Raoul Nordling

I avdelningen okända svenska hjältar har jag – via föreställningen Diplomati (som jag verkligen skulle vilja se) kommit fram till Raoul Nordling. Det skrevs en hel del om honom i samband med pjäsens premiär och det finns även en tysk film.

Eftermälet om honom är förvisso blandat.

Raoul Nordling var en svensk affärsman ur det övre samhällsskicket som levde 1882–1962. Han var född och uppväxt i Paris med en svensk far och en fransk mor. Han utnämndes tidigt till vice konsul för Sverige och steg sedan i de diplomatiska graderna.

Hans viktigaste insatser ägde rum under de sista veckorna av den tyska ockupationen av Frankrike. Nordling såg till att franska politiska fångar friades, distribuerade matransoner till hungrande människor i Paris och bidrog till att påskynda de allierades frammarsch mot staden.

Mest betydelsefull var den vapenvila som han förhandlade fram mellan den tyske general von Choltitz och den franska motståndsrörelsen. Samtalen kan ha räddat de väpnade parisarna från att helt krossas av tyskarna – innan stan befriades – och viktigast av allt: hans agerade för att undvika hela statens förstörelse.

Meningarna går isär om hur långt framskridna de tyska planerna på att ödelägga Paris var och vad som fick von Choltitz att inte genomföra dessa. Men klart är att han aldrig genomförde Hitlers order därvidlag.

Raol Nordling lyckades övertyga honom om att skona staden. Han lyckades genom samtal få den nazistiske generalen att se bortom fanatismen och istället se människovärdet och den vackra staden. Han lyckades få en fanatiker att se ett slut på det vansinne fanatikern stenhårt trott på och att se en världs bortom krigsslutet.

Det är ingen liten prestation.

Många, bland annat självaste de Gaulle, var efter kriget inte så pigga att komma ihåg att samtal med fienden var det som ledde till något bra – den franske presidenten låtsades efter freden knappt om Nordlings insatser.

Från kommunistiskt håll var kritiken ännu starkare och Nordling anklagades för att ha sprungit tyskarnas ärenden under ockupationen och i första hand skyddat sina egna affärsintressen.

Det är som alltid nationalistiska, politiska och ekonomiska skäl som avgör hur ett historiskt skeende efterhand skildras och uppfattas.

Nordling har fått större hedersbetygelser och utmärkelser än någon annan svensk i Paris, Zlatan inräknad. Bland annat finns ett litet torg uppkallat efter honom. Men det kanske Zlatan också får?

Den historiska diskussionen kring hur Nordlings gärningar ska bedömas har pågått sedan då. I samband med premiären av filmen om hans liv blossade kritiken upp igen och den kritik Nordling fick utstå efter befrielsen av Paris.

I Frankrike är ockupationen under kriget viktig för den nationella identiteten så att man sett olika på Nordlings insatser är kanske förståeligt. Men varför är han så okänd i Sverige? Varför har hans hjälp till lägerfångar och insatser för Paris inte uppmärksammats mer här hemma?

Det lilla jag vet är att han tydligen, precis som en annan svensk: Svarta Nejlikan, inte var okontroversiell i Sverige. Hans självrådighet och rapporter gjorde UD nervöst. Han verkar på mig som en sällsam blandning av idealist och pragmatiker som satte resultatet först.

Han ingick exempelvis avtal med krigförande parter, nazisterna, om det gällde att befria lägerfångar. Och Sverige var ju neutralt.

Så vems intressen gick han? Det undrade inte bara tyskar och fransmän utan även svenska UD. Det är ett faktum att hans samtida ambassadkollegor nämner honom ytterst sparsamt i sina memoarer.

Egentligen var han ju affärsman och inte diplomat, kanske var det detta som skavde lite i efterkrigstidens sosse-Sverige, vad vet jag. Historiskt okänd i Sverige är han under alla omständigheter.

Nu finns det som sagt en pjäs och en film, iallafall. Alltid något. Eller som historikern Johannes Heumann uttrycker det:

Han lyckas locka fram medmänsklighet hos den hårdföre generalen, få honom att en kort stund drömma sig bort, låta sig tjusas av stadens skönhet. Vad som egentligen sades må vara höljt i dunkel, denna tysta diplomati i mänsklighetens intresse förtjänar ändå sin hjältesaga.