Munklöftet

Jag har en mycket varierad tjänst. Jag har livfulla klasser, introverta klasser och rastlösa klasser. Det är esteter, fordonselever och naturvetare.

I vissa grupper går man in, har sin lilla genomgång, hänvisar till eventuell uppgift och får emellanåt initierade och skarpa frågor. I andra får man ligga i som en skållad råtta och veva, flaxa, hoppa runt, höja och sänka rösten, sjunga och stå i.

Det roliga är att man aldrig kan veta hur det blir. Varje lektion är som att öppna Pandoras ask.

Men det är ju det som är grejen. Varje individ i varje klass har olika anlag, bakgrund och därmed förbundna förutsättningar. Barn lär sig att smaka med tungan innan de lär sig tala med den.

Det är min uppgift att ändra på detta sakförhållande, som jag skämtsamt brukar tänka för mig själv.

Jag tror att när människor ser dåliga exempel på beteenden hos auktoriteter i deras närhet så riskerar detta att skapa dåliga vanor hos dem själva. Mitt beteende, som lärare och människa, är därför viktigt.

Det kan vara lämpligt att hinna med en extra tandborstning om du envisas med att äta gulaschsoppa till lunch när du lektionen efter ska ha personlig handledning i ett litet grupprum.

Retorisk talang och intresse är även det faktorer som påverkar hur framgångsrik någon blir i yrket.

Jag borde inte vara politiskt aktiv. Eleverna ska inte behöva fundera över det när jag undervisar dem. Alltså: detta engagemang skymmer munklöftet – inget ska distrahera mig eller eleverna från undervisningen.

Det är en ständig konflikt i mitt inre. Politik eller lärargärning, det är frågan. Därför är steget aldrig långt för mig till att lägga ner politiken. Men det är en annan historia.

En lärares ord räcker till alla i klassrummet förutsatt de kan höra och står ut med att vara där. Det är viktigt att eleverna har personliga mål och känner relevans för varför de ens är i skolan.

All undervisning måste syfta till att eleven blir anställningsbar eller antagningsbar. Därefter kan man ta nästa steg som att försöka lära ut hur man lär sig själv eller att finna sin egen fulla potential.

Eller som jag brukar säga när blivande lärare gör sin praktik: Jag är ledsen, men jag kan inte lära ut briljans. Det är det enda jag inte lär ut. Lyssna på Sokrates: iaktta och lär dig själv. 

Vilket alltså är ett skämt. Okej?

Det är viktigt att inte försumma någon elev och därför bör man inte ha fler än man klarar av att ta hand om på bästa sätt. Det är egentligen hela trixet för hyfsad framgång som lärare. Men det är sällan, eller aldrig, upp till den enskilde läraren att själv bestämma detta.

Min strategi är att alltid sträva efter att se varje elevs olikhet, hens speciella personlighet. När jag känner eleven är det lättare att handleda vederbörande.

Jag försöker se min undervisning som en tjänst jag tillhandahåller –  inte något jag gör av tvång.

Det fria skolvalet är inte en dålig sak. Alla aktiva val är bra. Det ger motivation att välja efter övertygelse. Alla måste ha möjlighet att göra sina val men alla behöver inte välja samma sak.

Att vara begåvad med ett gott minne är en bra egenskap för lärande. Och minnet går att träna – det finns tekniker för det.

Målet för undervisningen är att få eleven att vilja ställa frågor, fundera över dessa och till sist göra något eget, personligt, oväntat, som lösning av problemet.

När det sker unnar jag mig en kort stunds inre tillfredsställelse och sedan betraktar jag eleven som ”klar”. Inte färdig som människa men när vi kommit till detta stadie finns det nog inte mycket mer jag kan lära eleven som denne inte bättre kan lära sig på egen hand.

Det är dags för nya utmaningar och inspirationer i elevens liv. Studenten brukar komma lämpligt härvidlag.

Ständigt funderar jag över hur jag bäst inspirerar och driver på. Man kan ju inte bara lämna eleverna åt sitt öde med svåra uppgifter. Man kan heller inte bara prata själv, vilket är lätt hänt om man heter Adolphson och undervisar i historia, religion, samhällskunskap och kulturhistoria.

Vissa elever kräver ständiga momentbyten, någon vill bli underhållen andra kanske till och med skräms av mig. Vissa läser helt enkelt inte läxor eller gör inte uppgifter.

Vad ska man då göra?

En rätt framgångsrik metod är att inte vara seriös hela tiden utan även slappa av och ta det lugnt. På Natur behöver man inte bara satsa stenhårt och av de störtsköna pragmatiska personligheterna på Fordon kan man lära sig mycket, Esteternas inre ljus lyser ofta starkt på många olika sätt.

Dagens teknik ger oanade möjligheter till musik och filmklipp. Är man lekfull och låter sin fantasi flöda inom ramen, kanske ibland utanför, regler och normer blir det lite lättare.

Man får inte vara för tung. Låt språket flyta lätt. Greppa tag i små saker eleverna säger och gör något av detta på lektionen.

En lärare som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det, vilket faktiskt inte alltid är en självklarhet, nöjer sig inte med att påstå att det finns tre genus hos substantiven och böjningar som är gemensamma för dessa.

Nej, en duktig lärare, som är i samklang med tiden, nöjer sig inte med ett sådant påstående.

Ur led är tiden. Vad kul att jag får vara med att vrida den åt något (annat) håll.

En reaktion till “Munklöftet

Kommentarsfunktionen är stängd.