Postmodernismen är en inriktning inom kulturen som innebär en reaktion mot (och sökandet efter något nytt efter) modernismen (1850-1950 cirka) och modernitet.
På 1600-talet avrättades i Sverige fler män för brottet tidelag (samlag med djur) än kvinnor för brottet häxeri.
Hör jag någon ropa men inte alla män! Någon? Inte? Denne någon har i så fall helt rätt. Alla män avrättades inte för brottet tidelag på 1600-talet och alla män ägnade sig inte åt detta brott.
Alla män anklagades heller inte för detta. Jag gissar (eftersom det är 1600-talet vi diskuterar kan vi inte med säkerhet veta) att alla män inte gick omkring och kände sig anklagade för tidelag.
Det enda statistiken säger är att fler män avrättades för tidelag än kvinnor för häxeri under 1600-talet. Personligen känner jag förövrigt flera män som verkar vara ena riktiga häxor. Men inte alla män jag känner, känns viktigt att påpeka i sammanhanget.
#metoo handlar inte om att skuldbelägga alla män. Det handlar om att vi alla, oavsett kön, ska uppmärksamma sexuella övergrepp och kränkningar. Där har alla ett ansvar. Svårare borde det inte vara.
Tidsbesparande åtgärder. Jag vet inte, jag.
Jag har nyligen gått igenom lite gamla prylar som sedan länge fört en undanskymd tillvaro på vinden. Jag tittar på mina gamla rollspel och inser att det finns nyare, snabbare och finare varianter om barnen vill spela. Och så finns dataspel, förstås.
Mina gamla brev blir dock kvar i vindsarkivet.
Det tog tid att sköta sin korrespondens, back in the day. Jag skrev och emottog brev från lågstadieåldern fram till 1990-talets mitt. Och det var, som sagt, ett tidskrävande nöje att hålla korrespondensen vid liv. Men icke desto mindre ett nöje.
Att utse (välja bland) mottagare, författa själva brevet utan att skriva fel (jag skrev för hand och med ((min special-)) bläckpenna – åh vad jag saknar den!), tillse att lämpligt kuvert fanns hemma, frankera det samma och gå till en postlåda, samt, eventuellt, emotse ett svar inom en månad eller så.
Allt detta tog sålunda tid. Det medförde att jag i allmänhet enbart skrev brev om jag hade något substantiellt att berätta – och jag tog god tid på att formulera mig. Formuleringarna varierade mycket beroende på vem mottagaren var. Ett brev till min oroliga mor från tiden när jag studerade i Frankrike såg naturligtvis helt annorlunda ut än ett från samma tid ställt till en kamrat.
De brev jag har kvar – ett par hundra – är i regel också genomtänkta och förmedlar något. Notera att jag genom det påståendet inte framhäver mig själv – breven jag har kvar är skrivna av andra och skickade till mig.
Dessa brev är så gott som samtliga baserade på någon känsla (glädje, kärlek eller vänskap) eller någon viktig information. De är fortfarande mycket viktiga för mig och jag kommer inte låta någon läsa dem – förrän efter min död.
Idag kan jag skicka mejl runt hela jorden och till massor med mottagare samtidigt. Kommunikationen ser idag överhuvudtaget annorlunda ut. Jag, och många med mig, skriver snabbt ner vad jag har i huvudet just där och då och skickar omgående iväg det.
Det är jobbigt att sortera dagens mejlskörd. Som regel, vill jag så här i förtroende anföra, slänger jag ofta bort vissa (fler än jag borde) oöppnade efter en blick på avsändare och rubrik.
Missar jag ändå något tänker jag att, nåja, det kommer nog snart en påminnelse på det där viktiga mejlet. Varje dag hör massor av människor hör av sig till mig och väntar sig omgående svar.
Svaret blir väl därefter. Snabbt, ogenomtänkt och skickat från en Iphone nära eller långt bort.
Skulle man göra en jämförelse mellan det förflutna och idag är jag inte säker på att mejl avgår med tidsvinsten trots att det går så oändligt mycket snabbare att få fram budskapet.
Det vi däremot definitivt gjort är att skruva upp tillvarons hastighet till något jämförelsevis enormt.
