Sprickor i glastaket

Samtiden ser oftast inte de små sprickorna i bygget. Början till förändringen. Det är det historikerna som gör – fast i efterhand.

De romerska kejsarna på 200-talet, exempelvis, såg måhända inte sprickorna i fasaden, de uppfattade inte det faktum att det blev allt svårare för Rom att hålla sina gränser som ett tecken på imperiets kommande undergång.

395 delades icke desto mindre riket i två och 476 var det klippt för den västliga delen.

—

Just nu deltar jag i tre olika debatter. Kanske hänger de ihop, vad vet jag, eftersom de handlar om normer och etiska ställningstaganden i vår tid. Kanske kommer debatterna i efterhand sammantaget visa sig vara ett bland flera tydliga tecken på att en ny tid står för dörren?

—

Den första diskussionen handlar om barnmorskan Elinor Grimmark som åberopar samvetsfrihet som stöd för att vägra utföra abort. Hon fick sparken (eller vägrades anställning) och stämde därför landstinget ifråga.

Det hela har valsat igenom det svenska rättsväsendet och hon tänker uppenbarligen driva det ända till EU-domstolen för att få rätt. Hon kan göra så därför att hon får ekonomiskt stöd av en stor amerikansk organisation, ADF, som gör det för att de vill påverka europeisk abortlagstiftning. (Lyssna på  Ekot om det här).

Vad jag vet finns det bara två yrkesgrupper i Sverige som har så kallad samvetsfrihet: journalister kan inte tvingas göra reportage som strider mot deras övertygelse och militärer kan av samma skäl inte tvingas utföra vissa samvetsvidriga order.

Barnmorskan vill inte, med hänsyn tagen till sin religiösa tro, utföra aborter och åberopar samvetsfrihet.

Jag närmar mig frågan ur ett filosofiskt perspektiv. Etik handlar ytterst om frågorna vad som är rätt och vad som är gott. Platon pratar om ethos och menar med begreppet vår inre känsla för vad som är rätt. Kanske menar han därmed vad vi i dag kallar samvetsfrihet.

Men alla i ett visst samhälle kan inte agera efter sin personliga inre övertygelse (det kallas för anarki) och för att kunna avgöra var de gemensamma gränserna går måste ett samhälle enas om några grundläggande principer.

Dessa principer skulle vi  kunna kalla för en, eller flera, norm(er).

DT:s konservativa krönikör Frida Park har i flera debattartiklar (både i DT och Expressen) argumenterat för att samvetsfrihet ska råda för barnmorskan. Och hon är inte ensam.

Om vi inte enas om hur långt samvetsfriheten för individen ska sträcka sig i ett samhälle och vilka etiska principer som ska gälla kan ju vilken brottsling som helst anföra samvetsfrihet som argument för att rättfärdiga sina handlingar.

Det har genom historien funnits, och finns tyvärr fortfarande, gott om vanföreställningar som syftar till att rättfärdiga patologiskt sjuka och vidriga beteenden av olika slag.

En sådan etisk samhällelig gräns jag efterlyser har vi dragit är när individens handlingar drabbar andra människor. Därför har vi oftast lagstiftat till förmån för den svagare parten: offret.

Och det är därför som barnmorskans samvetsfrihet är underordnad den vårdsökandes önskan och behov.

Här räcker det inte heller med att säga att en annan barnmorska kan utföra ingreppet. Vi måste istället tänka tanken att hon, just Elinor Grimmark, är den enda tillgängliga barnmorskan för den kvinna som just där och då av personliga skäl vill genomföra en abort.

Det kan inträffa.

Det är det som menas med begreppet princip.

Det moraliska valet består i stället i att var och en som väljer ett yrke själv har ansvaret att pröva om det yrket är förenligt med vederbörandes samvete. Om inte får personen söka ett annat arbete och där (i det här fallet) abort inte ingår.

Det går alltså inte att jämföra med journalistens eller militärens samvetsfrihet.

Vi kan givetvis ha olika åsikter huruvida vi ska säga ja till Grimmarks krav. Men om vi gör det så bör vi vara medvetna om att vi samtidigt lägger en pusselbit i mönstret för en förändrad norm i vårt land. Det räcker liksom inte att säga – titta, det fungerar ju i Norge!

Tillsammans med vad som sker i Ryssland, USA och på många andra håll i världen just nu utgör pusselbiten Grimmark som jag ser det en del av ett obehagligt, svart, ålderdomligt pussel från en förfluten tid.

—

Den andra diskussionen handlar om Moderaternas samarbete med SD. Jag har lyssnat och läst mycket i frågan. På TV, i radion och tidningar men framförallt på vad M-ledningen äger om saken.

Och det de säger är att de vill behandla SD som alla andra partier eftersom den tidigare strategin, att isolera dem, inte fungerat. Jag personligen tycker inte tanken om samarbeta med SD är så tilltalande (vilket jag tidigare återkommande argumenterat för).

Uppenbarligen tycker inte L och C det heller. Man behöver inte vara någon större analytisk stjärna för att inse att alliansen är körd om detta fortsätter. Det som är fascinerande är att av de moderater jag känner är det några som vägrar erkänna innebörden i det partiledningen gör. Tvärt om blir de arga när jag frågar om det.

Men frågan handlar inte om att misskreditera M, nej, sakfrågan handlar om att be partiet motivera sig. Istället får jag goddag yxskaft-svar i stil med att nej, M ska inte samarbeta med SD. Nähä då! Inte.

Jag blir förvirrad. Är det en svensk variant på alternativa fakta eller försöker man skyla över det ledningen av partiet gör? Oavsett vilket tycks det mig som den svenska politiken är på väg in i ett nytt skede.

Inte mig emot, egentligen.

—

Den tredje diskussionen hänger måhända tydligare ihop men den ovan. I lördags publicerades min och kommunalrådet Joakim Storcks debattartikel i lokaltidningen. Den rörde inte helt oväntat om i den röda myrstacken.

(Det är en liten stad. Nog får man utstå syrligheter och glåpord i den lokala offentligheten, men det kan det vara värt. Jag säger vad jag tror på och den som inte håller med får gärna försöka övertyga mig.)

Tanken med artikeln var ju knappast att övertyga politiska motståndare. Nej, snarare handlar det om att ge väljarna en alternativ bild. Vi i C ser nämligen inte alla välfärdsföretagare som skurkar och tror inte vinst i sig är något fult.

Att S låst fast sig så i frågan är lite konstigt. Det var ju de som initierade det hela en gång i tiden. Att gå armkrok med V verkar inte heller vara ett framgångsrecept. En modern socialdemokrati kan vara en väl så intressant samarbetspartner för både L och C om M fortsätter sitt (i mina ögon) grumliga samtal om (med) SD.

Menar statsministern allvar med samarbete över blockgränserna måste han nog byta fot (igen) i frågan om vinst i välfärden. Det blir kanske en efterträdare i så fall. (Juholt lär förövrigt ha blivit ambassadör på Island).

—

Jaha, det svåra var ju alltså att se sprickorna innan bygget rämnar. Om nu inte det är hela syftet, förstås.