Tillfälligt avbrott

Som lärare, och i synnerhet som lärare på ett naturvetenskapligt program, jobbar jag mycket med klimatet på olika sätt. Med FN:s deklaration om de globala målen, exempelvis. Vi har att undervisa om denna ödesfråga, helt enkelt.
Så vitt jag förstår råder konsensus i forskarvärlden om klimatförändringarna.
Eller?
Jag har vid flera olika tillfällen stött på klimatskeptiker. Ofta rör det sig om bildade människor som har andra uppfattningar i klimatfrågan. Kort sammanfattat kan man säga att dessa kritiker anser att media är korrupt, ljuger, är en megafon åt vedertagen (felaktig) uppfattning.
De anser att det är omöjligt att anföra en annan uppfattning än den gängse.
Först reagerade jag reflexmässigt med tanken att likheten med Trumps världsbild är slående. Det enkla svaret vore därför att avfärda alla dylika argument som beklaglig idioti.
Kategoriska, onyanserade och illa underbyggda frontalangrepp på motståndare har ju visat sig vara det politiskt mest fruktbara förhållningssättet på sistone, vandrade mina dystra tankar vidare.
Sedan tänkte jag att, nej, inte hemfalla till denna nivå. Saken förtjänas att tas på allvar. För kanske är detta det verkliga klimathotet: att så många faktiskt förnekar dess existens. Och jag är ju lärare. Pedagog.
Jag har därför den senaste tiden lagt ner ansenlig tid på att läsa, fråga och undersöka. För jag kan inget om klimatfrågan egentligen – jag är ju humanist. Jag har väl stött på en och annan klimathistoriker, det är allt.
Ett annat skäl till mitt intresse är att en viktig anledning till att jag bytte politisk inriktning var miljöpolitiken.
Att bemöta en klimatskeptiker som ser världen som en sammansvärjning innebär att ta diskussionen till en lite långsammare, mer diffus och grå väg. En väg som kräver tålamod (på flera sätt), metodik och inte så lite retorik/pedagogik.
En början är att konstatera att vi faktiskt inte riktigt vet vart vi är på väg i frågan. Det finns betydande osäkerheter när man diskuterar klimat på längre sikt.
Därför är det viktigt att beskriva vilka parametrar som ingår i ekvationen samt erkänna insikten att för vissa av dem är vi ganska bra på att bedöma hur de påverkar klimatet och för andra mindre bra.
Källkritik på rätt avancerad nivå, alltså. En källkritik som kräver sakkunskap. Tyvärr är källkritik tråkigt och mindre vanligt förekommande på en lekmannanivå.
Vill man verkligen förstå hur arbetssättet går till kan man gå in på IPCCs hemsida och studera hur arbetet är uppbyggt med sekretariat, working groups, task force och technical support units.
Alltså vem som gör vad, hur många som är inblandade och hur människor hamnar på olika positioner inom IPCCs organisation.
Sedan kan man exempelvis plocka upp någon intressant eller relevant rapport från IPCC och studera hur den är konstruerad och vad den bygger på genom mängden peer-reviewed artiklar (peer review = sakkunnig granskning, att bedömningen görs av forskare som är kunniga inom det forskningsfält en ansökan gäller.
I Vetenskapsrådets användning av peer review är vetenskaplig kvalitet det främsta bedömningskriteriet) och hur många specialister som är inblandade. I slutändan vägs allt ihop till någon typ av bedömning och samsyn.
Det blir i mina ögon lite fånigt, på gränsen till rättshaveri, att döma ut samtliga inblandade i en sådan process som korrupta, lögnaktiga och okunniga.
Trots detta avancerade arbetssätt av olika av varandra oberoende forskare och institutioner är den gemensamma slutsatsen helt entydig: global uppvärmning är ett reellt hot som snarast måste hanteras om vi skall ha någon chans att hamna under nivån 2-graders global uppvärmning.
Men visst förekommer motstridiga tolkningar av data. Man är exempelvis oense om olika mindre delar och precis hur många grader olika scenarior ger – men det råder i princip fullständig enighet kring de stora dragen.
Den enighet man har förändras dock över tid bland annat beroende på att man hela tiden utvärderar sitt arbete och förfinar såväl metoderna som analyserna allteftersom mer data blir tillgänglig.
IPCC har alltså inte en åsikt utan ger den just nu bästa analysen som är möjlig baserat på det vi hittills vet enligt ovan redovisad metod. Värt att notera är att riskerna tenderar snarare att skärpas än tonas ned allteftersom mer data samlas in och analyseras.
Men den andra sidan då, tänker jag. Jag citerar en person som doktorerat i biologi som jag varit i kontakt med:
Att hitta forskare med någon typ av fackkunskap som helt motsäger IPCCs slutsatser är ungefär lika lätt som att hitta någon med astronomikunskaper som tror att jorden är platt. Att Donald Trump lyckats fiska upp ett antal av dessa undantag är inget som förändrar helheten och vi väntar väl bara på att han skall tillsätta en kommission för att förhindra att folk trillar över kanten…
I slutändan är det väl så att om vi accepterar ett samhälle där man kan välja sin egen världsbild och enbart konsumera nyheter som stärker denna bild är det inte så lätt att nå ut med alternativa synsätt.
Det går helt enkelt inte att övertyga någon som enbart är intresserad av att få sin egen uppfattning bekräftad. Men tittar man  på de arbetssätt som forskarvärlden använder och ställer dessa mot klimatskeptikernas argument tycker åtminstone jag att bilden är tydlig.
Det historiska perspektivet ger att klimatet, av olika skäl, förändrats över tid. Och då menar jag över (5?) miljarder år, inte de futtiga hundra tusen år människan funnits.
Människan har kunnat utvecklats så väl biologiskt och kulturellt till stor del beroende på att klimatet varit relativt stabilt de senaste hundra tusen åren.
De gånger under vår planets historia som klimatet inte varit stabilt har det berott det på att det funnits stora mängder koldioxid i atmosfären. Som nu. Vi släpper ut mycket sånt. Det påverkar klimatet – detta är fakta.
Det går nog inte att övertyga en klimatskeptiker, trots allt. De får fortsätta leva i sin platta fantasivärld och oroa sig för att trilla över kanten istället för klimatets påverkan för livsbetingelserna.
Jag för min del tror att klimatskepticismen ur ett framtida historiskt perspektiv är att betrakta som ett tillfälligt avbrott. Redan nu framstår ju klimatförändringen tydligt för dagens innevånare på olika håll i Afrika.
Jag och mina kollegor får under tiden vända oss till framtidens vetgiriga hjärnor. Skolan är den plats där denna kamp måste föras. Kan vi utbilda en framtida generation i klimatmedvetenhet finns det hopp.
Om nu inte en klimatförnekare får makten och avskedar oss alla, vill säga.
En sak kan man nog i alla händelser konstatera. Klimatet i sig klarar sig alltid. Det är människan som får det svårt om förändringarna bli allt för stora.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s