Just nu pågår en kamp om den politiska historieskrivningen. Den pågår strängt taget varje dag – men ibland inträffar saker som gör kampen mer intensiv. Temat för hösten i Sverige 2018 torde vara vad som egentligen sagts i alla olika regeringsförhandlingar och sonderingar, vem har varit omöjlig och vem medgörlig, vem har varit snäll och vem dum.
Kung Sigismund Vasa var som äldste son till Johan III laglig arvtagare till den svenska tronen enligt farfar Gustafs successionslagar. Sigismunds mamma hette Katarina Jagellonica och kom ur en av de ledande släkterna i Polen. Hon var liksom sina landsmän katolik och eftersom Johan hoppades att få sonen vald till kung även i Polen (Polen var till skillnad från Sverige ett valrike) blev denne uppfostrad som katolik.
Huset Vasa hade inte gamla anor vilket var ett problem när det kom till att vinna erkänsla, legitimitet och prestige bland de övriga furstesläkter i Europa. Sådant var viktigt. Mäktiga släkter fungerade (då som nu) som en sorts multinationella företag. Att låta Sigismund bli katolik var kanske inte så märkligt egentligen – Sverige hade bara varit protestantiskt ungefär ett halvt sekel och 1600-talets fanatiska religionssyn hade, även om religionen var viktig, ännu inte blommat ut.
Vi känner väl alla (eller åtminstone många av oss) till historien om hur Sigismund blev utmanövrerad av sin farbror hertig Karl, sedermera Karl IX, med en avgörande händelse som kännemärke. Nämligen vårt senaste (sic!) inbördeskrig i slaget vid Stångebro 1598 där farbror och brorson Vasa brakade samman med påföljd att Sigismund tvingades överge både krona och fädernesland.
Johan III föddes förövrigt på Stegeborgs slott och där bodde Sigismunds syster Anna (en varm och övertygad protestant) varför Sigismund förekommande besökte slottet. Inte så långt därifrån fördes alltså det korta inbördeskriget. (Jag har varit där. Två gånger).
Sigismund gav dock aldrig upp sina försök att återta den svenska tronen och den i propaganda skicklige Karl utnyttjade snart när varje tillfälle att utmåla Sigismund som en ondsint katolik som så snart han fick möjlighet inte ville annat än att prisge landet till påven.
Även Sigismunds kusin Gustav II Adolf (de dog förövrigt båda år 1632) och Axel Oxenstierna fortsatte delvis på det spåret efter Karls död 1611 (inte bara som propaganda i det trettioåriga kriget – Gustav kom ju faktiskt från ”fel” gren inom Vasaslätten och kämpade även han med legitimiteten som Sveriges rättmätige kung). Propagandan har varit framgångsrik, bilden av Sigismund som beräknade katolik med förrädiska ambitioner har dröjt sig kvar.
Vilket till största delen ett utslag av både Karls och Gustav Adolfs kampanjer förda av maktpolitiska syften. Det finns inte tydliga belägg i källorna för att Sigismund ville göra Sverige katolskt igen.
Andra källor ger en annan bild Sigismund. Han beskrivs som en tystlåten, vänlig och känslosam människa, förtjust i musik (han både sjöng och spelade) hängiven sin familj. Han var gift två gånger och sörjde båda sina fruar djupt, liksom förövrigt sin far Johan när denne dog, vid deras respektive bortgång. Han var kulturellt intresserad och bidrog till att permanent flytta hovet till Warszawa från Krakow.
Slottet Wawel i Krakow (där har jag varit) är än i dag rikligt dekorerat med Vasakärven, släktens symbol.
Den som mer än någon annan kommit att ge den svenska snikenheten ett ansikte är Bo Jonson Grip. Bo levde 1335-1386 och gjorde en enastående karriär och var tidvis den rikaste och mäktigaste, näst kungen, mannen i Sverige. Funfact om honom är att han givit namn åt Gripsholms slott. (Där har jag varit.)
Men den händelse som utgör grunden till hans kommande enorma rikedom och makt är intressant ur ett källkritiskt perspektiv. I en dom från kung Magnus Eriksson 1360 kan man läsa om att Bo skulle ärva sin rika hustru som dött i barnsäng.
I vittnens närvaro beordrade Bo att genom kejsarsnitt förlösa barnet som överlevde så pass länge att det hann döpas. Traditionen har utmålat detta beteende som monstruöst och som ett omänskligt utslag av Bos oerhörda girighet. En bild som dröjt sig kvar.
Varför? Jo, genom att sonen skars ut ur hustruns döda kropp och hann döpas kunde Bo ärva sonens (som genom sitt korta liv redan ärvt modern) betydande egendomar. Hustruns bröder gjorde dock en annan tolkning (om sonen dött innan dopet skulle istället de ärva) och drog det hela till kungs för skiljedom vilken alltså utföll till Bos fördel. Han hade följt lagen.
Historien blir till myt och myten till legend. Vad den här berättelsen inte förmedlar är att agerandet inte var ett utslag av girighet utan helt enligt tidens och religionens sed. Kejsarsnitt på harvade kvinna som dött i barnsäng var obligatoriskt för att man skulle hinna döpa barnet och rädda dess själ.
Att detta också gjorde Bo rik är måhända en annan historia. Men vem vill inte rädda sitt barns själ?
Jaha, vad det var som verkligen hände i förhandlingarna mellan socialdemokraterna och centerpartiet är antagligen upp till historien att bedöma. Och historien är en nyckfull domare som ständigt ändrar sig i takt med tidsandan.
Samma sak med den nyss antagna budgeten. Är det centerpartiets fel att den moderata och kristdemokratiska budgeten gick igenom med SD:s aktiva stöd – och detta på grund av att vi la ner våra röster?
Fakta anger att det är enligt praxis att bete sig så som de flesta gjorde i budgetomröstningen. Man röstar inte aktivt på andras budgetar, så som SD gjorde, även om det är fullt möjligt att göra det. Tanken är att man röstar på sin egen politik och därefter lägger ner sina röster.
Bo följde praxis, Sigismund gjorde det inte (han var praktiserande katolik i ett protestantiskt land) hertig Karl ändrade den (i successionsordningen).
Vi som skriver och diskuterar i sociala och gamla medier, huvudparterna själva skriver artiklar och ger presskonferenser, journalister och opinionsbildare – alla bidrar vi till det material som historikerna kommer att studera, värdera och bedöma för att komma med rapporter, avhandlingar och studier om den turbulenta politiska tid vi just nu upplever.
Hur framtiden kommer att se på det hela kommer sannolikt att avgöra, eller åtminstone påverka, några kommande val. Extra såväl som ordinarie. Och kampen om synen pågår alltså just nu.
Du kommer antagligen att kunna läsa om hösten 2018 om bara några år – och ditt minne av det du själv upplevde, kände och ansåg kommer att påverkas. Däri ligger historiens makt.
För egen del säger jag som Kjelle: Vad som helst – men aldrig SD. Med det personliga tillägget – antagligen nästan aldrig V heller.
Vill någon läsa centerpartiets budget, den som vi faktiskt röstade på, hittar hen den här.
Källor:
Östergren: Sigismund. En biografi över den svensk-polske monarken
Nordberg: I kung Magnus tid
Relaterade blogginlägg:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.