Man kan säga att retoriken uppstår genom människans biologiska förmåga att kunna tala. När sedan retorikens nytta blev uppenbar uppstod en utveckling och systematisering.
Man märkte att vissa saker fungerar i vissa sammanhang och minns detta tills nästa gång det är dags. Erfarenhet läggs tills erfarenhet och reglerna sätts för talekonsten i de antika samhällena.
Retorikens tillkomst och utveckling hänger alltså ihop med vår civilisations födelse och utveckling. Det retoriska syftet är – enligt romarna Cicero och Quintilianus – att Påvisa, Påverka eller Roa.
—
Vissa ägnar sig åt intensiva studier av retorik för att nå sina mål. Som att bli världens mäktigaste man, exempelvis.
För retorik tar dig till en viss nivå men sedan måste du också kunna infria dina vackra ord och visioner. Låt oss ta president Obama. Alla som gillar politik, och särskilt amerikansk, har säkert redan lyssnat på The Seech that made Obama president.
Han lyckades och blev faktiskt världens mäktigaste man. Men efter att bländverket lagt sig: vad har han egentligen åstadkommit som president? Efter Yes We can-talet – vad är hans facit?
Att Obama är en av mina störta besvikelser på det här området är en sak utanför ämnet.
Olof Palme var också en skicklig retoriker (eller retor som man sa i antiken) men åstadkom han så mycket han heller? Ska jag tvingas mäta landets statsministrar efter betydelse faller nog valet på Ingvar Carlsson som nummer 1.
Och han hade ju inte samma retoriska snille och det är Palme vi minns.
—
Den klassiska retoriken brukar delas upp i 5 delar.
1. Förberedelsen. (På latin: inventio). Det är viktigt att finna bakgrundsfakta, stoff, till innehållet i talet. Ibland kan det handla om ett allmängiltigt material till ett framförande som ska hållas många gånger inför olika sorters publik. Så som en valturné eller lärares lektioner.
Få talar oförberedda (utom jag ibland) även om det kan verka så för att talaren inte har (synligt) manus. Dessutom måste man öva (se punkt 4 nedan) så att ingen retorisk poäng förstörs genom att vi råkar säga något vid helt fel tidpunkt.
—
2. Disposition (dispositio). Det är mycket viktigt var i talet saker sägs. I den klassiska retoriken kan ett tal bestå av åtta huvuddelar:
Först kommer inledningen som måste vara intresseväckande så publiken inte förlorar tålamodet. Varje lärare vet hur svårt detta kan vara.
Sedan följer bakgrundsbeskrivningen. Målet är att publiken i slutet har tillräckliga kunskaper i ämnet men samtidigt är i sådant känslotillstånd så de kan påverkas i sakfrågan.
Publiken ska förstå det talaren säger, tro på de slutsatser som dras och känna det talaren vill att de ska känna. Varje politiker som vill vinna en omröstning vet hur viktigt detta är.
Enligt Quintilianus ska bakgrunden uppfylla tre krav. Den ska vara kort, klar och trovärdig.
Vidare följer en kort presentation om upplägget i stort. Vad man ska tala om, blir det tillfälle till rast eller frågor etc. Vid längre föreläsningar är detta viktigt men kanske inte lika nödvändigt om det handlar om ett kortare tal.
Okej, det blir kaffe om en halvtimme iallafall.
Nästa steg handlar om att upplysa om vad man vill med framförandet, sitt syfte. Jag föreslår att vi ordnar en skidtävling i Falun eller Jag tror hen är oskyldig.
Sedan är det dags att ge argument för syftet. I klassisk retorik hävdas att det räcker med tre huvudargument. Det starkaste placeras ofta sist, det näst starkaste först och det svagaste i mitten.
Anledningen till att begränsa sig till tre argument är att åhörarna ska kunna hålla ordning på dem.
Nästa steg innebär att skydda argumentationen mot eventuella angrepp. Om man förekommer motargument har man ett övertag eftersom motståndaren i en debatt knappast hinner dra sig tillbaka för att göra en ny förberedelse.
Här ligger nyckeln till att vinna politiska debatter och sannolikt förklaringen att politiker idag ibland ganska vildsint hänvisar till fakta, olika auktoriteter eller forskning. Deras egen trovärdighet räcker inte till, helt enkelt.
