1931, alltså strax innan det nazistiska maktövertagandet, hade Tyskland tilldelats de olympiska spelen som skulle hållas 1936. Efter Nürnberglagarnas införande 1935 ville många att OS i Tyskland skulle bojkottas. Internationella olympiska kommittén försökte förmå tyskarna att tona ned den antisemitiska politiken i samband med olympiaden så att evenemanget inte skulle komma att bojkottas.
Några kosmetiska förändringar genomfördes. Under vinterspelen i Garmisch-Partenkirchen plockades exempelvis förbudsskyltar för judar bort från offentliga platser och två judiska idrottsmän togs ut till den tyska OS-truppen. Hitler visste att utnyttja olympiaden för att skapa en stor propagandamanifestation för sig själv och det nazistiska Tyskland. De runt om i världen som tidigt kritiserade diktatorn drunknade i vrålet och upphetsningen som, då som nu, kommer av ett OS.
Hitler invigningstalade:
Den sportliga, ridderliga kampen väcker de bästa mänskliga egenskaperna till liv. Den åtskiljer inte, utan förenar de kämpande i förståelse och respekt. Det bidrar också till att förena länderna i en anda av fred. Det är därför den olympiska elden aldrig får dö. Det tyska folket är inte en krigisk nation. Det är en soldatmässig sådan, vilket innebär att den inte vill ha krig, men inte fruktar det. Den älskar fred men älskar också ära och frihet.
Över 4 000 idrottsmän från 49 länder deltog i sommarolympiaden i Berlin. Hitler infann sig dagligen för att bevitta spelen och möttes av stort jubel från publiken. Utländska besökare och journalister imponerades av det storslagna arrangemanget och många var positiva till den ordning och disciplin som rådde i Tyskland. Många runt om i världen, som inledningsvis eller ända till slutet, och i vissa fall därefter, stödde Hitler övertygades just på grund av, eller styrktes i sin övertygelse, tack vare OS i Berlin.
Spelen blev den propagandaframgång som Hitler hade hoppats på. Med 33 guldmedaljer, 36 silver och 30 brons blev Tyskland dessutom spelens vinnare, före USA som kom på andra plats. I historiens backspegel lyfter vi dock gärna fram hjältarna, motståndarna, främst symboliserad av Jesse Owens. Men vi bör framförallt minnas vad flatheten och undfallenheten mot Hitler ledde till.
Sverige stod inte opåverkat av de antisemitiska stämningarna. Bevingat är Sven Jerings radioreferat från fotbollsmatchen Sverige-Japan, mer allvarligt var att vissa tidningar inför matchen skrev saker i stil med: Slår vi inte dessa snedögda halvapor med åtminstone 10-0 är vi inte längre ett kulturfolk.
—
I Sovjet, förlåt Ryssland, styr Putin. Han förföljer homosexuella, fängslar regimkritiker, och har liten respekt för demokratiska värderingar, miljö och mänskliga rättigheter. Han ljuger, manipulerar och anser att våld är ett adekvat politiskt medel. På det viset är han inte helt olik sin historiske tyske kollega.
Spelen i Sotji kostar massor. De äger rum på massgravar från ett folk, tjerkesser, vilka råkade ut för Rysslands hårdföra imperialism på 1800-talet. Man lovade i ansökan att spelen skulle bli de mest ekologiska men stora förlorade naturvärden och störda ekosystem har blivit följden. Varje dag innan spelen framfördes ny kritik.
—
Man fruktade terror i Sortji. Attentatet mot Hitler ägde rum långt efter OS i Berlin. Tänk om någon lyckats spränga delar av OS-stadion i Berlin. Kanske hade många hundra oskyldiga människor då omkommit. Bland dessa oskyldiga kanske nazi-Tysklands diktator återfunnits. Med facit i hand så kanske…nej. Terror kan vi aldrig tolerera. Man kan inte ersätta en stor ondska med en lite mindre.
Men tänk om världen bojkottat OS 1936. Om Sverige gjort så hade sannolikt inställningen till Hitler, och därmed vår roll under andra världskriget, i förlängningen vår efterkrigshistoria sett annorlunda ut. Vem vet hur det påverkat vår samtida historia: Statens rasbiologiska institut, Reeva, register över romer eller Sverigedemokraternas röstetal.
Den historiska oceanen omger oss. Kanske borde vi förhålla oss till den med lite mer respekt. Så här skrev en engelsk journalist efter OS i Berlin:
Jag hoppas att en sportens världsfestival aldrig mer skall äga rum i ett land där den förhärskande atmosfären blir så motbjudande, chauvinistisk och militärisk.
Tänk om konstakademin i Wien kunnat förmå sig att se åtminstone något talangfullt i den unge Adolfs tavlor och istället antagit honom till konstnärsutbildningen.
—
Jag uppmanar, alldeles för sent inser jag, alla: deltagare, hedersgäster eller konsumenter att bojkotta detta skamliga, bloddrypande evenemang som inte har något med idrott att skaffa.
—
Länkar
Mitt blogginlägg om boxaren den judiske boxaren Trollmann
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.