Bättre än alternativet (bild 17)

princess

 

Bild 17 är tagen av Åsa, fantastisk syster till en av mina närmsta vänner från förr, på det legendariska Café Princess i Falun gissningsvis 1987. Jag känner verkligen bara värme när jag nu åter ser fotot.

På Princess samlades vi och tjuvrökte och hängde. I den ordningen. Lägg särskilt märke den stora TV-anordningen till höger i bakgrunden där MTV gick non stop. Så många timmar av glatt umgänge jag upplevt på detta typiska 80-talscafé.

Eller 80-tal och 80-tal, serveringen hade egentligen anor sedan 50-talet och lades ner 2011. Ungdomarna av idag gör tydligen andra saker än hänger på caféer, verkar det. Och det kanske är bra för jag är rädd att jag inte levde så sunt under den här perioden av mitt liv.

Jag hade i princip slutat idrotta, rökte en hel del och hatten skulle ständigt rullas. Idag idrottar jag oändligt mycket mer än då och hatten rullar både mer sällan och långsammare – ändå förmår jag inte att besvärja vare sig kilon eller rynkor lika framgångsrikt som dåtidens enkla diet bestående av kaffe och cigaretter.

Ja, ja – det är väl som det ska men den saken, kanske. Helst om en betänker att filmbolagen idag lägger stora summor på att digitalt skönhetsopera sina stjärnor.

Den stora idolen på filmduken vid den här tiden var Mickey Rourke. Det lilla jag vet om honom är att han verkar ha en destruktiv sida som han lever ut ungefär på samma sätt som i berättelsen om Dr Jekyll and mr Hyde. (Se film 4 nedan).

Hursomhelst – det var mer stämningen i några av hans filmer som fångade mig. Särskilt filmerna (eller egentligen enbart dessa) nedan:

1. Kultrullen Rumble Fish med (en ung) Matt Dillon, Dennis Hopper och ikonen Tom Waits. Den sistnämnde gör inte bara bra musik utan även roller i andra av Coppolas filmer – exempelvis Dracula.

2. Filmen, som baserar sig på romanen av Bukowski (där Faye Dunaway gör den kvinnliga huvudrollen), Barfly.

3. Drakens år, som är något av en modern film noir och variant på den tio år äldre Chinatown.

4. Johnny Handsome är på många sätt en jätteintressant film särskilt med tanke på hur Rourkes liv senare skulle komma att gestalta sig. Livsvalen påverkade tydligt hans utseende och som boxare och skönhetsoperationsoffer under 1990- och 2000-talen förändrades hans utseende.

5. Filmernas film Angel Heart där Rourke spelar mot Robert De Niro.

Dessa filmer hade alltså en stor påverkan på mig varför jag med spänd förväntan såg fram emot återkomsten i The Wrestler för några år sedan. Också den var mycket bra.

Det här var en bra tid i livet. Aldrig såg jag skymten av ungdomlig nedstämdhet eller tungsinne. En bra tid alltså, inte bara för att jag var ung (yngre) och cool (eller hur?). Nej, jag hade också några stora upplevelser under dessa år.

Detta blir min hyllning till 80-talets princess-generation i Falun. Jag har bloggat om delar av den här tiden tidigare och låter min personliga utveckling från ungdom till vuxen illustreras med ytterligare några bilder.

För det kan ju lätt gå överstyr om en inte ser upp. Och jag har alltid gillat alla mina åldrar. Eller, som Johnny Depp uttryckte det som svar på frågan om hur han kände för att fylla 50:

Bättre än alternativet.

 

biljetter

 

 

Jag tänker inte hemfalla åt vulgaritet och plocka fram bilder på hur ungdomsidolen förr såg ut jämfört med idag efter en boxarkarriär och skönhetsoperationer. Istället gör jag en jämförelse med mig själv. Vem kan ana att det gått nära 3 decennier mellan bilderna nedan?

På många sätt ett helt liv.

Jag fantiserar, lite. Vad skulle de ha att säga till varandra, den rökande imagestinne, lite stöddige och (till synes) självsäkre ynglingen och den aningen fåfänge, för det mesta gladlynte, ofta rastlöse, njutningslystne, lätt överviktige, medelålders adjunkten?

Ingenting, tror jag.

Nej, jag tror inte dessa båda stått ut någon längre tid i varandras sällskap. På ett sätt kan jag förstå de människor som ibland gör märkliga eller självdestruktiva livsval. Att en framgångsrik filmstjärna väljer att boxas och bokstavligen förstöra sitt utseende är rätt intressant ur ett psykologiskt perspektiv.

 

princess

01 Fredrik Adolphson

 

 

 

 

 

 

Yta och innehåll är olika saker. Och in the end of the day är det inte vad en säger eller hur en ser ut som räknas. Det är ens handlingar, som talar. Och dessa säger väl allt.

Eller som barnens mor sa när hon såg fotografierna: vad i helvete hände!?

Relaterade blogginläg

Sommaren 1991

Dennis Hopper

Jeremy Irons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s