falun 1743 – del 2

Jag fortsätter med att ge ytterligare information från själva arbetet i gruvan för att händelserna i Falun i juni 1743 ska bli begripliga.


När någon erhöll anställning som gruvdräng kontrakterades man i regel för ett år. Under denna tid var arbetaren tvungen att “flitigt inställa sig till arbete” annars riskerade man att stämplas som lösdrivare och då riskerade arresteras, utvisas från staden eller skrivas ut till soldat. Trots det var jobbet attraktivt eftersom en gruvdräng vid en jämförelse ansågs ha en tämligen fri ställning – ett faktum som säger något om den övriga arbetsmarknaden för allmogen.

Ved fördes in i gruvan och antändes mot bergväggen vid bestämda tidpunkter för att undvika olyckor. Efter att gruvan tömts på rök kunde brytningen börja. Man hällde vatten på berget som sprack. Sedan började man bearbeta berget med hacka.

Arbetslagen bestod oftast av åtta till tio man varav två till tre bröt malmstycken, lika många lastade upp på bårar som de återstående fyra arbetarna bar bort till schakten. Vid schaktet tog de så kallade ihävarna vid och lastade över malmen i tunnor som firades upp ur schaktet av en annan personalgrupp: styrarna.

När tunnorna nådde marknivån drogs de in av indragarna med krok varvid de räknades av oppskäraren. Dessa tunnor fungerade även som persontransport – en upplevelse som en för en nutida besökare ter sig tämligen avskräckande. Ibland var gruvgången för trång för bårarna varvid gruvdrängarna bildade kedja och fraktade bort malmen för hand.

Det var inte ovanligt med dödsfall och svåra skador i samband med arbetet. Ras, fallande stenar och olyckor i samband med översvämning hörde till vardagen. Många dödsfall inträffade även i samband med att gruvdrängarna åkte till och från arbetet, i tunnorna.

För sjukvård fanns en fältskär vilket med tiden utvecklades till ett sorts specialsjukhus (detta är en del av gruvans historia som idag ingår i den permanenta utställningarna vid gruvmuseet). Länslasarettet i Falun har gamla anor.

Övervakningen av arbetet bedrevs av särskilda vaktare vilka med tiden kom att överta ledningen av arbetet från bergsmännen liksom rekryteringen av ny arbetskraft.

Det var inte ovanligt att en innehavare av en andel (part), alltså bergsmän, tog tjänst som väktare. Vaktarna utnyttjade arbetslaget att bryta utanför skiftet för att på så vis upptäcka nya fyndigheter att erbjuda andra förmögna bergsmän att bearbeta.

Denna utveckling ledde till en större självständighet bland vaktarna och deras arbetslag. Bergsmännen, som var organiserade i par, blev beroende av vaktarna vilka även kontrollerade arbetarna.

Bergslaget försökte hindra denna utveckling genom att reglera arbetsvillkoren och helt ta över brytningen. Processen innebar ett försvagande av bergsmännens ställning som social klass och maktfaktor.

Från 1620-talet hanterade bergsmännen inte längre ensamma hela produktionskedjan, från brytning till förädling, utan delar började föras över till specialister.

Gruvarbetarna i Falun tjänade mer och hade bättre villkor andra gruvdrängar runt om i landet. Deras lön utbetalades både i natura och i pengar. Detta system medförde att en arbetare i slutet av ett arbetsår kunde stå i skuld till Bergslaget. Detta gjorde det svårt att flytta.

Arbetet utfördes antingen på ackord eller genom dagspenning och den som vågade be om löneökning riskerade att skrivas ut till knekt.

Kvinnorna betalades i regel hälften av vad männen tjänade. (Hur många kvinnor som arbetade i gruvan 1743 vet jag inte.)

När arbetslaget arbetade på ackord kunde den enskilda lönen variera från en dag till en annan. Bergslaget tillämpade gärna ackord när det var ont om malm och fast pris när tillgången var god. På så vis kunde man hålla nere lönekostnaderna över tid.

1730 var årsinkomsten 27 daler kopparmynt och en tunna säd (vilket var vad en normalstor familj konsumerade under ett år) kostade jämförelsevis 16-18 daler kopparmynt. Det säger något om tidens knapphet för de vanliga människorna, men det bör nämnas att 1730 var ett gott år.

