Borkmans punkt

Jag har just, för året, avslutat undervisningen om Förintelsen.

Och som vanligt är jag helt slut efteråt. Man går liksom all in därvidlag. Det är tungt och man måste vara alert. Det tar tid att återhämta sig. Efteråt vill jag bara sova.

Ett sätt att närma sig ämnet är att se på 1900-talet ur ett större perspektiv. Som det korta århundradet. Alltså: händelserna som i allt väsentligt kategoriserar mitt århundrade inträffade mellan 1914-1989/1991.

Nazismen och dess konsekvenser är högaktuellt just nu. Nazisterna marscherar igen. Detta ger självfallet ämnet en extra laddning samtidigt som mitt ansvar ökar.

Vi har den senaste tiden rört oss från den ideologiska grunden i nazismen via Förintelsen fram till vår egen tid.

Virtuellt har vi vandrat i koncentrationslägren, följt offren  in i gaskammaren och försökt se världen genom en nazists ögon. Vi har funderat över offer, bödel, skuld och lärdomar.

Vi har återvänt till nuet och hört Åkesson argumentera, diskuterat intervjun med företrädaren för Svenskarnas Parti, försökt hitta andra sätt att bemöta nazismen än att sätta hårt mot hårt: detta genom att se utdrag ur filmen Diktatorn, lyssna på svenska kyrkans mäktiga manifestation och Sorans Ismails fantastiska hantering av det hela.

Eleverna har också diskuterat begreppet populism. Begreppet blir extra tydligt i intervjun med nazisten i Mora: de bryr sig om de gamla (vilket alla kan sympatisera med) men vill stoppa all invandring och utvisa alla andra än dem man betraktar som riktiga (nord)européer.

Intervjun är väldigt belysande på det sättet.

Någon gång fick jag frågan om inte en lärare måste vara neutral: det vill säga presentera nazister och populister på samma sätt som alla andra. Jo, kanske det.

Det finns många andra aspekter på den tankegången. Min utgångspunkt är demokrati. Vi lyssnar på nazister, populister och andra. Jag talar om att jag inte delar rasistens världsbild.

Jag talar alltid om i början av kursen att jag är medlem i FP och att man får källkritiskt sila mig genom detta nät.

När jag framför en åsikt säger jag: Detta är en åsikt, inte fakta.

Eleverna får ibland uppgiften att fundera över 1900-talet. Folkmordens historia. Från Armenierna via Förintelsen, Gulag till forna Jugoslavien och Rwanda. Jag kallar uppgiften Borkmans punkt efter romanen av Håkan Nesser.

Begreppet handlar om att varje polisutredning förr eller senare når den punkt då man inte längre behöver mer information för att finna lösningen på problemet. Det svåra ligger istället i att upptäcka när man nått denna punkt.

Vi har nått den punkten i vårt samhälle. Vi vet var höger/vänster-extremismen slutar. I Auschwitz eller Gulag. Vi behöver inte mer information. Frågan är vilka val vi som individer gör när vi står i vägskälet.

De flesta elever är så engagerade och duktiga.

Jag tror på en ljus framtid.

Jag har, av olika skäl, i år gått helt online i min lärargärning. Här ligger min historie-blogg och här den för religion. Välkommen till magister Adolphsons undervisning!

Nästa år funderar jag på att vända på kronologin och börja i 1900-talet och gå bakåt till Forntiden. Har någon synpunkter på det, tro?

2 reaktioner till “Borkmans punkt

  1. Modigt, om omväxling gör det angelägna bättre.
    Eller som en kamrat formulerade sig; ”omväxling kan bli vanebildande och har inget värde i sig”

Kommentarsfunktionen är stängd.