Skulle vi (exempelvis genom mina brev men efter min död) jämföra kvaliteten, substansen, i kommunikationen då och nu är jag säker på att då vinner. Och jag tror även konsten att minimera tidspillan väger över till dåets favör.
Det är åtminstone vad mina sparade brev säger mig.
Behövs Miljöpartiet i riksdagen?
När vi i början på millenniet renoverade mormors och morfars hus på Styrsö i Göteborgs södra skärgård gjorde vi några intressanta fynd.
På dagens Styrsö har man en fungerande sophantering men på 1940-talet var det sämre beställt med den varan. Jag minns att jag som liten pojke (vilket upplysningsvis inte var på 1940-talet – huset byggdes 1937) påfallande ofta av morfar uppmanades att slänga det (vad det nu kunde vara för avfall) nere i vika eller borti berga.
Att dumpa skräp till havs förekom säkert också. Det var väl naturligt för honom, som sprungen ur 1800-talet och efter ett liv på de sju haven, att förhålla sig så till sophantering. Jag minns att jag tyckte det kändes lite märkligt, fel på något sätt, att följa uppmaningen.
När vi 70 år senare renoverade huset gjorde vi en del intressanta fynd. Bland annat hittade vi, inmurad i grunden, en gammal cykel, en livskonsumtion av olika spritflaskor. Kvartingar av olika sorter – morfar tog sig en hutt då och då, vilket möjligen är en förklaring till att han blev 97 år.
Kanske uppskattade inte mormor huttandet lika mycket (jag har egentligen ingen aning om det – men gör ett kvalificerat antagande givet hennes kynne) varför flaskorna alltid befann sig i källaren.
Och där blev de kvar. När vi rev en vägg hittade vi mängder av tämligen oförstörda Göteborgsposten med datum från andra världskriget.
Far går, så vitt jag vet (jag vill åtminstone ha det så i mina minnen), fortfarande över hela ön (ca 5 kilometer enkel väg) till soptippen med rulleborn (morfars hemmasnickrade skottkärra).
Jag hör för mitt inre fortfarande morfar muttra schläng at i vika och far svara att det är inga problem att gå till tippen.
Tidsbesparande eller ej, vi människor är praktiska. Vi löser ofta problem utan större hänsyn tagen till planeten. Och vi bör se upp med vad vi uppfinner, kanske. Med stöd därav tror jag vi trots allt behöver ett miljöparti värt namnet i Sverige.
Bara det kunde skärpa till sig, lite. (OBS! ÅSIKT – INTE FAKTA!)
Samtidigt finns det faktiskt saker som är relativt oföränderliga.
För att återvända till 1600-talet när spanjoren Alonso de Barros konstruerade ett populärt brädspel. Spelet, som var lite som en blandning av dagens Monopol och rollspel, handlade om konsten att överleva vid hovet.
Lite i stil med Game of Thrones, kanske.
Hamnade man på ruta ministern avsätts fick man återvända till ruta smicker där man upplät all sitt smicker, åthävor och fjäsk för att få fortsätta till ruta Favoritens hem. Väl där blev man rikligt belönad (inkassera kr 4000).
Spelet var hopplöst förlorat om man hamnade på din mecenat dör varvid man fick börja om från början.
Jaha, hur väver jag ihop det här? Kanske med att utveckling sker och ibland är det bra, ibland mindre så.
Ta exempelvis den där appen, apropå tidsspillan menar jag, som människor använder som preventivmedel. Och, som ett brev på posten, alternativt mejl i inkorgen, kommer rapporter om kraftigt ökade antal ofrivilliga graviditeter.
Tänka sig.
Under första världskriget förekom att riktigt desperata soldater på permission betalade prostituerade dyrt för att (för att vara riktigt säker på att smittas och därmed hamna på sjukhus) kunna smörja in sina kön med sekret innehållande veneriska sjukdomar. Vissa stoppade det i ögonen med blindhet som följd. Vad gör man inte för att slippa krig.
Vad finns det mer att säga? Antagligen inte alla män.
Relaterade blogginlägg:
Källor:
Nordberg: I kung Magnus tid
Håkansson: Vid tidens ände
Englund: 1916
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.