bild 49 – the leftovers

TV-serien The Leftovers utspelar sig tre år efter en internationell katastrof där 140 miljoner människor – cirka 2% av världens befolkning – helt enkelt försvinner. De försvunna finns i alla länder, samhällsgrupper, kön och åldersgrupper. Alla drabbas. Vi får följa världen efter katastrofen där människor, religioner och grupper kämpar med tro, känslor, övertygelse, skuldkänslor och vardagen i största allmänhet.

Den är smått briljant, faktiskt.


Det är en form av självplågeri, jag vet, att sitta och glo i gamla album. Den kommer hela tiden försiktigt smygande, undran över vad som är meningen med alltihop. Och tänk om jag plötsligt tappar koncepten och blir, ja, helt sonika galen? Det har man ju läst i de stora tragedierna att en rimlig sorti för huvudpersonen är att hen, efter att ha mist sin själs älskade, blir galen av sorg. Så rullar berättelsen vidare med andra ledmotiv.

Hur vet man om man är på väg dithän? Alla som anses socialt eller kliniskt galna är ju nästan alltid övertygade om sin egen ofelbarhet, blinda för sin egen galenskap. Och kanske är dårskapens lov den lyckligaste vägen? Jag är livrädd för det, att jag ska långsamt eller plötsligt tappa farten, styrkan och glädjen. Hellre en glad dåre än en ledsen, helt enkelt.


Jag får många glada tillrop från allehanda håll och kanter. Från gamla vänner, nya vänner, grannar, Malins arbetskamrater, människor jag inte känner, släkt och… ja, många. Frågan jag funderar över är hur mycket man egentligen kan begära av sin omgivning innan man, så att säga, tömt kontot.

Nja, snart går nog världen vidare, snart har den glömt mig och min sorg. Det vore kanske något skönt och eftersträvansvärt för alla parter, vid närmare eftertanke.


Barn ska inte behöva trösta sina föräldrar. Jag vet det. Jag noterar också samma okuvliga livsglädje, samma längtan efter att komma vidare i livet, hos flickorna som jag själv kände den gång salig mor gick bort. Visst sörjde jag men jag var ju redan en, låt vara ung, vuxen man med stor aptit på livet, att leva, verkligen leva. Mina flickor är ännu barn så det går inte att jämföra med mig då. Men ändå, jag ser levnadsglädjen i dem och känner den därmed i mig själv.

du klarar det nog, du är en bra pappa, jag litar på dig

Hon ska inte behöva säga så. För det hon uttrycker är nämligen självklart, något som följer med konceptet förälder. Hon ska alltid bära med sig känslan av jag står bakom henne i tillvarons enskilda angelägenheter, hon ska bottna i tryggheten att farsan inte viker ner sig. Jävlar, vad arg jag blir på mig själv. Förmedla trygghet! Genast!

Men det är tungt, så tungt. Jag försöker lite hurtfriskt jobba med nya målbilder. Träning? Politik? Musik? Litteratur? Men finner att tanke och medvetande ständigt söker sig till det förflutna. Jag blir i timmar sittandes med album och bilder. Minnena sköljer över mig i långsamma vågsvall och i vågdalarna döljer sig sorgen, den stora, svarta och överväldigande.


Malle.

Jag minns hur lätt valet var när Magnus frågade mig vem jag ville ha som bordsdam på hans avskedsfest på V-dala inför avresan till det stora äventyret i Kenya, jag ser dig tydligt framför mig när du, iförd en stor, fluffig, aprikosfärgad balklänning a la sent 1980-tal blev arg på mig eftersom jag inte tog med mig dig som min gäst till (vilken nation det nu var vi skulle virvla till ute i den underbara vårbalsnatten). Du hade rätt – det var dumt gjort och jag ångrar mig ännu eftersom beslutet innebar ett par timmar utan dig.

