Memfis är ett historiskt område beläget två mil söder om centrala Kairo. Platsen, som idag är en arkeologisk utgrävningsplats, har ett mäktigt förflutet, var under lång tid huvudstaden i det gamla egyptiska riket. Memfis kan under 3000-2000-talen f.v.t varit världens största stad med upp emot 30 000 innevånare.
I Memfis bodde Farao, den levande guden. Den levande guden var emellertid i allra högsta grad mänsklig, en människa med behov som vilken annan människa som helst. Han behövde äta och sova, kände begär och hade ett känsloliv. Detta var självfallet inget som den genomsnittlige innevånaren i riket kände till, nej, för dem var Farao gudomlig.
Det var föreställningen om den gudomlige Faro, inte den levande biologiske, som var den verklige härskaren och makten uppehölls genom berättelser om guden i Memfis – berättelser som präster och människor spred. För så är det: tror vi kollektivt på något fungerar det. Kejsaren är inte naken.
Allt medan Farao chillade i palatsets svalkande skugga skötte ämbetsmännen ruljansen som höll maktapparaten igång. De organiserade skatteuppbörden, de rekryterade soldater, leverade arbetare till olika byggnadsprojekt, räknade ut hur mycket vete som skulle levereras till Faraos hov – allt i en strid ström av papyrusrullar till och från Memfis.
Ämbetsmännen, hur nu det skrivs med hieroglyfer, var mäktiga. Många var det som inte bara tjänade sitt levebröd utan också levde gott genom detta välsmorda maskineri. Myten om den gudomlige Farao tjänade stora intressen.
Inte ens när den levande guden dog och under stor pompa fördes till evig (nåja) balsamerad ro i nekropolen upphörde byråkratins kvarnar att mala. The show must go on. Lite som på samma sätt som ett personligt varumärke av modernt snitt fungerar.
Vi kan exempelvis ta Sinatra eller Elvis. Eller varför inte vår egen Zlatan – trots att han ännu lever så har han sedan länge snickrat på myten om sig själv. Han talar ju till och med om sig själv i tredje person – pluralis majestatis. Den private mannen och varumärket är olika saker.
Dessa personer är exempel på en berättelse, en myt, ett varumärke, som forntidens Faraoner (tillsammans med den närmaste omgivningen) också skapade. Elvis biologiska kropp hade samma behov som resten av oss. Han åt och drack (med tiden lite väl mycket), hade känslor och begär.
Exemplen är, var, så mycket mer än en biologisk människa. De utgör alltså också en berättelse, en myt, ett varumärke. Det handlar om en ekonomisk organisation som håller igång en hel industri. Biljetter till konserter och matcher, produkter som bär deras namn, blingbling, turister som betalar för att besöka deras hem. Många är det som tjänar sitt uppehälle på Graceland.
Ibland, inte så ofta, faller berättelsen, och därmed varumärket. Som nyligen i exemplet Paolo, och då faller det tungt.
Elvis är, passande nog, begravd i The King’s nekropol, Memfis, Tennessee. Det är för mig okänt om The King var kunnig och intresserad av de forntida faraonerna eller om det var några historieintresserade produktutvecklare hittade på det. Säkert vet fanklubbens ordförande besked. Det är hursomhelst bara den biologiske Elvis som vilar där. Legenden och varumärket lever ännu. Rättigheter innehas, in the ghetto streamas, Graceland besöks. Pengar tjänas.
Framförs berättelsen på ett tillräckligt effektivt sätt tror vi på den. Ju mer utvecklat ett samhälle är desto mer avancerade system har det. I Egypten var människan för fem tusen år sedan tvungen att lita på vad hon själv såg och hörde – information och berättelser framfördes och tolkades människor emellan, från en människa till en annan. Idag följer hela samhället ett enormt stort system – ett system vi alla verkar inom.
Vi vill så gärna tro på statsepidemiologen och regeringen. Samtidigt, när en blotta visar sig, när vi blir osäkra på siffror och resultat, är vi snabba att försöka riva ner, att kritisera. Kejsaren var visst naken ändå, och det finns inga gråskalor. Kampen sker, påstår jag, genom var och ens personliga narrativ, genom var och ens varumärke.
Det är sålunda rätt mycket som förenar den forntida Farao med The King, The Voice och ”jag kom som en kung och lämnar som en gud”. Skillnaden mot våra dagars styre är det demokratiska systemet.
Vad som är rätt eller fel i sammanhanget avstår jag från att diskutera. Jag iakttar – och säkert som amen i kyrkan tolkar jag allt om inte fel så åtminstone personligt.
Idag finns det mest åkrar och ruiner i Memfis, men ännu så sent som under högmedeltiden var området en mäktig betraktelse. Kanske kan man härav dra slutsatsen att vi blivit mer ivriga, effektiva, i att förstöra efter, för, oss – om inte annat tycks klimatkrisen tala för det påståendet.
Kanske var vi faktiskt bättre förr? Allt ska ju i våra dagar räknas i effektivitet – det forntida Egypten bestod i 3000 år. Räknar vi in hela historien 5000 år. Vår egen moderna civilisation består sedan 1776 – om vi räknar snällt. Är det dess dödsryckningar vi nu ser?
Är berättelsen slut, snart?
Källor:
Wikipedia
Harari: Homo Deus
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.