Dagsedlar åt etablissemanget

Det har efter SD:s valframgångar här i Sverige, resultatet av BREXIT och det amerikanska presentvalet diskuterats mycket kring begreppet etablissemang.

Det har bland annat hetat att det verkliga folket, alltså de utanför etablissemanget, genom dessa val äntligen rest sig och besegrat eliten.

Jag har funderat en del på det där. Att slänga sig med etiketter hit och dit. Vad betyder egentligen etablissemang?

Enkelt sammanfattat menas med detta en synlig social minoritet med en dominerande ställning inom en nation eller samhälle. Denna grupp, eller elit, innehar makten, privilegierna och utövar kontroll över hela eller delar av samhället i fråga om ekonomi, politik och kultur.

Åtminstone upplevs det så av de som inte av olika skäl känner sig delaktiga av allt det goda som de privilegierade får. När begreppet används är det vanligen för att nedsättande kritisera en samhällsstruktur.

Kritik mot makthavare som den som kritiserar menar tillhör etablissemanget bemöts ofta från den angripne med att kalla angriparen populist.

Populist kommer av latinets populus vilket betyder (hela) befolkningen, den stora massan. Med detta begrepp brukar i allmänhet avses en politiker som säger det folket vill höra i syfte att själv bli vald till ett ämbete.

Populisten tar i allmänhet inte ansvar för helheten, exempelvis för hur de populära reformerna hen utlovar ska finansieras. Återskapa försvunna jobb, förhindra frihandel, gå ur EU, minimera invandring… Populisten anses därför ansvarslös av hens motståndare.

Konflikten mellan befolkningen och den styrande klassen i ett land är gammal. Den går åtminstone tillbaka till antikens Rom och kanske ännu längre.

Karl Marx historieskrivning utgår från att det alltid funnits konflikter mellan olika sociala grupper i samhällen. Marx menar att den som äger, etablissemanget, inte vill dela med sig och de som inte äger, merparten av folket, massan, vill få del av överflödet.

Och så rullar det på i historien, säger han, tills vi med våld förändrar det hela. Revolutionen är i Marx värld nödvändig för att skapa en ny bra värld, det klasslösa samhället. Likheten i argumentationen med vissa populister på högerkanten är slående.

Vad händer sen?

Populisten går från bombarjacka till kostym medan etablissemanget gör den omvända resan. För att konkretisera: latinos, kvinnor och svarta har i stor utsträckning röstat på Trump. I Sverige röstar fler nyligen hitkomna på SD än man kan tro.

Den grundläggande konflikten handlar om resurser och makt. Vad vi kallar varandra har kanske mindre med saken att göra. Bäst har det gått i de tider och för de samhällen där olika grupper förmått samarbeta med varandra.

Så som inom den liberala demokratin under efterkrigstiden.

Men ibland hårdnar konflikten. SD kallar idag alla andra riksdagspartier för 7-klövern och menar därmed att denna 7-klöver är en del av samma etablissemang. Samtidigt vill de inget hellre än att få inflytande och regeringsposter eftersom det är svårt att utöva makt i en demokrati utan dessa ting.

Så fort detta sker blir de själva en del av det etablissemang de avskyr och förlorar därmed initiativet.

Cirkelrörelsen är inte så svår att se. Främst krig, men även andra faktorer, får miljontals människor att ge sig ut på flykt för att söka sig en bättre framtid. Den gamla, förhållandevis rika, världens institutioner klarar inte trycket.

Nostalgiska och konservativa (vilket inte är en väljargrupp som enkelt placeras in på den politiska höger/vänster-skalan) röstar på de politiska krafter som vill stänga den öppna dörren, återskapa en förlorad värld, som marknadsför sig med enkla budskap som Make America great again.

Jag är tillräckligt liberal för att vilja bejaka att alla ska kunna leva sin dröm, upprätthålla sin livsstil. Om det innebär att flytta, älska någon av samma kön eller fanatiskt tro på Gud har jag inga synpunkter på. Men livsstilen och livsvalen får inte påtvingas andra.

Ur ett historiskt perspektiv tror jag det är tämligen tryggt att säga att det alltid funnits grupper som på olika sätt varit arga på varandra. Att därför måla upp BREXIT eller Trump som en jordbävning tror jag inte riktigt på.

Det blir lite svårare att förbättra världen i exempelvis klimatfrågan eller flyktingkrisen, troligen. Men det går inte att återskapa en förlorad värld av det enkla skälet att den aldrig funnits någon annan stans än i människors sinnen några år senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s