Jag minns när jag friade till dig i soffan på St Johannesgatan och hur nervös jag var när jag senare enligt förlegad sed ville fråga dina föräldrar om lov – du ryckte bara på axlarna undrade stillsamt vad ska de säga, liksom?!, jag minns när vi förlovade oss i guldrummet alldeles ensamma, minus den fnittrande guiden, nere i gruvan och du på ditt krassa vis framhöll att jag framgent fick lova att vara något mindre av göteborgare när jag påtalade det passande i att sätta in stora stöten i Stora stöten.

Jag minns ditt strålande leende när vi gömde oss för bröllopsgästerna i den lilla jämtländska kyrkan efter vigseln, jag minns när jag nervöst och valhänt hjälpte dig med hormonsprutor när vi hade svårt att få barn, jag minns dig med Dotter 1 på armen när hon sedermera kom, länge som det vackraste jag någonsin sett… tills du berättade att du väntade Dotter 2 som kom till världen helt utan annan hjälp än vår gemensamma kärlek och passion.

Jag minns i en salig blandning dopen, födelsedagarna, högtiderna, körsången, konserterna, festerna, fjällvandringarna, vinprovningar och samtal som till flickornas förskräckelse kunde pågå i timmar, jag minns resorna och de övriga äventyren.

Det har varit tjugofem fantastiska år. Tack för vart och ett av dem. Tack för varje sekund av trygghet, kärlek, skratt, gräl, suckar, gråt och kramar. Tack för att du gav mina barn liv, tack för att du stått ut med mig när jag var sjuk, nere, egoistisk eller helt enkelt allmänt dumdryg.

Men jag minns också de blytunga stegen i oktober 2017 innan du berättat och jag omedelbart förstod att något var fruktansvärt galet, jag minns din kamp mot hopplöshet, dystra besked, biverkningar och våra timslånga samtal om hopp och framtid – även när det såg som mörkast ut.

Jag minns även mina egna känslor därför att jag ännu hyser dem. Liksom min evigt hopplösa undran – varför? Hur kunde det sluta så här. Varför blev det just du, flickornas trygghet, ljuset, glädjen och kärleken i mitt liv.

Varför?


Det finns inget svar, jag vet. Och det är många som drabbas, varje dag drabbas någon av elände, och alla har de samma känslor och upplevelser som jag. Det är inte mer synd om mig eller våra flickor än om någon annan som har liknande erfarenheter.

Idag samtalade jag med en yngre person än jag, han var från flyttfirman. Han skulle ge mig en offert. Vi kom istället för att diskutera flyttkartongers beskaffenhet att prata om livets förgänglighet, han hade nämligen själv förlorat flera familjemedlemmar i en ärftlig sjukdom. Det tröstade lite att möta någon i samma situation. Och det slog mig att de finns ju överallt omkring mig, alla drabbade, eftersom livets oerhörda grymhet har den effekten.

Lite som i serien The Leftovers.

En gång för länge sedan ringde jag morbror efter att moster gått bort. Jag frågade vad han gjorde och han svarade jaa, man går väl här och plockar. Nu inser jag den fulla innebörden av påståendet. Man går här och plockar, hankar sig fram. Man överlever.

Dagens musik får bli ledmotivet till The Leftovers. Här.


Så hur vet man egentligen huruvida man håller på att bli galen? Jag får väl bygga ett monument av bilder och tillhörigheter och dyrka henne. Men det skulle hon inte tycka om. Skärp dig, drygskåp, skulle hon säga. Flyttkillen sa att om det något man lär sig, hur klyschigt det än låter, så är det att låta sig glädjas av allt det goda här i livet.

Jag tittar på henne. Jag tittar på henne länge. Och så slår det mig, ännu en gång, hur enastående vackert livet faktiskt är. Flyttkillen har rätt, ni har alla rätt. Även om jag saknar henne oändligt så ser jag ser henne varje dag. Jag ser henne i varje leende person jag möter och jag ser henne varje sekund i våra döttrar.

Det är smått briljant, faktiskt.