Rhodos

Jag fick synpunkter på mitt blogginlägg efter vår förra resa till Grekland. Därför ska jag denna gång försöka att vara lite mindre… syrlig.

Äntligen låg Magistern i Medelhavet. Och flöt uppochner. (Fy, så makabert. Bättring utlovas!)

Visst tumult uppstod redan på Dala Airport när jag, som ett slumpvis utvalt stickprov, skulle helkropps-visiteras. Jag blev arg och ställde till en scen eftersom jag var helt övertygad om att detta enbart berodde på att jag är från Falun.

Så visst var det skönt att i stort sett ensam kunna svalka sig i havet på Mythos beach, Rhodos. Den Änglaljuva är genom sin erfarenhet från resebranschen en utmärkt reseledare.

005

 

Det var ett barnvänligt hotell vi valt. Så bra. Så praktiskt.

Men tempererade pool-landskap, barer och tingel-tangel har aldrig riktigt varit min grej. Att inkletad i kokos-olja, uppblandad med strössel från barens glassar, tränga sin lekamen mellan olika vattenhål för att väl framme vid bardisken gnugga sina kroppshår mot någon annans oljeströsselanfrätta oxbringa är….alltså inte riktigt min grej.

Men havet. Det havet. Strändernas svall. Att hitta sin egen lilla taverna långt från all inclusive-gästernas högljudda middagsmål och i skymningen vandra hem längs stranden är rogivande.

Dotter 1 slog mig med hästlängder när det gällde poolbad. Men i havet, där är jag fortfarande Poseidon.

001

 

Jag har aldrig besökt en Akropolis. (Heter det en eller ett Akropolis? En klippstad… ett tempel… Jag tror en.)

Äntligen fick jag chansen i det vi lämnade poolerna för en utflykt till staden Lindos. Här kan man besöka ett välbevarat tempel till Athenas ära och förövrigt även resterna från en av Malteserordens gamla borgar.

Att stå i templet längst uppe på klippan och insupa den hänförande utsikten är en stor känsla. En stund av stillhet att dela med Athena är väl egentligen allt man behöver nu och då.

 

041

 

Sedan måste man ju göra ett tappert försök att inviga Vildvittrorna i Antikens mysterier. Det går en liten stund. Om man är tålmodig. Någon variant på Deux et machina (Guden kommer ner från Olympen och räddar världen) kan räcka en god bit. Det är ju det alla dagens filmer handlar om, egentligen.

 

015

 

På hotellet hade vi en egen liten pool (se ovan). Och hotellet hade, sin storlek till trots, endast en film som rullade non stop: Lejonkungen. En fundering som slog mig någon gång mitt i natten när filmen åter rullade var att om en orangutang höll mitt barn ut över en klippa i Afrika skulle jag troligen go bananas.

När tristessen slår till: just put up a flag och gå till en bar. Så har man snabbt och elegant gjort nya bekantskaper.

 

002

Annars är det väl som Aristoteles en gång hävdade. Slutet skall vara oundvikligt men oväntat. Precis när man vant sig med service en totale meddelar en dansk reseledare att nu är det roliga slut.

Även om man inte förstår honom är det bara att följa strömmen och lukten av kokosolja till transfern.

Så kom det sig att klichén blev sann när en korpulent herre, som inte så lite påminde om Sven Melander i sin Pripps Blå-skjorta ätandes en hamburgare och med en plastpåse som enda resesällskap, med hes röst undrade om detta var planet till Borlääänge.

Sällskapsresan kom, såg, och segregerade.

Jag har även tidigare bloggat om förra årets studenters resa till Aya Napa på Cypern.

En reaktion till “Rhodos

Kommentarsfunktionen är stängd.