Bergslaget hjälpte i viss utsträckning sina anställda men det rörde sig oftast om lån även om annan (gratis) hjälp också förekom. 1698 redovisade bergslaget en knapp vinst, 25 970 daler silvermynt i utgifter och 27 913 daler silvermynt i inkomster. Då var inte kronans bidrag inräknade.

Efter avslutad brytning samlade man malmen i “hopar” att fördelas bland intressenter. Fyra procent gick till vaktarna för allmänna omkostnader. Ytterligare fyra procent, den så kallade centonalmalmen gick till bergslaget.

Den återstående malmen såldes på särskilda auktioner där den först sålda hopen blev prisvägledande. Den malm som eventuellt blev över tillföll arbetslaget men såldes oftast vidare till bergsmän. Vid dessa auktioner brukade vaktarna behålla sin andel men också bjuda på centonalmalmen.

Bergsmännen vågade ofta inte bjuda över sina oumbärliga medhjälpare varför vaktarna kom över mycket malm till förmånliga priser. På så vis kom de att konkurrera med sin egen arbetsgivare.

Gruvdrängarnas löner fastställdes efter varje brytning vid en särskild löneförhandling, Köpgörningen. Köpgörningen leddes av Geswornen (namnet kommer från tyskans ”edsvuren” – men mer om detta senare i berättelsen) bergsfogdarna och representanter från arbetslagen.

I början av 1700-talet försökte Bergslaget motverka bergsmansståndets sönderfall och göra sig till ensam arbetsgivare. Därmed skulle vaktarnas roll som en sorts stat i staten minskas.

Man hade också drivit på för att gruvdrängarna skulle få hela sin lön i natura. Som skäl angavs det svåra superiet – att arbetarna söp upp sina pengar istället för att underhålla sina familjer. Närmare sanningen låg det faktum att bolaget gick dåligt och hade ont om kontanter.

Planerna visade sig svåra att driva igenom då både stadens borgare och gruvdrängarna gjorde gemensamt motstånd. År 1673 betalades en tredjedel av lönen kontant men det höga prisläget tvingade arbetarna till höga krediter och ständig skuldsättning. Den som är satt i skuld är inte fri, något som var bokstavligt sant för en arbetare i gruvan eftersom denne inte fick sluta sitt arbete före han var skuldfri.

Tanken att inrätta ett varumagasin i bergslagets regi hade funnits ända sedan 1300-talet eftersom arbetarna fick en del av sin lön i varor. Varorna införskaffas av bergsmännen och delades ut till gruvdrängarna vid ett magasin.

Genom denna verksamhet utestängdes gruvdrängarna nästan helt från torghandeln då de inte hade råd att handla där. Magasinsverksamheten representerade alltså ytterligare frihetsinskränkningar. Både 1680 och 1701 gjordes försök att utöka magasinsverksamheten men detta stötte på hårt motstånd.

Regeringen stödde förslaget och gruvdrängarna svarade med att kräva en större del av lönen kontant. Man menade att det ofta var köbildning vid magasinet och att bergsmännen inte skötte verksamheten ordentligt. Man menade också att bergsmännen inköpte stora partier av stadens borgare som de sålde vidare till gruvdrängarna vid magasinet till ett högre pris.

Dessutom beskylldes bergsmännen för att förse sig själva med gratis spannmål. Det är nog sant att bergsmännen i magasinsverksamheten hade en säker och lönande investering men det bör påpekas att oroligheterna vid gruvan 1743, som vi snart kommer till, inte hade sin grund i magasinet.

Det var de låga lönerna som väckte gruvdrängarnas vrede. Bergskollegium beslutade, trots stort motstånd från gruvdrängarna, att det skulle råda magasinstvång.

Magasinet har legat på olika platser i Falun men är inte att förväxla med Magasinet vid tågstationen eller Kronobränneriet som ligger efter ån. 1743 låg det antagligen (jag håller på att undersöka det) ännu i det som nu är Storas huvudkontor i centrala Falun. Det var från början en bergsmansgård ägd av familjen Swab.


Nästa del i berättelsen kommer om ett par dagar.


Relaterade blogginlägg:

Del 1