falun 1743 – del 4

I del 4 följer en kort presentation av händelsernas huvudpersoner. Sedan en bakgrund.


Stånds- och ämbetspersoner:

Kung Fredrik I av Hessen, 1676-1751, var kung av Sverige 1720-1750. Fredrik var framgångsrik som fältherre, blev änkeman utan barn 1705 och friade till Sveriges tronarvinge Ulrika Eleonora som accepterade anbudet.

Ulrika Eleonora blev drottning efter Karl XII:s död men abdikerade 1720 till förmån för sin man. Fredrik och Ulrika Eleonora skulle inlett en ny svensk kungaätt, men de avled utan egna tronarvingar. Värt att notera att Fredrik kunde påvisa släktskap men självaste Magnus Ladulås så helt ny hade denna ätt (Hessen) inte varit.

Wilhelm Gustaf Wrangel, 1695-1774, var militär och politiker. Under det stora nordiska kriget deltog han i striderna i Finland och deltog senare i belägringen av Fredrikshalds fästning 1718. År 1733 flyttades han till Dalregementet där han 1741 befordrades till major.

Gustaf Schedin, 1700-1744, var bokhållare vid Insjö kopparverk i Åls socken i Dalarna. Han var en av ledarna för dalupproret 1743. Han avrättades 1744.

Carl Gustaf Wennerstedt, 1692-1778, Landshövding i Kopparbergs län 1742-1755.

Samuel Troili, 1693-1752, Bergmästare vid gruvan 1730-1752.

Per Salenius, borgmästare i Falun 1733-1753.

Lars Schultze, Geshworner (ämbetsman) i gruvan.

Erik Ersson, rådman i gruvan och Falun.

Erik Eriksson, Marksheinder (ämbetsman) i gruvan.

Olof Stiernman, 1685-1767, präst vid hovet, kyrkoherde i Falun 1740-67.

Johan Ihrman, präst i Falun (datum oklart).

Erland Friedrich Hjärne, bergsfiskal vid gruvan.

Anders Lehus, bergsman, före detta vaktare, krämare.

Gruvdrängar och vaktare:

Hans Albrektsson, vaktare vid gruvan.

Anton Antonsson, vaktare vid gruvan. 

“Cornettens”, Anders Hansson, gruvdräng.

Olof Tallberg, gruvdräng.

Lars Björk, gruvdräng.


Under 1730-talet ökade krigsrisken när Europas stormakter Ryssland, Österrike och Frankrike konkurrerade om herravälde. De olika svenska stånden, som under Frihetstiden hade inflytande, såg olika på Sveriges roll. 1740 lyckades adeln få bondeståndet att acceptera ett krig mot Ryssland.

Adeln räknade med att stärka sina positioner vid en eventuell krigsvinst och därmed få inflytande i tronföljdsfrågan som var aktuell genom att Fredrik I inte hade några arvingar. Men bönderna hade börjat få en fastare förankring i politiken vid denna tid.

Det var som sagt oroligt i Sverige. Sedan 1741 rådde krig mellan Sverige och Ryssland där det gick dåligt för Sverige – Dalregementet förlorade många soldater. Värt att notera är också att drottning Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster (för övrigt den siste ur ätten pfalz att regera, även om det var kortvarigt då hon tämligen omgående abdikerade till förmån för sin man den blivande Fredrik I) avled (i smittkoppor) detta år.

Under 1742 börjar man i Leksand diskutera ett uppror mot kronan och i januari 1743 beslutade socknarna kring Siljan att inte skicka fler bönder till militärtjänst. Man lägger sig också i tronföljdsfrågan – det hela har nu nått så långt att landshövdingen i maj utfärdar en allmän varning. Men i mitten av maj går budkavlen om uppror från socken till socken. I juni är allmogen i landskapet på fötter och på väg mot Stockholm.

Att upproret bröt ut just i Dalarna beror på att att bönderna där traditionellt haft en stor självständighet. Det beror på att landskapet i stort sett saknar jordägande adel liksom städer som fungerade som självklara maktcentra.

Det var lätt att mobilisera allmogen som sedan gammalt hade en historia av att göra uppror. Dessutom var allmogen mer berest än i många andra landskap då man ofta givit sig ut och gästarbetat runt om i landet när den egna skörden var bärgad.

Bönderna hade viss kännedom om idén om folkets suveränitet och det i kombination med en svag regering och ett korrupt adelsvälde gjorde dem mer benägna att reagera.

När det i kriget med Ryssland lider nederlag och Dalregementet förlorar många soldater i kombination med att hungersnöd härjade på hemmaplan så läggs ansvaret på regeringen.

Dalabönderna kräver att de ansvariga ska straffas innan man sänder nya bönder till fronten. Dessutom var priserna och skatterna höga. Och det är enligt traditionen känt att det bodde en svår och styvsint allmoge i Kopparbergs län.

Bergshanteringen har alltid varit mycket viktig för Dalarnas ekonomi och invånarna hade haft en bestämd skatt ända sedan 1682. Motprestationen var att bönderna enligt indelningssystemet skulle hålla Dalregementets styrka konstant på 1200 man.

Böndernas villkor försämrades kontinuerligt under 1730-talet och när man ville betala med kontanter istället för med varor, så höjdes summan. Bönderna var alltså sedan länge missnöjda med både skatten och näringslagarna.

Och kriget gick alltså dåligt. Rotarna i landskapet var under perioden 1735-1744 tvungna skicka 2192 man till Dalregementet. När allt detta inträffade samtidigt som ett krig som gick dåligt, en svag regering, en utbredd politisk upphetsning, inhemsk och utländsk agitation så måste nästan med nödvändighet revolutionsförsök komma.

I början av 1740-talet steg stämningen i Dalarna. Rykten cirkulerade och hotfullt tal nådde fogdarnas öron. De första riktiga oroligheterna utbröt när rekryter från Dalarna vägrade stiga ombord på de fartyg som skulle föra dem till Finland för att delta i kriget.

Man krävde isåfall att kungen själv skulle anföra dem, så som på karolinernas tid, och inte någon oduglig delsman. Situationen lugnade ner sig men upphetsningen tilltog på andra håll i Dalarna.

Men i Stockholm tog man emellertid lätt på det hela då man var övertygad om att bönderna var oeniga och saknade ledare. Ett misstag, som det skulle visa sig.


Nästa del i berättelsen om gruvdrängarnas uppror i Falun 1743 kommer om någon vecka eller så när (om, för vad vet man egentligen) jag återkommer från fjällen.


Relaterade blogginlägg

Falun 1743 – del 3