Domar i Finspång och Krokom

Vid varje val utses nästan 50 000 politiker på olika nivåer i Sverige.

De flesta av dessa sitter i nämnder och styrelser på lokal nivå utan alltför betungande uppdrag.

Vad många politiska representanter inte vet är att man som ledamot av en nämnd även har ett arbetsgivaransvar för de organisationer man har det politiska ansvaret att styra.

Det finns, påstår jag, för den enskilde politikern, god anledning att sätta sig in i detta.

Ett exempel är hovrättsdomen mot kommunalrådet Stig Andersson (s) i Finspång. Han åtalades och dömdes i tingsrätten för arbetsmiljöbrott.

Bakgrunden var en dödsolycka 2003 i samband med ett rivningsarbete på en skola i Finspång. En rörelsehindrad man som jobbade för kommunen där avled sedan han fått en fallande husvägg över sig.

Stig överklagade tillsammans med en förvaltningschef som också stod åtalad till hovrätten. Det hjälpte inte.

Hovrätten slog fast att som högste företrädare för kommunen bar Stig ansvaret för arbetsplatsen. Högsta Domstolen tog inte upp ärendet och han dömdes, alltså tillsammans med förvaltningschefen, till dagsböter för arbetsmiljöbrott.

Varför kan man ju undra.

Jo, de som arbetade på platsen saknade tillräckliga kunskaper om rivning av bärande konstruktioner. Sådana arbeten fordrar nämligen arbetsmiljöplan, men någon sådan fanns inte när arbetet påbörjades.

Bärande konstruktioner måste stöttas och förankras, något som inte gjordes här. Sambandet mellan bristerna och dödsolyckan var klara ansåg såväl tingsrätt som hovrätt.

När en organisation brister i sitt lagstyrda yrkesutförande – som i det otroligt tragiska fallet med den 8-åriga flickan som mördades i Karlskrona – är det myndigheter (socialtjänsten) som granskas och krävs på ansvar.

När det gäller arbetsmiljö är läget ett annat. I Finspång rådde oklarheter i kommunens delegeringar till följd av omorganisation vilket gjorde att domstolarna la det straffrättsliga ansvaret på kommunens högsta företrädare.

Det har varit mycket ovanligt att högsta företrädaren för en så stor arbetsgivare som en kommun blir dömd för arbetsmiljöbrott. Men domen har gett eko i landet. När jag satt i socialnämnden informerades det speciellt om ”Finspångdomen”.

—

Sedan kan man ju hoppa till Jämtland. Där stannade ansvaret på tjänstemannanivå. Men ändå kan man också fundera över vilket ansvar som ligger på politisk nivå.

I Krokom dömdes 2012 två chefer, varav den ena var socialchefen har jag för mig, för att ha orsakat socialarbetaren Lars Perssons död. Trots att det enligt tingsrätten förelåg uppenbar risk för självmord ville cheferna att han skulle avskedas.

Påföljden blev villkorlig dom (eftersom de tidigare var ostraffade) och dagsböter för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död.

Lars Persson mobbades enligt kollegorna på arbetsplatsen. Chefernas lösning blev att försöka sparka honom. Det var första gången en svensk domstol prövade frågan om chefsansvar för en anställd som begått självmord.

Tingsrätten i Östersund skriver i domen:

Trots vetskapen om den självmordsrisk som faktiskt förelåg och trots att de saknade vetskap om det förelåg grund för avsked, företog de den arbetsrättsliga proceduren som syftade till att avskeda Lars Persson från hans anställning i kommunen.

Det hela följer ett (i mina ögon) klassiskt mönster:

Lasse är duktig på sitt jobb och älskar det – Lasse får ny (vikarierande) chef  och problem börjar – chefen kritiserar Lasses arbete han börjar må dåligt (ont i magen och svårt att sova) – Lasse söker förgäves stöd hos högre chefer och ber att få bli omplacerad, utan resultat – Lasse kallas till möte där cheferna ber honom söka hjälp hos företagshälsovården eftersom HAN mår dåligt – Lasse menar att JOBBET är hans problem – Lasse får veta att det finns “ett flertal klagomål från klienter, anhöriga samt samarbetspartner”, men inte vilka, och kunde inte försvara sig – Lasse vet sedan tidigare att cheferna ansåg honom “dyr”, sedan han beslutat om kostsam tvångsvård för missbrukare – Kollegorna slår larm om sin deprimerade kollega och beslut att en mobbningsutredning ska genomföras men resultatet visar att Lasse inte blivit utsatt för kränkande särbehandling eller trakasserier – cheferna ger Lasse en varning – han blir alltmer deprimerad och vädjar om att bli omplacerad nu till vilket annat arbete som helst.

I maj 2010 fick Lars Persson veta att arbetsgivaren planerade att avskeda honom. Den 10 juni, samma dag som överläggningarna ska ske, begår han självmord.

Försäkringskassan godkände depressionen och självmordet som arbetsskada. Änkan anser att hennes mans självmord orsakades av mobbning på arbetsplatsen. Hon polisanmälde fem chefer i Krokoms kommun.

De två chefer som hade arbetsmiljöansvaret i sin tjänstebeskrivning åtalades. Detta faktum, och att domen till sist blev som den blev, berodde till stor del på utlåtanden från företagshälsovården.

Många vittnade också till Lars fördel – att han hade trakasserats av arbetsledaren.

Den allmänna bilden av Lars var att han inte gjorde fler eller allvarligare misstag än de själva.

De två misstänkta cheferna förnekade brott. De anser att de inte varit passiva, men att Lars Persson måste bli frisk innan de kunde agera.

—

I en politiskt styrd organisation är det de politiska företrädarna – och det kan gälla ända ner till en enskild nämndledamot – som har ansvaret för säkerhet och miljö (såväl psykisk som fysisk) i skolan, på ett äldreboende etcetera.

Men arbetsmiljölagen gäller också för socialsekreteraren, läraren, kommunjuristen eller den administrativa personalen. Ibland, för det mesta, är detta ett chefsansvar. Men ibland är det faktiskt politiskt.

Vem känner till skillnaden?

Ett skyddsombud, vars uppdrag inte nödvändigtvis ska blandas ihop med fackligt arbete, är en viktig och betydelsefull funktion och med den positionen följer också ett stort ansvar.

En av mina livsregler lyder som följer: Innan jag anträder ett nytt uppdrag eller tjänst: lär känna mina rättigheter. Och mina skyldigheter. För i slutändan av varje produktionskedja finns det en mobbad, sjuk, sextrakasserad eller barnarbetare.

Det kan låta cyniskt. Men så är det här på planeten. Och för min personliga del är det ganska enkelt:

Stämmer mina förväntade skyldigheter inte överens med mitt samvete kan jag inte ta eller genomföra uppdraget.