Refaat El-Sayed VS Beethoven

Under en ganska lång tid struntade jag i att hämta ut någon examen från universitetet. Jag hade ju ändå min lärarexamen, resonerade jag. Whats the point?

När jag vid något tillfälle påstod att jag i princip var filosofie magister kallade kollegorna i Hasses Hörna mig för Refaat El-Sayed. För man kan inte pråla med lånta fjädrar. Antingen är man eller så är man inte.

Kollegorna hade rätt. Deras genmäle tog skruv.

Alltså satte jag omedelbart igång med arbetet som krävdes för att avsluta mina studier och kunde småningom ta ut en filosofie magister från Uppsala Universitet. Denna examina är jag rätt stolt över.

Ibland har jag – lite skämtsamt – kallat mig själv teologie kandidat. För jag har ju studerat tre terminer på teologiska institutionen, gu bevars. Därför har jag kunnat roat mig med att på akademiska middagar (alldeles för) högt sjunga versen för teologer i O gamla klang.

Någon (det är alltid den Änglaljuva) kanske skulle kalla det beteendet för patetiskt.

Någon (det är alltid den Änglaljuva) uppmanade mig nyligen att kolla upp sakförhållandena i sammanhanget. Alltså: påstå inte bara saker som du inte är helt säker på.

Sagt och gjort – här skulle ringas några samtal.

Personen på Examensarbeten vid Uppsala Universitet lät lite syrligt meddela att någon teologie kandidatexamen kunde det då rakt inte bli fråga om då det är en yrkesrelaterad titel som kräver att man studerat en faslig massa specialkurser på teologiska institutionen.

Däremot borde en filosofie kandidatexamen med inriktning mot religionsvetenskap kunna gå alldeles utmärkt. Skulle man skicka en sådan, då? Sedan blev hen tveksam. Jag ser här att du redan har en fil.mag. Och nu vill du alltså ha en fil.kand…? Det brukar ju vara tvärt om…

Sagt och gjort: jag har en filosofie magister-examen med inriktning historia och nu hämtar jag alltså även ut en filosofie kandidatexamen med inriktning religionsvetenskap, båda från universitet med stort U.

Nu kan jag sammantaget stoltsera med, förutom de två ovan, en examen från Lärarhögskolan i Stockholm (den utbildningen är en historia i sig), en i politisk historia från universitet i Aix-en-Provcence/Marseille, en från Franska Vinakademien (vilket nog får anses som den mest njutbara) och jag har även (snart – hej igen,Refaat) lärarlegitimation i 4 ämnen för gymnasiet.

Detta trots att jag i både Uppsala och Frankrike mest levde livets glada dagar – dessutom kanske lite för mycket och för länge. (Som om det vore möjligt att överdriva levandet av livets glada dagar- hallå, liksom).

Håhåjaja.

Det är faktiskt inte så många i min omgivning som kommer upp i den utbildningsnivån, när allt kommer omkring. Trots att jag inte är så mycket mer än en sliten adjunkt i läroverket så har denne slitne adjunkt en rätt gedigen utbildning att luta sig emot.

Det är ju en bra sak när det inte finns så mycket annat att ta tag i snålblåsten.

Man kunde också tänka sig att jag borde vara rätt intressant för en arbetsgivare. Nog kunde man tänka sig det.

Nu ska man eventuellt börja snabbutbilda lärare för att lösa lärarbristen. Och Falu kommun måste spara – nästa läsår blir det fler kurser och elever att undervisa i. Det här med akut lärarbrist eller att det ska satsas på skola och lärare märks det ännu inte mycket av.

Problemet är inte att jag måste jobba (för) mycket. Problemet är att jag inte gillar att gå ner i kvalitet i det jag gör. Och jag gillar inte att se mina kollegor slitas ner.

—

När jag sitter på kammaren efter att vardagens tvång och tillvarons måsten är tillgodosedda – när Vildvittrornas sagor är lästa och ögonlock slutna – funderar jag över tillvaron.

Tillsammans med Beethoven konstaterar jag att jag möjligen inte alltid känner mig helt uppskattad efter förtjänst. Och Beethoven håller med mig. Det är det fina med honom – han gör alltid så.

Och så kommer det ett brev. När jag är som tröttast och inte alls är på topp så kommer det ett brev.

Nog blir jag glad.

Nog är det skönt att veta varför jag håller på.

Inte för att det gör någon skillnad i sak men nog får jag unna mig lite förnöjsamhet i det offentliga?

Och Beethoven ler.