Nu kanske jag låter lite bitter. Men jag är villig att riskera det och jag kan helt enkelt inte låta bli att sjunga dårskapens lov.
Vad menar samhället när det säger att lärarnas status måste höjas? Det handlar kanske om en djupare förändring kring hur man under lång tid, kanske för alltid, värderat den yrkeskår som utan tvivel är så viktig för unga människors framtida liv.
Redan Gustav Vasa lär enligt myten hatat sin (danske) lärare magister Ivar: Nu gifa jag faen i din skola påstod någon faktoid att han sagt varpå han stötte dolken i läroboken och åkte till Dalarna.
Låt mig genom ett litet kåseri ge ett exempel på hur jag uppfattar det omgivande samhällets syn på den yrkesgrupp jag själv tillhör.
Härmed kastas tärningen.
—
Det här med lärare. Vad är det för pack, egentligen?
Man måste vara helt galen för att ägna sig åt det yrket. Det finns förvisso ingen mer eländig och förhatlig än denna människoart. Om vi nu händelsevis inte är spritt språngande galna allihop.
Det skulle onekligen förklara ett och annat.
Vi sitter här och där, utsvultna och bedrövliga i våra skolor. Den största lycka för denna miserabla yrkeskår står till hoppet om att någon enskild eller organisation bjuder oss på en bulle till fikat.
Då är vi glada för en stund.
Skolor och skolor, förresten.
Mer adekvat liknelse är kvarnar i vilka vi gör bödelstjänst. Bland generationer av barn och ungdomar åldras vi under vedermödor, blir döva av allt oljud och skrikande för att till sist tyna bort bland stank och smuts.
Lundsbergskollegiet undantaget.
På lågstadiet gormar vi åt barnen att inte kasta snöboll för att några år senare kräva att de släpper cigaretten och går ut i snön och leker. Givetvis utan den självklara insikten att man inte kan kommendera fram lek och snöbollskrig.
Vi lärare tror, enligt principen om dåren och hens försvarstal, själva att vi är de främsta bland de odödliga. Detta eftersom de flesta av oss tycker sig kunna pråla med en hygglig universitetsexamen.
Detta, kryddat med uppfattningen att en ny yrkeslegitimation (i sig ett exempel på en bedrövlig yrkeskårs storstilade titelsjuka) från Skolverket plötsligt ger oss rätt att diktera snart nog varenda villkor på vår arbetsplats.
Men vad åstadkommer vi egentligen?
Vi gillar att med hotfullt utseende och argsint röst gräla på förskrämda och förvirrade elever, skolledare, kollegor och politiker. Vi är lyckliga i vår egen lärdom trots att vi ofta lär ut rena dumheterna.
Vi jagar i flock beslutsfattare på olika nivåer som vi snarast önskar taga av daga som hämnd för låga löner, övermäktig arbetsbörda och samhällets grundlösa förakt.
Barnens föräldrar tycks tro att vi verkligen är så förnämliga som vi själva också anser. Men allt är en chimär a la kejsarens nya kläder.
Lycka för detta mitt depraverade kollegium är att, vid samma fikabord där gratis-bullen serveras, briljera över något okänt ord eller svårt samhällsproblem. Allt för att slippa resa oss ur soffan.
När dagens sista lektion är slut står vi redan med ena benet utanför dörren och vi avskyr verksamhet som vanligen inryms inom vilken ordinär arbetsdag som helst hos andra yrken.
Ty det är sant: Den som inte kan undervisar istället.
Vi, förtappade, kittlar varandras fåfänga men unnar ingen kollega verklig framgång.
Vi är lata, bittra, smitningsbenägna och förblir i den sinnesstämningen även efter vår efterlängtade pensionering och vidare våra sista år intill vi slutligen, i största armod och ilska över denna slutgiltiga orättvisa, lämnar jordelivet.
Älskad av ingen. Saknad av ingen. Snart nog står en ny förtappad redo att fylla den bortgångnes stinkande, utslitna skor.
Den som frivilligt ägnar sig åt detta yrke måste vara fullständigt galen. Det finns ingen annan förklaring.
Det är inte utan att jag känner mig lycklig.
—
En potentiell läsare må ursäkta. Jag blir bara så uppgiven över avsaknad av nyans i debatten. Detta är mitt sätt att hantera det. Och för det ber jag inte om ursäkt.
Apropå kåseri: lyssna gärna på Mark Levengoods utmärkta kåseri från Godmorgon Världen i lördags. Ett skolexempel i konstformen med skolan som tema.
Adolphson 
Jag instämmer nog i detta. Och jag tror verkligen att lösningen är att återförstatliga skolan. Något jag återkommande tagit upp!
Kan det vara så att de enda erfarenheter många av oss har av lärare är de vi upplevde som barn själva, att de dels var av en annan lärarkår än dagens, med andra mål eller brist på mål, dels färgade av de referensramar vi besatt då? Jag håller med om att debatten, minst sagt, är dum och onyanserad. Lite märkligt hur det verkar vara något av en konsensus vad gäller den gamla skolans betongartade likriktning och den nya skolans modernitet och flexibilitet samtidigt som skolan och lärarna idag förväntas bära hela (eller åtminstone det mesta) ansvaret för elevernas utveckling och uppförande. Det är som att att hela föräldraansvaret idag består av att VÄLJA skola för att sedan två sina händer, lite överdrivet…ett problem är väl att vi, för att kunna ha relevanta krav och åsikter rörande skola och lärare också behöver vara kunniga och engagerade. Det är också, i mitt tycke, oerhört cyniskt att ha ett system med skolplikt, å ena sidan, om man inte kan garantera alla elevers väl, både vad gäller utbildning och personliga väl, å den andra…där verkar det ju som om politikerna har misslyckats, oavsett politisk färg!