Prekariatet

En term som förekommit nu och då är Prekariatet. Jag hörde det för första gången på Spanarna. Begreppet har lanserats i en bok av forskaren Guy Standing.

Prekär betyder mycket bekymmersam.

Man avser med begreppet den växande skara människor runt om i världen som lever under osäkra anställningsvillkor, dåligt betalda arbeten och som därmed lätt hamnar utanför samhället utan att kunna hoppas på någon ljusning.

Partierna (i Sverige) diskuterar lägre trösklar och flexibilitet på arbetsmarknaden för att öka sysselsättningen. Prekariatet nås inte av detta. De lever i skymundan och mår ofta mycket dåligt.

Kraven på specialisering och detaljrikedom på arbetsmarknaden gör det svårt för dessa människor att slå sig in någonstans. Som grupp kan de inte heller verka eftersom de står utanför systemet.

Otrygga och arga människor gillar högerpopulism, alltså partier som också verkar stå utanför etablissemanget och dessutom angripa det, varför dessa partier växer i Sverige och Europa.

Flyktingar, om de överlever färden till Europa, hamnar ofta i detta utanförskap. Eftersom de, tillsammans med andra som, inte riktigt ryms inom högerpopulismen borde en politisk fundering kretsa kring var dessa människor kanaliserar sin frustration.

Kunde vi ta vara på dem, samt andra som flyr till SD, här i Sverige skulle vi kunna få en ny injektion i vår stela blockpolitik. Vi skulle kunna ta ut en ny riktning inom och utanför våra ideologier,

Trygghet. Välfärd. Vänskap. Utveckling.

Guy Standing

Jag lyssnade idag på radion. En kvinna hade förlorat tre av fyra döttrar i ännu en båtkatastrof på vägen från Syrien. Hon ljög för sina barn när de, medan de desperat klamrade sig fast i henne, skrek oroliga frågor om vad som hänt med de systrar som försvunnit i det svarta vattnet.

En dotter överlevde till slut.

Jag grät och grät. Kanske för att jag utan svårighet kunde se mig själv i denna fasansfulla situation. Jag kunde leva mig in i moderns känslor. Jag var tvungen att stanna bilen och gå ur den ett tag.

Det kunde inte kvinnan på radion göra, hon som förlorat tre av sina fyra barn på det mest hjärtskärande vis. Inte ens om hon ägt någon bil.

För hon satt i ett häkte i Egypten anklagad för att ha brutit mot lagen genom att illegalt ta sin in i landet.

Och så jag. Vad gör jag? Jo, jag satsar mitt engagemang på privata saker och en lokal politiker-karriär. Det är ju för patetiskt.

Jag undviker speglar idag.

Läser man Guy Standings bok Prekariatet. Den nya farliga klassen (övers: Joel Nordqvist; Daidalos) får man en intressant upplevelse kring vad arbetslösa ungdomar, människor som är tvungna att försörja sig på flera olika jobb, bärplockare som inte får ut sin lön och flyktingar som flyr kriget och medelhavet, har gemensamt.

Enligt Standing tillhör de alla prekariatet som är en ny global klass. Denna klass präglas av utanförskap och otrygghet skapat av allt för stort inflytande av marknaden i våra liv.

Jaha, tänker måhända delar av mina partikamrater, och anar argan vänster-list. Men riktigt så enkelt är det inte. Ämnet berör.

Tillfälliga jobb och projektanställningar föder en osäker försörjning – om du inte har rätt ingångsläge. Det politiska systemet skapar ytterligare osäkerhet genom att vilja ha en arbetsmarknad som ser ut så.

Anställning och yrkestrygghet är bra av många skäl, men inte alltid ett självändamål.

De flesta inom prekariatet är ungdomar, invandrare och andra utsatta grupper. Standing menar att det kan röra sig om så många som 25% av den vuxna befolkningen i världen.

Problemet är att all frihet och flexibilitet har ett pris. Många kan förvisso arbeta hemma eller lätt byta jobb. Det funkar rätt bra för 80% av befolkningen. Men för den resterande delen, låt oss generalisera lite, ungdomar och invandrare, skapas en stor frustration och besvikelse.

De inom denna grupp ska slåss, konkurrera, om fåtaliga arbeten. De har till sist inte mycket mer att komma med än sitt människovärde som insats när de slåss om smulorna från den rike mannens bord.

Och vi, de resterande 80% tar avstånd, bygger murar till försvar. Och vi röstar inom var sitt block. Om det är rödgrönt eller Alliansen spelar ingen roll för båda sidorna för i stort sätt samma politik.

