öppna landskap

Många pratar numera om det förändrade politiska landskapet i Sverige. Själv kommer jag i sammanhanget att tänka på Lundell och konstaterar att jag trivs bäst i öppna landskap.

Planskilda korsningspartiet var det första lokala/enfrågepartiet och existerade i Vaxholm mellan 1973-1988. Partiet bildades på grund av missnöje med trafiksituationen. Eftersom det var det första lokala partiet fick det nationell uppmärksamhet. Det har också setts som urtypen för enfrågepartier och togs i samtiden inte riktigt på allvar.

Det är intressant, för en nörd som jag, att sätta Planskilda korsningspartiet i perspektiv. När partiet bildades var det unikt. Idag finns lokala partier i 146 av Sveriges 290 kommuner och dessa samlar tillsammans 600 mandat. En rejäl maktfaktor, alltså.

Jag intresserar mig för detta eftersom jag inte nöjer mig med konstaterandet att det politiska landskapet förändrats, nej, jag vill också hitta konkreta exempel på hur detta skett.

Det Planskilda korsningspartiets efterföljare har gemensamt är att dessa partier ofta enbart driver en fråga och (generellt sett) består av helt nya politiker eller av politiker som i protest slutat i ett parti och istället bildat ett nytt (lokalt/enfråge)parti.

Ett annat exempel på det förändrade politiska landskapet är elefanten i rummet. A.K.A. Sverigedemokraterna.

Detta är (enligt somliga) i mångt och mycket ett enfrågeparti och i alla händelser ett parti som delar landet. Jag funderar för egen del över huruvida jag gör en så kallad tankevurpa med SD när jag värderar dess samhällssyn.

För tänk om partiet helt enkelt inte går att mäta enligt vår, resten av oss, gemensamma moraliska standard? Och hur vet vi förresten att denna standard är den allena goda och saliggörande?

Med begreppet amoralisk avses någon eller något som helt enkelt saknar moral enligt vårt sätt att mäta den. Man är inte tillämpbar på skalan, helt enkelt. Där finns i så fall en koppling till nazismen vilken är oberörd av och står utanför våra moralbegrepp.

En nazist förstår inte varför Förintelsen var fasansfull och vi förstår inte varför nazisten inte förstår det. Och nazisten förstår inte oss. Därmed är kollisionen total och man kan, enligt filosofin, inte kalla nazisten omoralisk utan istället för amoralisk.

Sverigedemokraten avgränsar i stort sett alla sina politiska överväganden med nationalism och etnicitet och förmår därför inte frigöra sig från sitt nazistiska ursprung. Nazismen fungerar precis på samma sätt.

Så här säger Hitler själv om saken i sin bok (som alla vet vad den heter men som jag aldrig nämner – i synnerhet inte i skrift).

Den starke måste härska, inte låta sig smälta samman med den svagare och sålunda offra sin egen storhet. Bara den födde veklingen kan känna detta som grymt, men därför är han också bara en svaginskränkt människa. Ty om inte denna lag härskade skulle ju varje högre utveckling av alla levande väsen vara otänkbar (…)

Man kan alltså med starka argument hävda att nazismen är amoralisk. Men hur är det med SD? Personligen lutar jag åt det ställningstagandet eftersom vi har så svårt att förstå varandra. Samtidigt anser sig ju partiet vara demokratiskt (och är demokratiskt valt) och borde därmed falla inom våra gemensamma moraliska föreställningar.

Jag får väl fortsätta grunna på det.

Det nya poltiska landskapet är nytt för alla. Det som skiljer partierna åt är hur man förhåller sig till detta landskap. En sak som är tydlig är att partierna numera har en påfallande mörk samhälls- och framtidssyn.

Nja. Alla utom ett: Centerpartiet. Vi är positiva. Och för denna positivsim beskylls vi ofta för att vara naiva, för att inte ta problemen på allvar. Inget kunde vara mer felaktigt.

Det finns framtidsoptimism i Centerpartiet – hos oss är berättelsen om framtiden ljus. Det finns ingen motsats mellan ett sådant synsätt och viljan att ta samhällsproblemen på allvar. Centerpartiet är ett socialliberlat parti. Vi är, om någon frågar mig, det bästa landsbyggspartiet.

Man får inte sluta inte tänka. Man får inte sluta titta sig själv i spegeln. Man kan inte som universllösning skylla samhällets problem på andra. Det är invandrarnas fel, det är borgarnas fel, vänsterns eller gängens. Det krävs förvisso mod för att titta på sig själv. Men den som är orädd behöver inte skylla på andra.

Nej, det är inte bögarnas fel.

Jag lärde mig ett begrepp nyligen: Blå socialism. Termen avser den moderata och kristdemokratiska (och den sverigedemokratiska, definitivt) önskan att staten ska begränsa och förbjuda som lösning på problem.

Att se möjligheterna och samtidigt vilja angripa problemen inom klimat, integration och invandring, kriminalitet och arbetsmarknad är inte naivt. Det är mäktigt.

Moderaterna och Kristdemokraterna väljer mellan mitten och höger. Socialdemokraterna väljer mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det valet handlar om att ge det nya konservativa blocket en match. Jag hoppas Moderaterna vill hänga på vår sida i den matchen.

Januariavtalet fyller i dagarna ett år. Och Centerpartiet är som nämnts den optimistiska politiska rösten i Sverige just nu. Du som är liberal, och därmed positiv, borde titta efter vad Januariavtalet faktiskt innehåller. Fantastiska liberala reformer som landet behöver – strunt samma om det är en socialdemokratisk regering som genomför politiken.

Landskap förändras ständigt. För några decennier sedan engagerade en trafikfråga, idag oroar sig många över invandring av olika slag. Kanske, funderar jag, sitter mina ättlingar i de amerikanska svenskbygderna inne med perspektiv jag kunde ha nytta av.

Landskapet har förändrats – men kanske ändå inte så mycket. Eller, sagt med Angelas, Obamas och Thorbjörns ord:

Wir schaffen das
yes we can
Befolkningsomflyttningen inom landet och över gränserna har medfört att hävdvunna sociala kontaktnät brutits sönder. De unga familjerna har hamnat isolerade i en storstadsförort utan den naturliga kontakten med anförvanter och vänner som ingår i det naturliga livsmönstret i ett samhälle. En tillfällig ekonomisk belägenhet får svåra ekonomiska och sociala konsekvenser (…).

Lundell gillade jag aldrig något vidare under hans storhetstid. Men visst är Uffe något på spåren, vilket är utmärkande för alla stora poeter, i sin sång som många ville skulle ersätta Du gamla du fria som nationalsång.

Sug på den, SD.