Ett citat från Bodil Malmsten som jag gillar lyder
sträva efter det enkla, det svåra kommer vi ändå inte ifrån
Teologen och historikern Ericus Olai har ibland angetts som den svenska historieskrivningens upphovsperson – antagligen eftersom hans skrifter ofta förhöll sig hyfsat neutrala till olika maktfaktorer i omgivningen. Han anses vara en av de viktigaste källorna till Sveriges historia från 1300- och 1400-talen men om honom som person är inte mycket känt. Historikern Erik Lönnroth skrev 1961
Är han den doktor Erik, som 1486 fick pantsätta sin hatt hos Arboga byfogde, är ett tragikomiskt missöde i hans sista ålderdom det enda mänskliga smådrag av honom, som blivit bevarat åt eftervärlden.
Jag vet inte, ska man lämna något efter sig är väl ett gäng tragikomiska missöden inte det sämsta?
Hur har sommaren varit, då?
Detta är väl den vanligaste frågan jag fått på sistone. Jo tack, den har varit bra. Och relativt vilsam. Flyttlasset gick två dagar innan midsommar varefter jag låste dörren och åkte till Stockholm. Att fira midsommar utan henne kändes outhärdligt så jag besökte istället min gamle vän Daniel som sedan några år lever ensam. Han och hans nya vän bjöd mig på en båttur i skärgården.
Därefter klev jag i land och träffade släktingar och andra gamla vänner.
Efter återkomsten till Dalarna blev det en tur till Tibble, igen.
Därefter gick färden till Örebro tillsammans med junior och alla tjejerna.
Det lär finnas ett vattenland i Örebro. Eller var det vattenhål? Själv bjöd jag in till kulturhistorisk vandring i slottsmiljö – men den fick jag företa ensam. Domage.
Slottet har jag sett på bild många gånger. Nu var det äntligen dags – allt medan junior led tusen dödar på något som kallas waterworld. Pommes frites hade man på badlandet, givetvis. Inte på slottet. Det är skillnaden.
Efter slottsvistelsen vandrade jag runt lite i stan – och träffade på Röda Korset.
Åter i Dalarna laddades det om för Söderbärke, a.k.a pärlan vid Barken, för att traditionsenligt fira Fredrik/Margareta-dagarna.
Efter att pliktskyldigast packat upp någon flyttkartong eller två var det åter dags att bege sig ut på vägarna – denna gång för besöka framsidan. Först Tivanders i Göteborg/Mölnlycke och därefter Styrsö.
”Goestan” gjorde verkligen skäl för smeknamnet.
Totalt sett, på grund av andra vuxnas oerhörda vänlighet, besöktes Liseberg inte mindre än tre (3) gånger. Jag vägrade de efterföljande två. Efter att jag fått min milkshake är jag liksom klar. Så inte döttrarna, tydligen.
Det är något med nöjesfält, något som jag inte gillar. Är det masshysterin? Känslan av att plötsligt betrakta världen från insidan av en gigantisk sockervadd? Att det kostar plenti? All of the above?
Nåja, huvudsaken är ju att barnen har kul. Men jag kan ju, som bekant, också spexa till det ibland – ge mig bara en lustig hatt och jag slår världen med häpnad! Alldeles gratis!
I fädrens spår. Styrsö är alltid Styrsö – om än med lite nya hus här och där. I Halsvik märks dock relativt lite av tidens obarmhärtiga rand. Man tittar ut och fylls av ett inre lugn – men också av vemod. Den är bitterljuv för att jag delat vyn med så många som inte längre finns annat än i minnet. Som mormor och morfar, mamma, moster, syster, kusin och… hon.
En alldeles fantastisk sak med Styrsö är att springa på öns naturstigar för att avsluta rundan med att kasta sig i havet. Då lever jag. Då njuter jag.
Skulle man plötsligt få för sig att man lever för sunt är det bara att say the word så står han där redo att med ett inställsamt grin servera fin- respektive fulgin, cigarr eller så.
Det är lustigt, när det är vackert på västkusten slår det mycket. Inte allt, men mycket. När det är uselt väder är det väl som eljest. Då går man in i ett partytält där allt det goa och fina fortsätter. Släkten från Styrsö Tången bjöd in och släkten kom – från stan, från Halsvik, från Kössö (Köpstadsö). Kössö syd ligger för kännedom på Mallis, fick jag lära mig denna kväll. Bland mycket annat.
En kollega gjorde mig nyligen uppmärksam på krisens fyra faser – chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Den här sommaren har jag ägnat mycket tid till eftertanke. Jag har också sökt så många olika samtalspartners som möjligt för att få perspektiv och råd. Jag har med flit utsatt mig, oss, för i stort sett alla saker vi brukat göra under somrarna (med undantag för fjällvandring) för att denna sommar för första gången uppleva allt utan henne.
Teorin är att det ska bli lite lättare nästa gång. Det är teorin, det.
En annan vanlig fråga är hur mina flickor mår. Samma sak där. Jo tack, de tar det ännu så länge mycket bra även om jag inser att det kan komma reaktioner längre fram. Jag själv känner smärta över mycket – ibland annat när det inte pratas om henne i sammanhang där hon förr varit ett naturligt inslag.
Men det är väl så det är.
Jag har redan ställt in rätt så många saker med vänner och bekanta och för det är jag uppriktigt ledsen. Men jag har det tungt nu. Det mesta är över, tiden är plötsligt fri, alla exceptionella måsten utförda – och det är väl då de kommer, demonerna.
Jag är ännu i reaktion/bearbetning, förstår jag. Jag vill mest krypa upp i soffan med en god bok – och det tänker jag så långt det är möjligt också göra. Men endera dagen är jag väl på banan igen, kan man väl hoppas. Men just nu drar jag långsamt, men resolut, i handbromsen. Jag kan inte kosta på mig att bli sjuk, också.
Döttrarna kommer först, alltid är det så.
Jag har under sommaren i allt väsentligt strävat efter att följa Bodil Malmstens uppmaning och lär fortsätta göra så. Livet är fullt av såväl tragiska som komiska livsöden så det är bara att tangle on och göra det bästa av sin stund här på jorden (som Fuglesang och Armstrong möjligen sa).
Det finns trots allt så mycket fint, varmt, gott och bra att glädjas åt. Det pantsätter jag härmed min hatt i Arboga på!
relaterade blogginlägg:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.