Logos

Jag fortsätter bloggandet om SD. Det är ju liksom ett lite småaktuellt ämne.

Några av mina elever redovisade nyligen en uppgift på det intressanta temat att rasismen håller på att normaliseras. De argumenterade väl för sin sak. Mitt i en mening slog de plötsligt fast att SD är ett fascistiskt parti.

Jag tycker inte man kan presentera detta som ett faktum hursomhelst, även om likheter mellan partiet och fascismen finns. Vilket kanske är illa nog.

De (vi) som inte gillar SD har (för) lätt att avfärda allt de säger och gör som rasistiskt högerelände. Medan SD:s sympatisörer själva omöjligen kan ta någon kritik på annat sätt än som orättvisa påhopp från en fiende.

Genom denna radikalisering har den logiska grunden för det demokratiska samtalet försvunnit: nämligen det som inom retoriken kallas logos. 

I retorik är logos en av de tre delarna i övertygandet, persuasio (de andra två delarna är ethos och pathos).

Aristoteles menade att det är dessa delar som utgör själva argumentationen. Aristoteles anses även som grundaren till logiken (läs gärna hans utomordentligt tråkiga bok Retoriken om du orkar – den har legat ett halvår på mitt skrivbord och jag är knappt halvvägs).

Logos handlar alltså om förnuft, realism och fakta. Att i diskussion hänvisa till dessa saker skapar starka och trovärdiga argument. Argumenten måste inte nödvändigtvis vara sanna men ska åtminstone uppfattas som rimliga eller sannolika för att de ska accepteras av åhöraren eller samtalspartnern.

Istället för att bara användas för övertalning så kan logosargument även användas i form av ett resonemang. De används för att hitta rätt i såväl samtal som fysisk lägesorientering.

I det senaste numret av den utmärkta tidskriften Retorikmagasinet diskuterar man just detta. Regler för ett samtal eller debatt säger att efter ett anförande följer replik på replik och man måste acceptera att samtalspartnern presenterar giltiga argument, ståndpunkter eller fakta för sin sak.

Bryter man mot logos försvinner all grund för ett gemensamt samtal och vi kan inte relatera till varandra, inte förstå varandras världar.

Vi blir då främlingar för varandra och snart är det enda som återstår möjligheten att (för)störa varandras kommunikationsmöjligheter eller vända ryggen mot samtalspartnern.

Fanatiker av alla sorter, från vänster till höger, via religiösa eller militära diktaturer, låter inget störa tilltron till den övertygelse man redan har. Ju mer man argumenterar desto säkrare blir motståndaren på sin egen sak.

Låt mig exemplifiera.

När SD:s kandidat i Europaparlamentet Kristina Winberg intervjuades i Agenda gällde frågorna delvis vad hon, som representant för ett EU-kritiskt parti, skulle uträtta där.

Kristina menade sig vilja omförhandla Sveriges EU-avtal. Att det är omöjligt för en enskild parlamentariker, i synnerhet någon som (tack och lov) inte representerar Sveriges regering, att göra så, av en mängd relativt lätt insedda skäl, blev för henne en icke-fråga som hon vägrade svara på.

Eller fundera lite över knegaren på företaget i den mellansvenska småstaden som röstar på SD för att de är emot invandring och EU.

Att 60 % av exporten i Sverige, som är extremt exportberoende, går till EU:s inre marknad och att EU därmed blir viktigt för hens anställning och liv blir för knegaren mindre viktigt än att skylla allt dåligt i samhället på sin invandrade granne.

Av samma skäl förstår man varför Svenskarnas Parti är emot rubriceringen Hets mot folkgrupp eller vill utnyttja sin grundlagsskyddade demonstrationsrätt samtidigt som de förnekar andra grupper samma rättighet.

Demokrati bygger på debatt, diskussion, sakframställan och övertygelse. Men hur debatterar man med någon som förnekar själva grunden för hur samtalet förs?

Till sist återstår oss bara järnrören.

Detta är den verkliga demokratiska utmaningen och mitt huvudsakliga skäl till varför jag är emot Alliansen som företeelse.

2 reaktioner till “Logos

  1. Ja se där. Själv hävdar jag motsatsen. Järnrören ska förstås som att om vi tar bort grunden för det demokratiska samtalet återstår oss endast våldet. Som ju bevisas just nu.

    Och ja – jag tror socialliberala värderingar vinner på ett fritt och oberoende Folkparti. För mig är det viktigare än en moderatledd regering där FP ofta är i strykklass.

  2. Ja det var en utmärkt och läsvärd artikel fram till de två avslutande meningarna som raserade hela bygget. Oss återstår endast järnrören vilket leder till skribentens slutsats blir att det (användandet av järnrör eller vad?) är skribentens ”huvudsakliga skäl till varför jag är emot Alliansen som företeelse.”

    Knirk? om Tecknar-Anders brukade låta sina gubbar säga i tankebubblan. ”som företeelse”? Dubbelt knirk.

Kommentarsfunktionen är stängd.