För de som tillhör Prekariatet spelar det ingen som helst roll om (M) eller (S) styr. Skillanderna mellan partierna handlar om retorik. Prekariatet förlorar snart all tilltro till staten och det politiska systemet. Detta förenar människorna där.

Sedan vidmakthåller de själva sin samhällsposition. Självförakt och självdestruktivitet är vanligt. Precis som att det är vanligt att misshandlade kvinnor tror att det är deras eget fel att de blir slagna av sin man så tar Prekariatets medlemmar på sig skulden för något som i själva verket är ett strukturellt och, hävdar Standing, politiskt konstruerat problem.

Inom Prekariatet hittar man schablonbilderna: mopedburen ungdom, invandrare som bortskämda bidragstagare, knarkare och gatflickor som själva har valt sin plats. Dessa går naturligtvis inte att anställa med alla sina personliga brister och anpassningssvårigheter.

Frågan är vad som händer med denna grupp. Det kanske beror lite på var man är, rent geografiskt. Man kan iallafall inte tala om Prekariatet på samma sätt som man gjorde om arbetarklassen för 100 år sedan.

Bland annat eftersom denna grupptillhörighet, till skillnad från arbetarklassen, är skambelagd och föraktad. Ingen stolthet där inte. För man åstadkommer ju ingenting.

Har man inget att komma med i en konkurrensutsatt värld blir det svårt att förverkliga sig själv.

En parallell som kan dras är till demokratins fall i delar av Europa under 1930-talet. Vem vet vad en mörk framtid kan göra för en förlorad generation. I Tyskland resulterade det i Hitler.

Om man inte kritiskt reflekterar över sin situation riskerar man i större grad att köpa populisters eller sektledares budskap med enkla, generaliserande förklaringar eller utpekanden om vissa gruppers utmärkande drag.

Om man inte får samma chans till/i skolan att skaffa sig intellektuella verktyg att kritiskt ifrågasätta…ja. Det hänger liksom ihop.

Här är Standing skrämmande tydlig: vi står inför en framväxande klass av människor som saknar riktning och ideologisk hemvist, och hur politiker väljer att kanalisera deras oro kommer att bli avgörande för demokratins framtid.

Han uppmanar oss att reagera och han riktar sig till alla oss som står bredvid och ser prekariatets belägenhet.

Jag känner mig träffad av Standings påstående att det finns goda skäl för oss som inte själva befinner oss i Prekariatet att intressera oss:  Ett skäl är att man själv kan hamna i samma situation, eller få se sina barn eller vänner göra det. Ett annat är att den rädsla och frustration som följer av utebliven trygghet kan få den här gruppen att angripa dem som upplevs ha orsakat tillståndet.

Jag håller inte alltid med om beskrivningarna, eller om åtgärderna, men jag känner mig som sagt träffad. Jag tillhör ju de 10% av världens rikaste med en årsinkomst på över 200 000 kr.

Blygsamt, men ändå: så mycket. Och nog går man ibland och drömmer om högsta vinsten och hoppas på att få en plats i kommunfullmäktige. Herregud, vad futtigt.

Jag avslutar med ett resonemang från SvD:s diskussion om boken.

Det mest radikala förslaget i boken handlar om hur man kan förändra arbetets roll i samhället. Människor jobbar i dag mer än någonsin. För projektanställda handlar det om att jobba kvällar och helger för att hinna med den ökade arbetsbördan, och för arbetslösa handlar det om att söka jobb som inte finns. Standing ser paralleller till skämtet som cirkulerade bland arbetare i Sovjetunionen: ”De låtsas betala oss, och vi låtsas jobba”. I dag skulle skämtet kunna lyda: ”De låtsas skapa jobb, och vi låtsas söka jobben.”

Standing förordar en radikal omvändning i synen på vad som räknas som arbete. Att arbete inte går att reducera till lönearbete har kvinnor vetat sedan länge. Det finns nödvändiga sysselsättningar som utförs i det tysta, och genom att reducera arbete till lönearbete värdesätter man inte den tid som krävs för att upprätthålla samhällets andra offentliga och privata institutioner, såsom familjen, vänner, den lokala gemenskapen och samhället. Varför, frågar Standing, inte kalla det för arbete och bygga in det i vår yrkesidentitet?

Ja, inte vet jag. Någonstans kände jag, när jag åter satte mig bakom ratten, att det hänger ihop, på något sätt. Kanske var det därför jag rotade fram mina gamla anteckningar om Guy Standing och hans bok.

2 reaktioner till “Prekariatet

Kommentarsfunktionen är stängd.