Bild 57 bröllopsdag 19/0

Det är den tiden när alla lägger upp bilder på diverse olika bröllopsdagar. Och här sitter jag med en frånskild trebarnsfar som enda sällskap. Det är bra sorgligt. Lite som bröderna i filmen Änglagård. Nåja. Fem tjejer är också här. Nämligen våra barn.

Idag firar vi alltså bröllopsdag, min bror och jag. Fast det gör vi inte, för hon är ju död. Och han som sagt frånskild. Jaha, ja. Vad göra? Jag stack ut och sprang här på Styrsö, ön med världens bästa löprunda, kastade mig efteråt direkt i havet, muntrade upp en morgonsur YB Södermalm, drack kaffe på balkongen och blickade ut över det här:

How is that for dopamin? Sedan tänkte jag förvisso en stund på den där dagen för nitton år sedan. Det var en bra dag, och jag saknar henne, men jag har det också ganska fantastiskt här och nu, måste jag en aning motvilligt erkänna.

Min morfar, hjälten. Föredömet. Han kände nog inte efter så mycket. Han bara gjorde saker. Bland annat var han med och räddade besättningen från en båt som förliste utanför kusten i norra Norge.

För denna insats erhöll han norske kungens tapperhetsmedalj. Medaljen är liten, närmast oansenlig, men den symboliserar mycket. Många är det som hade bland annat morfar att tacka för sina liv. Han fick den i Kristiania 1920 – för nästan hundra år sedan. Han var då tjugoett år gammal.

Så här lyder diplomets text:

Överensstemmende med den norske regerings instilling har det under 9:e april 1920 behaget hans majestaet kongen at tildele Ivar Isaksson medaljen for Aedel Daad i Sölv for utvisat haederlig forhold ved redning av de gjenblevende av passasjerer og beselning på det i Bergen hjemmehörende ss ”Hprtense Lea” ved dettes forlis den 21 september 1919.

Kongelige Departement for Handel, Sjöfart og Industri. Kristiania 26:de april 1920

Min morfar, hjälten. Det finns mycket att berätta om honom. Han har satt ett avtryck i mig som jag inte mycket efterliknar men ständigt eftersträvar. Det är på honom jag tänker idag. Morfar hade inte gnällt så mycket över en förlorad kärlek utan mest fortsatt sträva på.

Jag får som efterlevande faktiskt bära medaljen. Men jag kunde inte förmå mig, jag skulle krossas under dess tyngd.

Nej, det är kanske dags att sluta spegla sig i backspegeln. Man är den man är präglad av människor man mött och levt med. Morgondagen är personlig, den får man prägla själv. Liksom medaljer av olika slag, antar jag.

Jag får framgent fira bröllopsdag i minnet och tillsammans med tärna Anna-Karin Karlsson och bestman Magnus Darke. Den bästa mannen. Hjälten. Föredömet. Jag tror jag tar och lägger upp en bild på honom, om inte annat för att känna mig som alla andra i sociala medier.

inte är vi så sorgliga, egentligen. Man tager helt enkelt vad man haver, sa Anna Christina Warg.