den banala ondskan

En medelmåtta bland många andra i Nazityskland.

Adolf Eichmann var antisemit sedan barnsben och gjorde karriär i nazistpartiet. Hans kunskaper i hebreiska blev användbara när han senare skulle organisera ett av de största brotten, endast övertrumfad av andra folkmord, i historien: Förintelsen.

1961 fångas han in i Argentina i en spektakulär kupp av Mossad och förs till Israel.

Detta är en världshändelse. Äntligen har man lyckats fånga åtminstone en högt uppsatt nazist: Monstret från Linz. Mannen som organiserade transporter av miljontals offer till koncentrationslägren.

Rättegången ska direktsändas över stora delar av planeten. Drygt 40 länder, även Sverige, planerar att på bästa sändningstid visa när staten Israel möter Obersturmbannführer Adolf Eichmann.

Han beskrevs som en känslokall, skicklig byråkrat. Särskilt framgångsrik, om man nu kan använda det ordet i sammanhanget, var han i Ungern, där över 430 000 män, kvinnor och barn pressades in i tågvagnar för vidare transport till gaskamrarna.

I Budapest kom Raoul Wallenberg att bli hans motståndare. Eichmanns uppdrag var att skicka ungerska judar till Auschwitz medan Wallenberg försökte rädda så många han kunde genom att dela ut svenska pass och därigenom göra dem till medborgare i det neutrala Sverige och på så vis fridlysta.

Wallenberg försökte personligen, tyvärr utan framgång, förmå Eichmann att sluta med sin vidriga syssla. Svensken dog (antagligen) i sovjetisk fångenskap 1947, nazisten flydde till Argentina (enligt uppgift med stöd från Katolska kyrkan och Röda korset).

Det finns uppgifter som tyder på att det var välkänt att Eichmann befann sig i Argentina och det hade gått rätt enkelt att fånga in honom. Han låter sin familj bosätta sig hos honom. Han låter sig till och med intervjuas om sitt jobb under kriget.

Men 1960 tar det alltså slut när Israels säkerhetstjänst kniper honom. Händelsen är väl dokumenterad. På väg hem från jobbet på Mercedesfabriken övermannas han och slängs in i en bil. Han förstår genast vad det rör sig om.

Han drogas och sätts på ett plan till Jerusalem där ska han medverka i en rättegång som är tänkt att få stor betydelse.

Frågan är: går det ens att genomföra en rättvis rättegång? Och behövs det? Skulden är det ju ingen tvekan om. Är det Israel eller kanske FN som ska agera åklagare?

Det fanns krav på att rättegången skulle hållas Västtyskland som en fortsättning på Nürnbergrättegångarna. Men Israel gick inte med på det.

Det byggs upp en stor internationell förväntan på denna slutgiltiga uppgörelse med Förintelsen. Önskan att förstå och sätta punkt för det kanske mörkaste kapitlet i mänsklighetens i historia.

Det blir ett gigantiskt antiklimax.

Eichmann är inte ett monster eller någon hatisk antisemit. Han har haft många goda judiska relationer och beundrat delar av judendomen redan innan Förintelsen.

Hela tiden sitter han lugnt och stilla i sin skottsäkra glasbur. Hans röst går aldrig upp i falsett. Han dreglar inte. Hans ögon lyser inte av ondska. I själva verket är han tråkig, blek, alldaglig, fyrkantig, byråkratisk, petig, långrandig – och trist att lyssna på.

Journalisterna förlorar intresset. Tittarsiffrorna på TV går ner. Världen går vidare. Det finns något djupt obehagligt och provocerande i att Eichmann verkar vara en helt vanlig människa.

Eichmann försökte försvara sig med att han var obetydlig, bara en liten kugge i ett stort maskineri. Han dömdes ändå och mänskligheten fick ett viktigt prejudikat; att lyda order kan aldrig rättfärdiga olagliga och omänskliga handlingar.

På så vis kan rättegången ses som en fortsättning på Nürnbergprocessen.

Att överlevande från Förintelsen fick möjlighet att vittna, även om nästan ingen hade någon direkt koppling till Eichmann, var också viktigt. På så vis påverkas historien. Offrens röst hördes. Detta har senare folkmordsrättegångar tagit fasta på.

Eichmann dömdes till döden. Han erkände aldrig, uttryckte ingen ånger. Domen överklagades men kvarstod och 1962 hängdes han. Kroppen kremerades och askan spreds på internationellt vatten utanför Jaffa.

Det pågår förövrigt fortfarande förundersökningar mot gamla nazister. Sin skuld blir man aldrig för gammal för.

—

Nazisterna var ofta medelmåttor, helt vanliga människor. Slutsatsen är att vi alla, under vissa förutsättningar, faktiskt kan begå sådana här handlingar. Filosofen Hanna Arendt lanserade efter rättegången begreppet den banala ondskan.

Ondska genom beslut och byråkrati, alltså.

Teorin blev kontroversiell eftersom den hävdar att Eichmann varken var en särskilt övertygad nazist eller en psykiskt sjuk mördare utan snarare en byråkrat som handlade plikttroget mot sina överordnade.

Jag tycker resonemanget, så här drygt 50 år senare, fortarande är intressant.

Låt oss ta Sverige av idag. Någon har bestämt att ett register ska upprättas över romer. Någon tycker alltså att nyfödda spädbarn ska registreras som potentiella brottslingar. Bara beroende på i vilken familj de fötts i.

Samma sak med misshandlade kvinnor. Ett register har upprättats som syftar till att kartlägga gemensamma mönster hos offren, inte gärningsmännen.

Någon har även bestämt att polisen ska stå i tunnelbanan och titta på människors hudfärg för att avgöra om de vistas i landet illegalt eller ej.

Jag antar att exemplen kan mångfaldigas. Poängen är någon individ någon gång någonstans tagit ett beslut som sedan genomförs av någon eller några individer.

Vad tänkte den individ på som satte sig och slog de första tangentslagen på det som till slut blev ett färdigt och tillämpat register över romska barn och vuxna?

Avsaknad av självkänsla, empati, solidaritet och kritiskt tänkande är livsfarliga saker – kanske är det den viktigaste lärdomen av rättegången mot medelmåttan Adolf Eichmann.