ett halvt ark papper

Två av varandra oberoende människor påminde mig strax efter Malins bortgång om Strindbergs novell Ett halvt ark papper. Novellen skildrar en änkeman som ska flytta. Mannen påminns om sitt gamla liv och äktenskap när han får syn på en lista med telefonnummer till människor han och hans bortgångna fru tillsammans känt.

Jag är också änkeman, precis som novellens huvudperson. Men jag har svårt att förhålla mig till den benämningen. Jag är ingen änkeman, nej, jag föredrar att se mig själv som en person som har varit gift.

Jag har dock nyligen flyttat. Ständigt påminns jag, när jag packar upp och ner all bråte, om allt som varit. Jag tänker därför på den berömda avslutningen i novellen:

Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med; och det gör det. Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka. På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv. Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!


Men du kanske skulle skriva en bok? Du har ju en blogg, va? 

Jo, tack. Men jag vet också något om hur svårt det är att skriva en bok, eller rättare: att få den utgiven (vilket strängt taget är hela poängen). Det är många nålsögon att passera. Jag har några vänner som lyckats och är full av beundran för deras möda. Men, nej, det är nog inget för mig. Jag skriver mig ur en sorgeperiod i medicinskt syfte. Och det fungerar. När orden står på pränt är känslorna gripbara. Konkreta.

Datorn är min vän, skärmen bokstavligen ett ljus i mörkret.

Kan man förresten kommunicera med en dator? Alltså inte via, utan med. Klart man kan – vi har massor med exempel på AI. Men är det äkta? Har datorn ett riktigt medvetande? Kanske känslor? Se där frågan för de vise.


När personalen på röntgenavdelningen kan ens personnummer och och kallar en vid förnamn vet man, om inte annat, att man varit där många gånger. Det nickas och hälsas vid förnamn. Men är det äkta? Har personalen ett riktigt medvetande? Känslor har de självfallet och de måste ju se massor av elände varje dag så någon sorts distanserande skyddsmekanism, någon form av mentalt avstånd, måste finnas.

Kanske uppfattade jag denna mentala distans. Jag drog därför vid något tillfälle, desperat att bryta spärren och nå det verkligt medmänskliga som jag var i så stort behov av, fram Monty Pythons the most expensive machine in the hospital – the one that goes “bing!”.

Skämtet föll platt och möttes av frågande blickar och leenden som inte nådde ögonen. Ja, ja, de har väl sitt att tänka på.

Jag tror att medvetande mer handlar om våra sociala konventioner. För att avgöra om AI faktiskt har ett medvetande har vi sedan 1950-talet Turingtestet uppkallat efter en av pionjärerna inom datavärlden: Alan Turing. Testet går till så att en försöksperson ska kommunicera, på olika sätt umgås, med både människor och en dator. Försökspersonen kan spela spel, skämta, sjunga – ja, diskutera vad som helst. Kan försökspersonen i slutändan inte avgöra vem som är människa respektive dator (AI) har datorn klarat testet och ska därför behandlas som om den har ett eget medvetande.

Men detta är naturligtvis inget riktigt, vetenskapligt, bevis. Nej, att ha ett medvetande handlar om kollektivets relation till individen.

Intressant i sammanhanget är att mannen bakom testet, Alan Turing, var homosexuell vilket var olagligt i dåtidens England. Han dömdes och utsattes för kemisk kastrering vilket ledde till att han begick självmord en tid senare.

Samma sak, i princip, förekommer förresten i dagens Irak. Homosexuella måste utföra könskorrigering (vilket är tillåtet) för att kunna leva ut sin sexualitet (eftersom homosexualitet eller att klä sig i kvinnokläder inte är tillåtet). Inte sällan med mental ohälsa och självmord som följd.

Som sagt, omgivningen bestämmer. Och omgivningen, det är du och jag det.


Det var viktigt att inte träffa någon hon kände i sjukhusets korridorer eller bland personalen på väg till och från röntgenavdelningen. Och, som jag nämnt tidigare, detta var viktigt för att hon i sina egna ögon skulle kunna behålla sin värdighet, initiativet, att hon fortfarande var någon som inte var uträknad eller bortvald.

Det viktiga är inte självmedvetande – det viktiga är vad andra anser om ens liv. Hon ville behålla makten så länge det var möjligt. Det var viktigare än allt.


Jag har alltid skrivit. Mina gamla anteckningar och brev är en rätt rolig läsning (för mig själv) men som alltid är det också med skammens rodnad på kinderna man läser det som man själv en gång producerat. Så det gör jag aldrig. (Jo, en gång när Jerra visade mig ett av mina gamla brev vilket blev till en egen bloggpost, se nedan).

Och så Strindberg. I höstas tog jag döttrarna på Dalateaterns teatermatiné. Huvudnumret var Det röda trädet. Den föregicks av en trevlig sak: Inferno. Den förra pjäsen var något av en chansning – men Vittrorna gillade den. I pausen mellan föreställningarna öppnades nödutgången för ventilation varvid en vidunderlig utsikt intog scenen. Nämligen den mot vårt hus.

undrar någon varför jag inte bor i Stockholm? Jag har ju i princip samma utsikt som kungen!

Strindberg var det ja. Mitt liv har varit ett inferno – ett inferno som nu börjar lägga sig. Strindberg skrev om sin mentala kollaps i Inferno – jag (utan att på något sätt jämföra mig med nationalpoeten!) skriver mig som sagt ur sakernas tillstånd, jag med.

Ett halvt ark papper passar alltså väl in på mig. Frågan jag ställer mig är om det stämmer det han skriver i novellen. Hur det än är med den saken tycker jag mig se att citatet från novellen på något sätt motsäger Turingtestets dystra resultat, att det är vad andra anser om oss som är det viktiga. På grund härav vänder jag mig gärna till litteraturen för att söka tröst när jag behöver den.

Jag avslutar med att återge citatet ännu en gång – för även om det inte alltid känns på det viset är känslan eftersträvansvärd.

Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

Böjd är jag förvisso inte. Lycklig och stolt – jodå. Ägt det skönaste, kanske det. Har man någon gång älskat och blivit älskad tillbaka, har man någon gång varit kär, så kan man bli det igen. Strindberg talar i novellen om förfluten tid. Jag blickar framåt. Benämningen Ett halvt ark papper antyder nämligen att det finns en halva till att skriva på. Att bli kär på.

För man är väl till syvende och sist människa – inte maskin.


Källor:

P1 Studio Ett 6/12 2019

Harari Homo Deus

http://runeberg.org/strindbg/etthalvt.html


relaterade blogginlägg

memory lane