lyxfällan

I höstas ventilerades en gammal kollegial surdeg.

Det hela handlade om orimligheten i den stora mängd energi och tid som varje år går åt till att låta fotografera kollegiet och eleverna. All verksamhet står plötsligt still under de dagar fotokatalogen ska begåvas med grundmaterial.

Hur mycket kostar detta i tid, effektivitet och pengar? Finns det månne mer effektiva sätt att hantera det hela på?

Under hösten har det fallit på min lott att organisera spontana besök på naturvetenskapliga programmet på skolan. Föga anade jag att graden av spontanitet skulle komma att anta tsunamiliknande proportioner när jag en gång åtog mig uppgiften.

Det har förövrigt eskalerat rent generellt vilka uttryck försöken att locka elever tar sig. Det är öppna hus, kick offer, gymnasiemässor, besöksveckor. Snart, som vi lite skämtsamt brukar säga i kollegiet, kan man anse att eleverna redan i årskurs nio läst in den första höstterminen på gymnasiet.

Se där ett led i effektivitetens tecken.

Den som inte gillar det nuvarande systemet hävdar givetvis att detta är en självklar följd av att varje elev bär med sig en portfölj innehållandes 300 000 kronor. Personligen är jag positiv till det fria skolvalet men tror inte vi funnit den optimala formen.

Frågan är och förblir den samma: hur mycket kostar detta i tid, effektivitet och pengar? Finns det månne mer effektiva sätt att hantera det hela på?

Under våren kommer de nationella proven smygandes för att bita mig där bak. Dessa prov som jag ständigt ondgör mig över. Inte för att jag är alldeles säker på deras värde för att mäta kunskap eller som underlag för betyg, nej, mitt missnöje grundar sig i att allt annat i verksamheten går i stå till förmån för dessa prov.

När hjälpmedlet blir ett självändamål, något som tar mer kraft och energi än det ger med resultat att den förmodade vinsten i slutändan blir en kostnad, det är då man bör dra öronen åt sig.

Vad yvas jag över, egentligen? Ja, men det är ett stort sjå att både vakta och rätta dessa prov. Språklärarna försvinner en vecka för rättning, lektioner ställs in och jag förväntas vakta prov i ämnen jag inte har. Det ska bokas bord och lokaler, och tänk om provet läckt ut timmen innan – då måste reservprov distribueras kvickt som attan.

Jag har flera universitets- och högskoleexamina. Jag har tjugo års erfarenhet av yrket. Jag borde gå att använda på ett bättre sätt än att stirra på elever som skriver prov. Jag vill undervisa, handleda och lära ut – inte vakta andras prov.

Så jag undrar: hur mycket kostar detta i tid, effektivitet och pengar? Finns det månne mer effektiva sätt att hantera det hela på?

Inget nytt under solen.

Den agrara revolutionen i människans forntid innebar stora förändringar. Vi blev bofasta, ökade spannmålsproduktionen och mättade därmed fler, vi uppfann grejer, lärde oss konstbevattna åkrar och mycket mer.

Men vi förutsåg inte vilka bieffekter som kunde komma av denna revolution. Vi var förvisso villiga att arbeta hårdare på åkrarna för att både individuellt och kollektivt få ett bättre, rikare och bekvämare liv. Allt detta gjorde vi beredvilligt – men den ökade produktionen ledde också till en befolkningsökning.

Fler barn innebär fler munnar och gröt mättar bättre än mjölk. När vi lärde oss att göra gröt av vetet behövde inte kvinnorna amma lika länge och kunde istället arbeta på åkrarna för att ytterligare öka produktionen.

När barnen fick gröt istället för modermjölk försvagades immunförsvaret. Ungefär samtidigt skapade vi våra permanenta boplatser, de första städerna, vilka blev verkliga infektionshärdar eftersom smittor spreds snabbt. En olycklig kombination, kanske.

Om man inte accepterar ett visst mått av utilitarism, måhända.

Andra bieffekter av att satsa på en huvudsaklig näringskälla blev att vi blev mer känsliga för torka, att sädesmagasinen lockade till sig tjuvar och lycksökare vilket i sin tur krävde resurser att hantera genom bevakning och (avskräckande) bestraffning.

Dessa bieffekter blev naturligtvis inte uppenbara på en gång, nej, de tog många generationer att upptäcka och inse. Och här har vi kanske den huvudsakliga nyttan av att studera historia. Men det är så dags – historiker kan bara peka på hur utvecklingen sett ut över en viss tidsperiod, inte göra något åt det.

