falun 1743 – del 3

I slutet på 1600-talet började konjunkturen gå ner och gruvan att sina. Gruvdrängarna vädrade sitt missnöje vid flera tillfällen före 1743. Missnöjet gällde nästan alltid lönerna men också bergslagets strävan att på olika sätt minska deras inflytande och frihet. Uppror eller ohörsamhet betraktades vid den här tiden som ett svårt brott och hårda straff var att vänta den ohörsamme arbetaren.

1696 utbröt en större arbetsnedläggelse och gruvdrängarnas krav var att få en fast ersättning för sitt arbete – man ville inte arbeta på ackord. Samtidigt inföll en svår missväxt med påföljande hungersnöd.

Ett liknande uppror utbröt 1720. Under resten av 1720- och 30 talen rådde ett relativt lugn men 1740 slog skörden fel igen. Sverige drogs som tidigare nämnts in i ett krig med Ryssland 1741-43 och svår inflation rådde. När malmens värde, som reglerade lönerna, gick ner ökade oron bland arbetarna vid gruvan.

Grunden till staden Falun är gruvan. Gruvan har alltid givit staden näring och förändringar i gruvan påverkade ofelbart människorna i staden.

Bergsmännen hade en given maktposition eftersom de förfogade över kapital och arbetskraft. Falu gruva var under sin storhetstid Sveriges, någon påstår faktiskt hela världens, största industriella arbetsplats.

Efter att under första århundradena ständigt legat i konflikt med varandra knöts bergslaget och staden närmare varandra under 1720-talet.

1721 kommer till och med kunglig konfirmation med syfte att knyta bergsmän och borgare närmare varandra för ortens gemensamma bästa.

Bergsrätten inrättas detta år som en gemensam överstyrelse för staden och gruvan, en institution att handlägga stadens och gruvans ekonomi och politik.

I bergsrätten ingår de gamla instanserna gruvrätten och rådstugerätten som juridiska underorgan. Två av huvudpersonerna var bergmästaren Samuel Troili (ämbetstid 1730-58) samt borgmästaren Per Salenius (ämbetstid 1733-53). Överordnade dessa var det staliga (kungliga) organet Bergskollegium.

Samuel Troili (1693 -1758) var bergmästare i Stora Kopparbergs bergslag från 1730 fram till sin död 1758. Han hade också uppdrag i Bergskollegium först som assessor och senare som bergsråd. Troili var son till kassören vid Falu Bankokontor tillika kyrkoföreståndaren Samuel Zachrisson och dennes hustru Brita Christina Koch. Troili gifte sig 1725 med Agneta Kolthof (1706 – 1755) och tillsamnas fick de ett antal barn. Dottern Brita Christina Troili gifte sig med Per Hedenbladh som skulle komma att ersätta Samuel Troili som bergmästtare i Falun.

Ända sedan Gustaf Vasas dagar hade det stadgats att den ohörsamme arbetaren skulle skrivas ut till knekt. Detta modifierades med tiden då bergslagen var mån om att behålla sin arbetskraft.

Istället började man tillämpa straff som skulle rätta och straffa den felande, men inte nedsätta hans arbetsförmåga. Ibland tillämpades hårda straff i avskräckande syfte. Om förseelsen var så grov att det var omöjligt att behålla personen tillämpades alltid stränga straff.

Under äldre tid var straffarbete eller utskrivning till knekt vanligt men under 1700-talet övergick man till fängelse på vatten och bröd alternativt böter.

Det fanns ett fängelse vid gruvan men en fängelsedom kunde bara bli aktuellt efter rannsakan och dom av landshövdingen. I en lag från 1734 stadgas det att arbetaren skulle dömas till fängelse hellre än böter – bötesstraffet förbehölls dem vars heder skulle kränkas av kroppsstraff. Böter skulle också utdömas om förmildrande omständigheter förelåg.

Böter och skadestånd kunde utdömas retroaktivt så att den drabbade inte skulle gå under helt. För ringa brott, som exempelvis sen ankomst, kunde det räcka med att hänga upp syndaren i händerna på väggen i gruvan ett par timmar.

Ett vanligt förekommande straff var att ränna gatlopp men det ströks ur lagen 1734 då det emellanåt uppstod problem att mobilisera straffstyrkan. Gruvdrängarna ville helt enkelt inte medverka till misshandel av arbetskamrater. Gatloppet ersattes av spöstraff vilket senare ofta omvandlades till straffarbete – i synnerhet om förmildrande omständigheter förelåg.

Det vilade en vidskeplig prägel över tiden i allmänhet och över verksamheten i gruvan i synnerhet. För att man inte skulle stöta sig med Gud, som därmed kunde låta malmen sina, bestraffades även svordomar.

Superiet var tämligen svårt och utbrett bland gruvdrängarna och bergslagen försökte i viss mån stävja det. Men så länge man inte kom berusad till arbetet var det allmänt accepterat. Supandet var annars en av få vardagsflykter som gruvdrängen kunde unna sig – men det var straffbart att lämna arbetet och den som vållade olycka genom försumlighet väntade stränga ersättningskrav.

Gruvan var en mycket stor arbetsplats. Bergslagen var därför rädda för – och uppmärksamma på tendenser till – uppror eller arbetsnedläggelse.

Sådant tolererades överhuvudtaget inte och gruvdrängarna varnades återkommande och ständigt för “sammangaddning”. Extra allvarligt var det om det kunde påvisas att upproret varit organiserat, ledarna för ett sådant hade ingen nåd att vänta.

Så blev det sommar år 1743.