… dog 2011 och var den siste kände soldaten som aktivt deltog i första världskriget. Han deltog förövrigt även i andra världskriget. Han var född i Storbritannien och blev 110 år.
—
Jag tycker vi i Sverige är dåliga på att förhålla oss till det förflutna. Visst finns det människor som är duktiga på historia men som kollektiv, nation, är det rätt illa ställt.
Vidare tror jag att denna vår ljumma inställning (en jämförelse med hoberna i Fylke känns inte helt avlägsen) till vårt förflutna skapar oss moderna bekymmer. När det historiska tidvattnet emellanåt vänder får vi det ofta lite jobbigt och fastnar i problematik som exempelvis om kungahusets eller SD:s vara eller icke vara.
Annat är det på kontinenten. Många europeiska hem innehåller bleknade fotografier på släktingar som stupat i något av världskrigen. Spåren efter första världskriget är i princip obefintliga i Sverige medan varje större slagfält i Europa från 1600-talet och framåt (och det är några stycken) kringgärdas av monument, kyrkogårdar och museer.
Jag vill nämna benhuset i Verdun som innehåller resterna efter 130 000 oidentifierade soldater från båda sidor. Eller staden Ypern där den lokala brandkåren ännu blåser tapto klockan 8 varje kväll invid stadsporten Menin Gate varigenom hundratusentals brittiska soldater under kriget tågade ut till fronten i Flandern.
Det finns mindre högtidliga minnen också. Blindgångare är fortfarande ett stort problem – flera ton grävs årligen fram av bönder (den allmänna benämningen är järnskörd) och i markarbeten. Detta är självfallet livsfarligt och i Frankrike finns ett särskilt statligt departement med ansvar att röja blindgångare från båda världskrigen.
Bara runt Verdun finns flera miljoner granater kvar i marken och, appropå jobb jag inte skulle vilja ha, sedan 1946 omkommer i genomsnitt 10 minröjare årligen.
Fortfarande hittas nya tunnlar och bunkrar från krigen som ibland innehåller resterna efter omkomna soldater. Första världskriget skördar alltså fortfarande offer och fortfarande begravs (åtminstone så sent som 2011) soldater som man kunnat identifiera först nu.
Stilleståndsdagen 11/11/11 (det blåstes officiellt eldupphör den 11:e novemeber klockan 11 på förmiddagen) är nationell helgdag i Frankrike, Belgien och Serbien medan engelsmännen efter andra världskriget döpte om dagen till Remembrance day och syftar idag till att högtidlighålla minnet av soldater som dött senaste året. I USA kallas dagen Veterans Day för att omfatta alla soldater som fallit (och även levande före detta soldater) i något av alla krig landet varit inblandat i.
I England och USA (kanske även på andra ställen som Kanada och Australien) används en röd pappersblomma att fästa i kavajslaget eller i hatten som symbol för Flanderns röda vallmo och allt blod som spilldes där.
Det brukar iakttas två tysta minuter i flera av länderna som var med i första världskriget – en för de fallna och en för de sörjande.
Det finns också gott om monument för alla de omkomna soldater som inte gått att identifiera. Den Okände Soldatens Grav inviges i Triumfbågen 1920 och det finns även en i Westminister Abbey i London liksom i Italien och Belgien.
(Och eftersom jag har så svårt att vara allvarlig ler jag alltid lite när jag hör talas om den okände soldatens grav. Fast inte av vanvördnad).
—
Men ändå. Måhända hellre Fylke än Gondor eller Rohan.
Det kanske är bra att vi inte omgärdar vår samtid med en massa krigsminnen, det kanske är bra att vi inte förknippar vår historia med en massa krigande. Måhända gör det oss mindre konfliktbenägna och mer problemlösningsorienterande, för att låta som ett valfritt kommunalt sammanträde.
Det kanske är därför grumliga rasteorier, för att använda Palmes ord, inte vunnit fotfäste här. Inte vid en jämförelse med många andra platser, iallafall. Kanske är det så, kanske inte.
Jag tänker avslutningsvis på det som brukar anses vara första världskrigets mest kända dikt skriven av den kanadensiske läkaren John McCrae vid Ypern 1915. Han överlevde det slaget men dog 1918 i lunginflammation.
In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.
We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.
Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields
—
Källor:
Tuchman, B: Det svarta tornet
Ponting, C: Tretton dagar
Englund, P: Krigets skönhet och sorg
Smedberg, M: Första världskriget
—
Relaterade blogginlägg:
—
Länkar:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.