Jag har tidigare varit inne på den motsägelsefulla känslan av att känna sig hemmastadd på sjukhus. Fenomenet tycker jag är ett tydligt tecken på hur stark människans anpassningsförmåga faktiskt är. I alla tider har vi anpassat oss till omständigheterna, både som individer och kollektiv. När omständigheterna förändras genomgår vi någon form av kris och fortsättningen beror på hur vi hanterar den.
Luktsinne och hörsel är två förmågor som hjälper oss att orientera oss i tillvaron. Hur vi nyttjat dessa har sett lite olika ut genom historien. Förhistoriska människor använde lukt, syn, smak och känsel på ett helt annorlunda sätt än vi idag. På hyfsat avstånd kunde våra forntida kusiner genom att sniffa i luften, iaktta vind, det omgivande landskapet och lyssna noga för att avgöra vad det var för sorts djur eller människoart de hade framför sig, hur många de var och om de mötande var aggressiva eller rädda.
Det hela kokar ner till kemi och luktsinne. Rädsla, aggressivitet och mod luktar olika eftersom dessa känslor utsöndrar olika kemikalier.
Ska vi flytta? Anfalla? Välja ny ledare? Inom den avgränsade förhistoriska gruppen gick det faktisk att lukta sig till den kollektiva inställningen till det man hade att ta ställning till. När människan lämnade jägar-samlarstadiet för att leva i större kollektiv som jordbrukare förlorade dessa egenskaper i betydelse eftersom förmågan bygger på småskalighet och inte är anpassad till en global värld. Man kan inte lukta sig till EU:s inställning till Turkiet.
Vi har så mycket annat att tänka på idag, helt enkelt. Men den förhistoriska människan var skärpt och uppmärksam på ett helt annorlunda sätt än vi. Livet byggde bokstavligt talat på det. Man luktade på en svamp för att avgöra dess ätlighet – man googlade inte på dess egenskaper.
Idag har många av oss också ett gigantiskt utbud genom alla restauranger eller stormarknadernas enorma frysdisksortiment och när vi slutligen på måfå valt vår måltid att inmundiga framför tv:n reflekterar vi ofta inte ens över smaken.
Det handlar väl om varseblivning, alltihop. Jag springer och jag skriver. Skriver och skriver. Kastar. Skriver igen. Och så sjunger jag, lite.
Ibland är jag trött, ibland blir skärmen suddig av tårar. Ibland handlar det om dåligt handlag med språket. Jag är ju självlärd – någon vidare kvalitet på min svenskutbildning var det i ärlighetens namn inte tal om. Det blir lite stavfel och tokig meningsbyggnad då och då. Ibland sjunger jag fel, också. Rätt ofta faktiskt. Men nu är jag så gammal att jag vågar ta i ändå. Ibland stukar jag foten – säkert beroende på att jag är gammal nog att ta i som om min artonde födelsedag var förra veckan.
Man ska aldrig, verkligen aldrig, använda stavningsprogram. De är ännu inte så beskaffade att de kan avläsa den innersta känslan hos den som skriver, nämligen. Och tur är väl det. Stavningsprogram korrigerar felstavningar men släpper igenom fel tempus eller ord som finns (och är rättstavade) men är fel i sammanhanget. Ta ordet frysdisksortiment exempelvis. Det gillar jag – men stavningsprogrammet stryker under det med en vågad ilsket röd linje. (Det är inte medhårs, det.) Särskriver jag det – frysdisk sortiment då faller det stavningskontrollen på läppen. Men det är ju fel. Ju.
Jag skriver, springer och sjunger mest för att det verkligen hjälper mig att känna. Och för att det är kul. Men dessa aktiviteter hjälper mig också att ta svåra beslut. Ska jag flytta? Anfalla? Välja ny ledare? Hur jag luktar i sammanhanget kan väl kvitta lika.
Varje vardag försöker jag finna något av min inre urtidsmänniska. Jag går upp onödigt tidigt och sitter länge helt still i en stol. Tankarna får komma och gå som de vill. Det är en bra stund på dagen, kanske den bästa.
Ljuden. Det finns så många. Men man lär sig känna igen dem. Det krävs inte så mycket – bara att det yttre bruset och moderna överflödet minskar i betydelse. Och det gör det snabbt när tiden är utmätt.
Tiden står stilla på sjukhus. Gör den inte det? Hoppas.
Akut signal. Snabba steg och insatser. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.
Mindre akut signal. Irriterad vårdpersonal som går lugnt men resolut mot rum eller för att öppna en ytterdörr. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.
Dunder och plåtbrak. Matvagnen rullar in med varm mat till alla patienterna. Hoppas för hennes skull att det inte är torsk med äggsås och ärtor. Snart känner jag istället lukten av brunsås. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.
Rösterna. De olika. Orolig anhörig. Sakligt informerande vårdpersonal. Uttråkade anhöriga som samtalar lågt – är det verkligen värt att bara sitta här timme ut och timme in undrar de. Någon erbjuder sig att hämta något till de andra. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.
Pumpen med smärtstillande tickar och väser. Hon sover. Jag betraktar maskinen. Är den vän eller fiende? Kan inte bestämma mig. Jag kramar handen, ännu känner jag hennes puls.
Någon har dött. De viskande rösterna. En kvävd snyftning. Det försiktiga rörelserna. Och här ligger jag och håller i hennes hand.
Det tycks uppenbart att den inre urtidsmänniskan är mindre avlägsen än jag i förstone tror.
Dagens musik bifogas hugad.
Källor
Harari – Homo Deus
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.