Sedan kan det vara dags att sammanfatta det som sagts – helst vid långa tal. Det är väsentligt, särskilt vid omröstningar, att motargumentet inte är det publiken primärt minns när de fattar sina mätometer-knappar.
Efter sammanfattningen kommer vi till avslutningen. Här kan det vara bra att engagera åhörarnas känslor. Man kan till exempel bli personlig och berätta om en upplevelse som förstärker argumentationen.
Som Obama när han i sitt tal (ovan) väver ihop sin bakgrund med ”The great american history”. My presence here today is highly unlikely…
Talaren måste också få åhörarna att förstå när hen är färdig. Detta kan vara antingen genom att orden är så känslomässiga att det inte finns något tvivel, eller att helt enkelt berätta att talet är slut.
—
3. Uttrycket (elocutio) handlar om att klä sitt framförande i ord. Hur vill jag att texten ska påverka? Vill jag vara roande? Vill jag spela på åhörarnas nyfikenhet? Vill jag väcka medkänsla? Svaren till dessa frågor hjälper talaren till ett förhållningssätt i hur hen ska uttrycka sig.
Det handlar inte bara om att finna ord för det som ska sägas, utan också för att göra talet uttrycksfullt. Därför handlar denna del av retoriken om att finna lämpliga gester, poser, tonfall eller möjligen andra hjälpmedel.
Det är talaren som är presentationen och Powerpointen hjälpmedlet. Inte tvärt om.
—
4. Inlärningen (memoria). Det är ganska enkelt – för att vara fri inom retorikens regler måste du lära dig det du ska säga utantill. Eller åtminstone dölja väl att du har ett manus. Det handlar också om trovärdighet – en person som måste läsa det hen talar om verkar inte genuin.
—
5. Framförandet (actio) handlar såklart om själva framförandet, alltså på talarens yttre uppträdande, som olika rörelser, gester, röstlägen, ögonkontakt med publiken och var talaren befinner sig i rummet.
Detta hänger ihop med del 3 (ovan).
Aristoteles menade att framförandets viktigaste del var uttalet (en del av actio som kallas pronuntiatio). Det vill säga hur man brukar sin röst genom att gå mellan olika tonlägen samt ordens uttal.
Även Cicero och den store Demostenes såg framförandet som det enskilt viktigaste i ett framförande. För att citera Cicero:
Till varje rörelse i människors sinnen hör av naturen ett särskilt uttryck i ansiktet, ett tonfall, en gest. Hela människokroppen med alla dess anletsdrag och tonfall liknar därför strängarna på en harpa, och ljuder när olika sinnesrörelser slår an dem.
—
Retorik handlar inte bara om vad vi säger utan i mycket större grad hur och när vi säger det. Vi kan ju ta Erik Saades låt i melodifestivalen. Vad är det karln sjunger, egentligen?
I dont the lying – you keep on trying – losers lose yeah – she´s drop dead hot amazing you before – a little crazy – brother now she´s mine – i knew you before you where a cool kid – so screw you right
Det är detta som vi skrattande låter våra barn titta på, sjunga med i, och rösta på. Vi köper det rakt av – antagligen för att vi egentligen inte lyssnar. Och det kanske är tur det, när allt kommer omkring.
För att verkligen lyssna, följa upp, reflektera och själv ta ställning kring ett framfört budskap kräver så mycket av oss. Och detta bara för att upptäcka att kejsaren faktiskt är naken.
—
Relaterade blogginlägg:
Äntligen stod presidenten i talarstolen
—
Källor (och rekommenderad litteratur!):
AD HERENNIUM – retorik till Herennius Retotikförlaget 2009 (den äldsta bevarade läroboken i romersk retorik)
Hellspong, Lennart, Konsten att tala: Handbok i praktisk retorik, Studentlitteratur AB, 2004
Lindqvist Grinde, Janne. Klassisk retorik för vår tid: Studentlitteratur. 2008
Quintilianus, Den fulländade talaren. W & W:s klassikerserie. 2002
Aristoteles Retoriken Retorikförlaget 2012
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.