Det var spänt i Jerusalem påsken år 33. Flera uppror hade ägt rum mot den romerska ockupationsmakten och ståthållaren Pontius Pilatus hade hårt slagit ner dessa. Särskilt var Pilatus på sin vakt mot karismatiska kungapretendenter och olika sorts predikanter som kunde uppvigla folket –Johannes Döparen hade nyligen avrättats.
Den romerske ståthållaren i Jerusalem vid tiden för Jesus är, tack vare Bibeln, välkänd. Han var allmänt avskydd och ansedd som en aggressiv tyrann ökänd för att vara mutbar, våldsam, nyckfull, genomföra ändlösa avrättningar och för sin allmänt vildsinta grymhet.
Till och med medlemmar ur den kungliga familjen (dynastin Herodes var själva inga duvungar direkt) såg honom som grym utöver det vanliga.
Vid påsk var det den populäre Jesus tur att ställas inför skranket. Berättelsen om hur han förråds av Judas (som får betalt för att sälja information om var Jesus befann sig) och grips i Getsemane är välkänd. Efter visst tumult fördes Jesus om natten (för att undvika uppmärksamhet) till templets överstepräst Kajafas.
Oturligt nog så sammanföll den romerska ockupationsmaktens och det judiska religiösa ledarskapets intressen att göra sig av med Jesus, bland annat därför att han i sina predikningar utmanat båda grupperna.
Mitt i natten förhörs alltså Jesus av Kajafas. Hade han verkligen hotat att riva templet och bygga upp det igen på bara tre dagar? Och var han Messias, frälsaren? Länge vägrade Jesus svara på frågorna men sa till sist: Människosonen ska sitta på maktens högra sida och komma på himlens moln. Därmed var saken klar, menade Kajafas och de runt honom. Jesus hade hädat och skulle dömas till döden. Han skickades vidare till Pilatus. Denne ville bringa klarhet i hur stort hot Jesus utgjorde och frågade Du är alltså Judarnas kung? och fick svaret Du själv säger det.
Pilatus ordnade en gemensam rättegång mot Jesus, mördaren Barabas, två tjuvar och (möjligen) flera andra upprorsmän. Pilatus erbjöd som en gest av god vilja att frige en av fångarna och folkmassan föredrog Barabas.
Den här delen av berättelsen verkar tveksam eftersom det vanliga var att Rom utan pardon lät avrätta upprorsmän, helst om de liksom Barabas mördat. Jesus dömdes till korsfästelse men Pilatus sköljde (enligt evangelisten Matteus) symboliskt sina händer och menade sig oskyldig till den här mannens blod.
Om detta är sant kan en förklaring vara att Pilatus var rädd att någon av alla profeter eller kunga-wannabees som ständigt dök upp faktiskt skulle vinna folkligt stöd och bli ett verkligt hot.
Jesus var som sagt populär. Bibeln antyder att Pilatus på något sätt skulle känna på sig Jesus gudomliga ursprung och uppsåt men givet hans omvittnade karaktär i övrigt förefaller detta osannolikt.
Historien har ofta pekat ut det judiska prästerskapet som skyldiga till Jesus öde men sanningen är att dessa själva kunnat utfästa dödsdomar om de så önskade, alltså utan att dra in romarna. Det finns därmed anledning att tvivla på den etablerade bilden och istället anta att processen mot Jesus var en rent romersk operation. Även påföljden, korsfästelse (nedan), talar för det.
Först piskades Jesus med en läderpiska som var försedd med spetsar av ben eller metall en metod som ofta ledde till döden. Sedan leddes han och hans medfångar iväg, svårt blödande efter piskningen, med en skylt med texten Judarnas Konung. Detta skedde antagligen fredagen 3:e april år 33. Jesus bar som brukligt korset själv (men fick hjälp en bit på vägen av en viss Simon från Kyrene) till avrättningsplatsen Golgata (Golgata betyder skalle på arameiska) som låg strax utanför staden.
Väl framme erbjöds Jesus vin med myrra för att bli lugn strax innan korsfästelsen men avböjde detta. Han spikades fast på korset som restes upp mot en påle. Man fäste skylten ovanför huvudet på honom. Korsfästelse var ett vanligt förekommande romerskt straff (och metoden var gammal och välkänd redan på Jesus tid) tänkt att förnedra och avskräcka. Straffet innebar en plågsam död där dödsorsaken lika gärna kunde vara värmeslag, hunger, törst, chock eller kvävning.
Arkeologiska fynd (utgrävda gravar) visar att man, för att offret inte skulle förblöda, spikade fast vederbörande genom underarmarna (inte genom handflatorna) och i fotlederna. En korsfästes naken: männen framvända och kvinnor bakvända. Det gick att styra hur långsamt en dömd skulle avlida. Genom en liten hylla placerad under skinkorna och fötterna kunde man överleva i flera dagar. Tre, exempelvis. Skulle offret istället dö fort krossade man benen så offret kvävdes snabbt.
Bödlarna (i det här fallet romerska legosoldater från Syrien och Grekland) kunde alltså förlänga eller förkorta pinan men i fallet Jesus ville Pilatus inledningsvis visa hur det gick om man trotsade Rom. Tiden gick och Jesus fiender kom till Golgata för att håna och skratta åt honom. Hans närmaste, Maria från Magdala, hans mamma och den lärjunge Jesus älskade mest (som har antagits varit hans bror Jakob), kom också. På kvällen sa Jesus att han var törstig och man blötte en svamp med surt vin och sträckte upp på en isotopstjälk.
Efter ett tag tycks Jesus förtvivla och ropar: min Gud min Gud varför har du övergivit mig. Ytterligare en stund senare säger han till Jakob: Där är din mor och bad honom ta hand om henne. Om det rör sig om Jakob och denne är hans biologiske bror så känns yttrandet logiskt. Plötsligt utbrister han: det är fullbordat och förlorar medvetandet.
Pilatus är vid det här laget stressad. Det är stora folkmassor i rörelse i Jerusalem (det är ju snart påsk och sabbat) och flera upprorsförsök har som sagt redan kvästs. Han vill nu snabba på avrättningen. Soldaterna får order om att krossa benen på de andra men Jesus verkade redan död så de sticker honom i sidan med spjut. Kanske var detta den faktiska dödsorsaken.
De anhöriga och anhängare till Jesus fick tillstånd att snabbt begrava honom i en grotta så som seden var. Kroppen parfymerades och lades i en svepning. Idag ligger Den Heliga Gravens Kyrka på platsen och sannolikt på den korrekta platsen då lärjungar snabbt började samlas och högtidlighålla den.
Hur gick det för de andra i dramat?
Om Judas finns det två berättelser. Antingen köpte han en gård för de trettio silverpenningar han fick för att han förrådde Jesus men dog plötsligt när han oturligt sprack upp och inälvorna rann ut på åkern. Enligt en annan tradition hängde han sig strax efter korsfästelsen djupt ångerfull.
Lärjungarna började snart samlades och sprida budskapet och berättelserna om Jesus. De valde Jesus bror Jakob till ledare. De kallades Nasareer och blev en snabbt växade judisk sekt.
Pilatus fortsatte sina nidingsdåd i kejsar Tiberius namn. En tid senare gav han sig på en ny judisk sektpredikant som utgjorde ett hot. Pilatus anföll sekten med kavalleri och åstadkom massaker. Detta var en gång för mycket och han höll nu på att driva hela Jerusalem till öppen revolt.
Pilatus chef, guvernören för hela Syrien Lucius Vitellus, avskedade honom (till innevånarna i Jerusalems stora glädje) för att återupprätta ordningen. Enligt vissa källor skickades han hem till Rom för att ställas inför rätta. Han avrättades eller begick självmord år 39.
Även översteprästen Kajafas fick sparken.
Hela berättelsen baseras i stort sett på evangelierna, helst Markus och Lukas. Det är i stort sett inget gudomligt eller övernaturligt i stora delar av berättelsen.
Man kan även fortsätta läsa i evangelierna om hur det gick till när Jesus återuppstod från döden men det går naturligtvis inte att vetenskapligt bevisa den delen. Tror man inte på återuppståndelsen kan en alternativ förklaring vara att Jesus kropp flyttades, antagligen med såväl Pilatus som Kajafas goda minne, till en grav i avskildhet av de anhöriga. För alla sörjer vi en anhörig oavsett hur relationen sett ut och de flesta av oss vill sörja ifred.
—
Källor:
Allt går som sagt att läsa i evangelierna Markus och Lukas. En av få icke bibliska källor som finns att tillgå är den samtida judiske historikern Josefus.
En mer realistisk skildring av passionshistorien (passion kommer av latinets patio = att lida) är filmen Passion of the Christ där skådespelaren James Caviezel bildtroget skildrar Jesus.
—
Relaterade blogginlägg:
Adolphson 
En reaktion till “Judas, Pontius och gänget”
Kommentarer är stängda.