bild 25 a-c

När det kommer till ren och skär njutning är det inte mycket som slår långfärdsskridskor. Många av mina alster på min Youtube-kanal utspelar sig sålunda på is.

Säsongen är i allmänhet kort (jag är inte särskilt snobbig, tycker jag, men en sorts snobbism ägnar jag mig nog åt. Jag gillar inte att åka skridskor på plogade banor, nej det är enbart stora svarta frusna fjärdar som duger) så man får passa på när tillfälle erbjuds.

Denna bedrövliga skridskosäsong får jag istället hänge mig åt nostalgi.

Skridskor på ny, svart, kärnis. Att bara susa iväg. Frihet. Längtan.

Bild 1 är tagen av svärfar i februari 2010 utanför Gävle. Det är förövrigt enda gången jag åkt skridskor på havsis. Han skickade senare in den till något skridskomagasin varför jag får anses varit coverboy vid ett åtminstone ett tillfälle i mitt liv.

 

bildfyr

 

Bild 2 använder jag fortfarande som omslagsbild på mitt Facebook-konto. Den är tagen av Niklas (vännen, basen, kanotbyggaren, skrinnaren med mycket mera) en magisk januari-natt 2015.

Vi var några som gav oss iväg ut i beckmörkret. Den där hisnande känslan av att åka ut i, på, något odefinierbart svart var en fantastisk upplevelse. Sällan har beskrivningen ”skräckblandad förtjusning” passat bättre.

 

månsken

 

Bild 3 är från ifjol. En tidig decembermorgon var jag ute tillsammans med två kollegor för att uppleva soluppgången över Vika. Joel tog bilden och isen var alldeles ny – och cirka 3-4 cm tjock.

3 slag med piken innan den går igenom innebär att det är åkbart. Bara inte Åke står alltför nära.

 

gryning

 

Varför gillar jag detta så mycket, tro? Att åka iväg ut i friheten och slippa barlasten av sig själv är en bra känsla. Jag försöker faktiskt, har jag insett, i fantasin att åka ifrån mig själv.

För jag blir nämligen så otroligt trött på mig själv emellanåt. I alla sammanhang har jag så otroligt svårt att inte driva med folk, fä och företeelser. Det blir lätt påfrestande för alla inblandade. Många blir arga, andra sura några kanske sårade.

På den senaste resan, exempelvis, skulle familjen checka in på ett hotell.

Receptionisten lät förstå att det fanns en bugg i systemet. Hen kunde nämligen inte se om rummet var städat eller inte. Receptionisten kliade sig i huvudet och skulle ”ringa nån”. Jag svarade att jag förstod mycket väl problemet – och upplyste opåkallat om att jag hade samma problem själv.

Receptionisten sken upp i det hen undrade om jag möjligen arbetade med datasystem. Nej, – men det blir aldrig städat i tid hemma hos mig heller. 

Håhåjaja – människan är alltings mått, var det väl Protagoras som sa. Därute på isen kan jag i fantasin upptäcka nya världar eller dimensioner. Allt är en fråga om perspektiv och för exempelvis antikens greker var Gibraltar sund världens ände i västerled.

Var världen tar slut är en fråga om sinne och uppfattning. Problemen och (van)föreställningarna är alltid de  samma – det är bara perspektiven och tidpunkten som skiljer.

Here we go!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s