…sista sillen är här

Det här med att leva i skräck och fruktan. Att tycka sig se omen och förebud om den förestående undergången. Temat rör sig som en röd tråd genom historien. Det förbryllar mig att vi som art inte stannar upp och funderar över hur grymt vettlöst vi beter oss igen och igen.

—

I november 1587 fångades utanför Bohusläns kust en mycket märklig sill. Den var full av tecken och bilder och skickades därför omgående till Köpenhamns universitet för närmare undersökning.

Den ena sidan på sillen pryddes av bokstäverna VIVIM. Men där fanns också okända symboler och en otydlig bild som möjligen kunde föreställa en kungakrona.  Fredrik II av Danmark blev alldeles ifrån sig och beordrade sillen vidare till lärosätet i Rostock för vidare undersökning – men inte heller där visste man tydligt besked om den märkliga sillens innebörd.

Att kungen faktiskt gick och dog kort därefter medförde att gåtan ansågs löst – sillen var väl helt enkelt ett förbud om monarkens död. Berättelsen spred sig över hela Europa och därmed de mest skilda tolkningar av budskapet.

Kanske var sillen ett förbud om hur turkarna och/eller ryssarna skulle ödelägga den europeiska kontinenten och att Jesus skulle komma åter och rädda oss. Den religiösa tolkningen är kanske inte så konstig då fisken en symbol för kristna tron.

Rykten blev till pamfletter och pamfletter till avhandlingar. Exempelvis en grundlig sanningsenlig och rättmätig förklaring av de tecken och bokstäver som fanns skrivna på den sill som fångades i Norge är, om inte annat, en rätt schysst titel.

Tecknen på fisken tolkades också som att domedagen skulle infalla år 1600 – att den avgörande striden, det godas kamp mot det onda, mot turkar, ryssar, katoliker (eller det omvända perspektivet om man var katolik eller ryss/turk).

Vi lever i den yttersta tiden – snart är det kört.

—

Under mellankrigstiden började ledande nazister ofta sina anföranden med orden vi måste tala om judarna. Sägs en sak tillräckligt ofta blir det till sist en sanning. Och vad som därefter hände.

Myter, fördomar, förföljelser och antimetriskt hat blir till officiell politik i Tredje Riket.

Förintelsen.

—

Perstorp, Skåne 2015.

En äldre dam är ute och promenerar med sin hund. Plötsligt (som hon uppfattar det) hoppar ett par romer ur en bil närmar sig (som hon uppfattar det) hastigt hunden.

Damen blir rädd för hon tror att de vill stjäla hennes hund. Damen polisanmäler det hela. Polisen kan efter ett tag slå fast att det rör sig om ett missförstånd och att personerna sannolikt bara ville klappa hunden.

Men ordet är ute och rykten sig svingar. Vad är det egentligen för typer som stjäl människors hundar?!

Det ena läggs till det andra, i en lokal Facebookgrupp uttalas rena dödshoten mot romerna och efter ett tag mynnar det hela ut i en verklig attack på romer.

Polisen rubricerar händelsen som hatbrott.

—

Jag tänker, lite banalt kanske, på Niemöllers kända dikt:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

—

Källor:

Håkansson, H, Vid tidens ände

Studio ett 25:e mars 2015