Till statsministern

Hej Stefan!

Du får ursäkta mitt något familjära anslag – du är ju trots allt statsminister. Men det är väl lite så här är det i vårt land – familjärt. Det tycker jag är bra.

Jag heter Fredrik, är 45 år, har två barn, en fru, en bil och bor i villa. Jag arbetar som gymnasielärare i Falun. Jag har tidigare varit lokalpolitiker för Folkpartiet men är idag medlem i Centern.

Jag är intresserad av politisk debatt och såg partiledardebatten i veckan. Som lärare och småbarnsförälder intresserar jag mig särskilt för skoldebatten. Jag är lite kluven i frågan om vinster i välfärden och det fria skolvalet.

Men när jag hörde dig, landets statsminister, uttala dig på det sätt du gjorde i debatten reagerade jag. Jovisst – jag förstår att du måste ha helhetsperspektivet och att jag ligger mina egna barns väl och ve närmast.

Men ändå. Vad är det du säger om mig? Jag är nämligen den där friskoleföräldern du och Jonas pratar om. Jag är vit, medelklass, bor ett välmående villaområde och har en relativt ny bil.

Du och Jonas säger att jag vill att mina barn ska bli en handelsvara på börsen.

Du och Jonas säger att jag bara vill ha skattesänkningar för att kunna renovera köket samt utnyttja rut och rot.

Det är jag som, enligt somliga på er kant, står framför mina barns friskola och hindrar flyktingar att komma in.

Jag häpnar. Vad är det som har hänt med debatten? Varför tror du och Jonas dessa saker om mig? Det är ju samma logik som Åkesson använder mot flyktingar och migranter.

Jag mår dåligt över era anklagelser. Jag vill inte sälja mina barn.

Jag tänker så här: under den tid jag haft mina barn på Söderbaumska skolan i Falun har ägandet övergått från smått till stort, till Pysslingen som är en del av Academia.

Under denna period har jag sett resurser tillföras och skolan renoveras. Jag har inte märkt att man skurit ner på personal eller resurser men det kanske jag kan fråga skolan om för att få närmare besked.

Mina barn stormtrivs. De verkligen älskar sin skola. De vill inte åka hem när jag hämtar dem och de vill dit tidigt på¨morgnarna så de kan äta frukost på fritids. Händer något får de hjälp och stöd.

Tänk om jag själv haft det så, tänker jag i ett infall av avund. Men sedan kommer vettet tillbaka och jag gläds istället åt mina barns tillvaro.

Så borde alla barn få ha det.

Om vi förutsätter att lagar och regler följs (dåliga exempel och regelbrytare finns som bekant inom alla system, tider och verksamheter) – spelar det någon roll vem som utför tjänsten?

Om allt fungerar mycket bra – gör det då något att någon tjänar på det?

Jag jobbar själv i den kommunala skolan. Under flera år har jag levt med knappa resurser och besparingsbeting. Inför detta läsår beslutades exempelvis att vi lärare av ekonomiska skäl måste få tyngre tjänster. Det innebar mycket stress och press.

Är inte det också en sorts vinstjakt?

Visserligen måste en kommun följa vissa lagar och regler – som att verksamheten inte får belasta kommande generationer. Men om någon faktiskt lyckas att leverera en bra verksamhet och samtidigt göra det effektivt samt utan att dra ner på allt för mycket resurser – är då ett reglerat vinstuttag verkligen ett problem som får dig och Jonas att skuldbelägga tusentals människor.

Ska jag få dåligt samvete, är det poängen?

Det klart att jag ville ha en skola med höga resultat för mina barn. Jag ställde dem i kö redan innan de var födda. Alla gör inte de valen. Men är det inte bättre att hjälpa människor göra genomtänkta val än att skuldbelägga oss som gör det?

Är det bättre att alla har det tillräckligt dåligt än tillräckligt bra?

Annars tycker jag ni borde titta på de goda exemplen och inte bara på de dåliga när ni beskriver en situation.

Till sist vill jag säga att jag förstår att jag har det bra, att jag och mina barn är privilegierade. Jag menar, herregud, vi bor ju i Dalarna!

Men både jag (och alldeles säkert, för vi vet ju hur barn är) barnen vill gärna dela med oss och ta emot barn från andra kulturer och områden så det här med att kvotera in på friskolor tycker jag är jättebra. Där är ni något på spåren.

Men Stefan och Annie: det får vara lite rim och reson.

Att relegera vinstuttag är inte liktydigt med socialism. Att inte ha problem med att få en god utbildning av en privat friskolekoncern är inte liktydigt med att vilja sälja sina barn.

För att vara tydlig: jag vill inte sälja barn och jag tycker språkbruket är häpnadsväckande för att  komma från  landets högste ämbetsman.

Jag tror vi kan bättre än så här. Det var väl egentligen bara det jag ville säga.

Med vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson

—

Relaterade blogginlägg:

Mattis Fråga

John Wintrop