I går kom en relativt nyanserad artikel om mitt partibyte. Journalisten har tidigare intresserat sig mer ingående för mitt politiska liv och ville gärna skriva något om min återkomst.
Fördelen med en egen kanal är att man kan ge sin egen bild utan att ta hänsyn alls. Härmed gör jag så.
—
Jag var verkligen helt färdig med politik när jag slutade. Men samhällsintresset har jag ju inte släppt. En helg utbrast barnens mor plötsligt att hon tyckte att jag borde gå in i politiken igen. Om inte annat för att kanalisera mitt intresse. (Och för att sluta tjata hål i skallen på henne?)
Ta C, vettja.
Vildvittrorna regerade också påfallande starkt när jag slutade. Och då slog det mig att i hela deras liv har jag sprungit på politiska möten. Det har varit en naturlig del i deras vardag. Och det där vill jag fortsätta förmedla: en har själv ett ansvar för demokratin och sin omvärld.
Det avgörande för att jag nu valde C är att jag är liberal, trött på L:s skolpolitik och, som jag ser det, otydlighet i många viktiga frågor. C har en intressant miljöprofil och en partiledare som har många spännande år (hoppas jag verkligen) kvar i politiken. Annie och C:s flyktingpolitik verkar också tilltalande.
Men. Jag och andra har skrivit tillräckligt tillräckligt mycket om L – jag är nu Centerpartist och önskar Liberalerna lycka till (även om jag tycker det är skönt att slippa förknippas med Björklunds pekpinnar, galna ungdomsförbund, kärnkraft och flirtar med SD).
—
Mitt första partimöte med C. Det kändes på en gång att detta var ett tryggt parti med en rejäl organisation och vana av att vara med och styra staden. Detta första möte bestod i att lyssna på kommunens kostansvarige talesperson.
It´s good to be back.
Den här gången går jag in i något med viss erfarenhet. Jag vet hur mycket arbete det innebär att sitta i en nämnd eller i fullmäktige. Jag strävar inte efter att nå positioner utan är nöjd med att få delta i debatten, lära känna nya människor, lära mig saker samt stödja partiets främsta företrädare efter förmåga.
Vill någon att jag ska åta mig något så ska jag självfallet överväga det. Men det känns skönt att göra detta helt på sina egna premisser. I övrigt framgår väl det mesta av artikeln i Dala Demokraten.
En bra tidning, det där. En kanske ska teckna prenumeration?
Många tillrop från både här och där blev det i går. Det känns ju bra.
Någon (småsur) liberal (men det är de ju allt som oftast =) kommenterade att jag inte närmare kunde redogöra för vilken forskning som stödjer mitt påstående att blandade grupper gynnar helheten.
Rätt så – och jag har väl ett par artiklar. Men jag tar det för en allmän sanning – dock ska man inte hänvisa till ”forskning” så där slarvigt som jag gjorde. Men jag säger så här: det torde vara en liberal grundhållning att blandat, olika, är bättre än konformitet och segregation.
Dessutom är det rätt väl känt att det är lättare att lära sig saker som språk om en lever bland människor som talar det språket. Min tes är fortfarande att svaga elever har nytta av att ha studiestarka kamrater, detta sänker inte de starka och innebär inte att dessa offras eller prisges.
Liberalerna, såssarna och faktiskt moderaterna känns allt mer lost at sea. Något parti kommer att ramla ur riksdagen på sikt. Hoppas att det inte blir C. Den som lever, och röstar, får C.
—
På söndag framför jag Johannespassionen i Kristine kyrka. Kl 18. Välkomna!
Detta sammantaget innebär kanske att den politiske redaktören på Dalarnas Tidningar över tid får anledning att recensera mig musikaliskt, politiskt och, åtminstone vad mig anbelangar, vänskapligt.
—
Realterade blogginlägg
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.