snövit (glöm inte dvärgarna!)

Alla känner vi väl till sagan om Snövit. Berättelsen är gammal, ursprungligen medeltida, i olika varianter förekommande i hela Europa och under 1800-talet tolkad och återberättad av bröderna Grimm. Det är i deras version dvärgarna förekommer.

Min generations bild av sagan är präglad av Disneys filmatisering från 1937, inte minst genom klippet som återkommande visats på julafton. I denna version (som bygger på Grimms) har den elaka drottningen, Snövits styvmor, en magisk talande spegel som varje dag bekräftar hennes friskhet och skönhet. Allt är lugnt tills den dag spegeln säger att det är Snövit som är vackrast i landet. Då börjar helvetet.

Drottningen kan inte tåla Snövits skönhet och betalar en jägare att mörda henne, kvinnan vars enda brott är ungdom, skönhet och liv. Som bevis på mordet ska jägaren skära ut hennes hjärta och ta med sig till drottningen. Men denne klarar inte uppgiften utan släpper Snövit fri och dödar istället ett djur vars hjärta han förevisar drottningen. Men spegeln avslöjar obönhörligt sanningen. Snövit lever – och är vackrast.

Snövit inser att hon måste fly och hamnar med tiden hos dvärgarna. Drottningen, som är trollkunnig, spårar dock upp henne och lurar henne att äta ett förgiftat äpple. Giftet fortsätter Snövit i koma. Dvärgarna tror att hon är död och lägger henne i en glaskista. En förbipasserande prins ser henne och blir förälskad. Han ger henne en kyss som bryter förbannelsen, Snövit vaknar och så lever de lyckliga under återstoden av sina dagar.

Jag fattar grejen med sagor. Jag förstår allegorins, metaforens, liknelsens och symbolens mening. Men det fungerar inte på mig, jag, eller möjligen sagan, är inte tillämpbar. Inte kompatibel. I min saga är drottningen sjukdomen, Malin Snövit, flickorna dvärgarna, äpplet cellgifter och jag själv prinsen. Spegeln är diagnosen cancer. Spegeln är också en metafor för sjukvården.

Jag kysste henne ju gång på gång. Jag räknade faktiskt, minst hundra kyssar varje dag skulle hon få – om inte det hjälper så hjälper inget var min tanke. Jag förstår att mitt känsloliv var helt i spillror, jodå, jag fattar det. Och det är det väl fortfarande. Men jag är som jag är, jag lever trots allt gärna i sagans, musikens och poesins världar – hur svarta dessa emellanåt än ter sig. Och jag tänkte faktiskt på sagorna när jag kysste henne en sista gång, strax efter att livet lämnat henne.

Det fungerade inte. Hon vaknade inte. Sagan snackar skit.

Det är många olika insikter och beteenden som följer med att återkommande besöka sjukhus. Eller så är det insikter om ens beteende det handlar om, kanske. När man besöker sjukhus kan man i varje fall konstatera att det finns gott om speglar. I hissar, kapprum, toaletter och på patientrummen hänger de. Jag har ofta undrat varför – det minns jag att jag funderade över redan på 1980-talet när jag jobbade extra som lokalvårdare på Falu lasarett. Kanske vill den logiska och evidensbaserade vården ständigt påminna oss om verkligheten, kanske vill den hindra oss från att göra oss några illusioner?

Jag vet inte. Något jag däremot vet är att man ofta slänger en likgiltig blick i någon av alla dessa återkommande speglar man passerar. I takt med att de dåliga beskeden rullar in och den fulla insikten av konsekvenserna därav går upp för en blir ögonens sorgsna uttryck, orosrynkornas ihärdiga lyster och skinnets gråbleka nyans allt mer uppenbara.

Spegel, spegel på väggen där – säg mig vem som sjukast i landet är. Det blir till sist en konst att undvika alla speglar och när man ändå står framför en tittar man inte i den. Konsten att låta blicken zooma ut för att förvandla spegelbilden till en suddig kontur blir en mäktig försvarsmekanism. Det vore nästan bättre om spegeln kunde tala, sa jag en gång till henne. Så man slapp se eländet, menar jag.

Jag vet inte hur många gånger jag rödgråten stått framför en spegel på sjukhuset. Jag tog upp saken med henne en gång, i bristen på andra samtalsämnen. Det var väl under ännu en segdragen väntan på att någon omgång med cellgifter skulle bli klar. Hon skrattade lite som om det var något urbota dumt eller löjligt självklart jag sa.

Kära. Speglar har jag sedan länge slutat titta i. Vi struntar i dem, kom och sätt dig här hos mig istället.

Så pratade vi, så kramades vi och så kysstes vi. Och hon var ännu vaken. Hon var ännu hos mig.

Jag har en rätt stor spegel i mitt badrum. Spegel, spegel på väggen där. Säg mig vem som stirrar tillbaka ur dig? Vem är jag nu? En prins, måhända. Så växlar spegelbilden och istället för prinsen framträder den stora, svarta drottningen. Hon sticker ut sin knotiga hand ur spegeln. Hon trevar efter mitt hjärta men finner till sin missräkning att det är borta. Krossat. Det blir svart där inne i mitt eget skapande.

Så plötsligt hörs en munter sång – hej hå, hej hå, vi ska till skolan gå… Drottningen försvinner snabbt ur spegeln, prinsen är tillbaka. Ensam visserligen, något luggsliten och ännu med hjärtat krossat – allt är oförändrat. Eller? Nja, något är förändrat. Slit och släp-prinsen med krossat hjärta är där, visst är han det. Men med honom finns också några dvärgar att ödsla sin kärlek på. Och, för att citera Frost: