassad skola, i det här fallet inom förskolan, är i själva verket en valfrihetsreform för kvinnor.

Hävdar man att man måste låta män vara män, kvinnor kvinnor, och vill man låta allt vara så som fornt och gammalt varit, bör man prova att sätta sig i en annan kontext. För Arnholms uttalande bör ses som ett påstående inom ramen för att känna solidaritet med en utsatt grupp.

Vore den konservative en kvinna innan 1921 stod vederbörande plötsligt utan rösträtt. Vore hen istället homosexuell innan avkriminaliserandet hade personen genom sin sexualitet varit skyldig till brott. Vore hen till sist rom idag…ja. Poängen kanske är tydlig?

Lika aktuellt är våldet och hatet mot kvinnor. Att inte arbeta aktivt med med alla människors rätt till lika värde redan i förskolan innebär att man inte tycker detta är något större problem.

Att bli skrämd av Arnholms veckobrev, men inte nämnvärt reagera på den verklighet i vilken hon säger det, är förvisso något skrämmande i sig.

Jodå, politiken är fylld av klatschiga one-liners:

Politik är att våga.

Sverige behöver både företag och dagis. 

Det måste finnas kvinnor, modiga och behjärtade nog att våga stå för en mening även om den inte är populär men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid.

Förskolan är demokratins vagga. 

Det är lätt att håna och förlöjliga. Och förändring är ju jobbigt. Själv föredrar jag alltid rörelse framför stillastående. Rörelse innebär utveckling. Att stå stilla innebär stagnation. Hellre än att röra sig framåt mot en okänd framtid, som kan innebära en förlorad position, privilegium eller förhandsrätt, sneglar den konservative oroligt bakåt.

Ut ur EU. Bort med förnyad sexuallagstiftning. Fy för en tredje pappamånad. Stryk genus ur läroplanen.

Resan mot jämställdhet har bara börjat. Män tjänar i Sverige 3,6 miljoner mer än kvinnor sett över en livstid. Kvinnorna tar ut 75 % av föräldraledigheten och 65 % av vab (vård av sjukt barn).

Det verkar som om ett relativt jämställt par förändrar sin livsstil när de får sitt första barn. Då är det plötsligt slut med jämställdheten. Då ska mannen arbeta och kvinnan vara hemma.

Ett annat sätt att se på det är att små orättvisor, här och där, tillsammans bildar en struktur eller ett system.

Jodå, det KAN vara så att resultatet av föräldraförsökringsstatistiken grundar sig på ett frivilligt individuellt val för respektive familj. Och det kan vara så att kommunistpartiet i Sovjet fick 99,9% av rösterna genom fria val.

Om man inte känner till något alternativ är det inte mycket bevänt med valfriheten.

Det finns förresten ett annat citat av Maria Arnholm som jag gillar: (SD)är patriarkatet upphöjt i politik.

Nu tror jag inte de konservativa gillar ett par av de ord jag använt mig av ovan. Solidaritet  och patriarkat är ord som vänstern i många fall redan urvattnat eller förstört.

För egen del tycker jag det är viktigt att ifrågasätta mina fördomar. Det är helt enkelt en liberal grundhållning att göra det då och då.