Det hela blir som ett självspelande piano och det finns ingen väg tillbaka.

Vi behöver dock inte vända oss till forntiden för att förstå paradoxen med lyxfällan. Många av mina vänner och gamla elever resonerar på så vis att hen tänker sig att snabbt ta sig igenom en utbildning som ger ett arbete med hög lön för att bokstavligen jobba skiten ur sig för att kunna gå tidigt i pension och först då verkligen förverkliga sig själv. Njuta segerns sötma, så att säga.

Men tidigt är ett relativt begrepp. Plötsligt sitter de där med stora bolån, två bilar, barn med dyra vanor och har själva lagt sig till med en livsstil som inte enkelt går att bryta. Istället fördubblar de ansträngningarna och jobbar på i samma furiösa tempo – för alternativet, att överväga sitt misstag, gör man inte.

Och pensionen, i den mån den kommer överhuvudtaget, kommer sent.

En av historiens grundläggande lärdomar är att det som från början anses som lyx snart blir till nödvändigheter och istället genererar nya skyldigheter. När vi blir vana vid lyx tar vi den snart för given. Efter en stund räknar vi med den. Snart kan vi inte leva utan den.

Ta alla dessa prylar som tvättmaskiner, diskmaskiner, dammsugare, mobiler, datorer, e-post, matkassar och städhjälp. Allt detta har en relativt kort historia men är inget som vi numera kan tänka oss att klara oss utan.

Tänk den tid det tog för mig 1985 att skriva ett brev. Jag måste skaffa papper, penna, tänka på min handstil, adressaten, köpa kuvert, frimärke, gå till brevlådan… med andra ord: man skrev brev om man hade något viktigt och genomtänkt att förmedla. Och man förväntade sig i allmänhet ett lika genomtänkt svar.

Inom någon vecka eller fem.

Idag, i det så kallade informationssamhället, riskerar vi att drunkna i elektronisk information och varje organisation lägger miljontals kronor på att tänka ut en genomtänkt kommunikationspolicy.

Vi ägnar oss åt massinformation. Vi vill ha omedelbara svar på våra e-brev. Vi har skruvat upp hastigheten något enormt men vi spar inte tid eller effektivitet. Tvärt om. Vi är slavar under mängden elektroniska meddelanden inom en mångfald olika kanaler.

Vad lära av detta?

Att snart är det gamla levnadssättet dömt till undergång och att ingen väg tillbaka finns.Vem köper en analog telefon eller kamera idag? Värt att notera är att sökandet efter ett bekvämare liv, då som nu, förändrade världen på ett sätt ingen föreställt eller önskat sig.

Det var ingen plötslig agrar revolution som inföll en dag. Det som hände var en rad små vardagliga uppfinningar och beslut under lång tid vilka alla syftade till mättnad och trygghet. Det var dessa sammantaget som långsamt band oss vid en livsstil som vi inte kan befria oss ifrån.

Det är kanske fåfängt att diskutera hur vi mest effektivt tar våra skolfoton. Det fanns en tid när skolfotokatalogen var målningar i olja. Det var ingen bättre tid, anser jag. Det är kanske rimligare att fråga sig vad vi ska med dessa såväl analoga som digitala foton till.

Vad gäller spontana besök besök på skolor kanske jag kan ha nytta av citera Jesus: låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Jesus drevs av en genuin längtan att lära ut saker, får man anta. Här som där.

Och jag kanske visst kan sätta mig att vakta nationella prov – om inte annat för att lära mig ödmjukhet. Men jag ser framför mig en mängd arbetsuppgifter i sammanhanget där exempelvis nyanlända skulle finna en meningsfull sysselsättning i projektform.

Jag tror inte att vi kommer att sluta flyga nu när vi fått smak på det. Däremot tror jag vi kommer att uppfinna ett mer klimatsmart sätt.

Låt mig till sist erkänna en sak. Jag är sprickfärdig av stolthet. Halvtidsutvärderingarna i skolan är superbra! Eleverna skriver nästan bara bra saker om sina kurser med mig. Jag är så stolt, glad, nöjd och tacksam över min privilegierade situation.

Jag läser om det som varit för att utvecklas till det bättre.

Källor:

Harari, Sapiens