falun 1743 – del 11

Oroligheterna, bullret, lördagen den 11:e juni 1743 handlade dels om hur stor summa pengar som skulle tillfalla upprorshären och om hur många gruvdrängar som skulle ansluta sig.

Men det handlade också om missnöje med förhållanden i gruvan.

Bergmästare Troili säger i sitt vittnesmål att han hört flera gruvdrängar vråla vid Magasinet att de ville ansluta sig till upproret men också att det är oklart hur många som faktiskt delade den åsikten.

Han själv har iallafall inte sett några kontakter mellan gruvdrängarna och upprorsmännen, däremot tycks två bergsmän, Lehus och Persson, varit flitiga att förmedla sådana kontakter. Dessa två, säger han, har tillbringat mycket tid tillsammans med de upproriska och Schedin (en av Daldansens ledare) bodde under vistelsen i Falun hos Persson. Troili tillägger att han trots detta har förtroende för Lehus och Persson vilka tjänstgjort hos honom under lång tid.

Troili avslutar med att säga att han överlåter åt rätten att rannsaka och döma över gruvdrängarna men förbehåller sig själv rätten att avskeda alla som är missnöjda med den rådande köpgörningen då den i sitt nuvarande läge är bra för bergslagen.

Nästa förhör gäller personen Daniel Danielsson Stor, som under tre år gått lat utan det ringaste arbete och tillsammans med två andra vid Magasinet ruskade om bergmästaren (via armen), skrek och varit mycket ovettig emot honom.

Danielsson var en före detta gruvdräng som tagit avsked för en tänkt soldatkarriär men eftersom han inte klarade mönstringen ville tillbaka till gruvan. När Daldansen kom till Falun hade Danielsson ännu inte lyckats få någon ny anställning och det var skälet till att han befann sig vid både torget och Magasinet.

Vid Magasinet tog han tillfället i akt och trängde sig fram till självaste bergmästaren för att be om anställning. Detta säger sig Danielsson också fått löfte om och därefter utan ondska gått sin väg. Han anser sig inte på något sätt ha betett sig illa. På frågan varför han valde detta olämpliga tillfälle för sitt ärende svarar han att han anser sig också har rätt till svar från bergmästaren på samma sätt som alla andra.

Flera uppger i förhör att de gått till Magasinet enbart eftersom så många andra gjorde det. Man följde gruppen.

Vaktaren Larsson håller med om att gruvdrängarna fick för lite betalt men anser att kraven och besvären framfördes för våldsamt. Larsson själv får nu 12-15 daler silvermynt för arbete som förr var värt 20. Han berättar att han vid Magasinet ombads att försöka hjälp till att lugna ner stämningen något han också menar sig gjort.

Till sist klarar inte bergmästare Troili det massiva trycket utan biföll kraven i det han uppgivet utbrast:

I få nu giöra med mig hwad i wiljen, om det ock wore att taga lifwet af mig.

Förhören visar att kontakter mellan gruvan och Daldansen förekom flitigt. På fredagen den 10:e juni var exempelvis Larsson hemma hos Persson och träffade där flera av upprorsmännen. Han försökte då övertyga dem om att det var fel att plundra bergslagens kassa eftersom det fanns risk för att man skulle behöva försvara sig mot en rysk invasion i Gävle.

Frågan gällde också hur man skulle ställa sig till att också kyrkan skulle avkrävas på pengar. Bergmästare Troili hänvisade det ärendet till Landshövdingen vilken i sin tur, något undfallande, menade att han inte längre beslutade över någonting alls.

Landshövdingen uppmanade istället gruvdrängarna att tala direkt med upprorsmännen och erbjuda dem 6300 daler silvermynt. Så kom det sig att representanter från gruvdrängarna förhandlade direkt med Stora Daldansen. Upprorsmännen antog dock inte erbjudandet.

Ännu var emellertid inget avgjort, vare sig det ena eller det andra.