falun 1743 – del 10

Förhören vid rättegångarna i Falun fortsätter under hösten 1743. Den 6:e oktober flyttas förhandlingarna till Faluns rådstuga vid Stora torget då vägen till gruvan ansågs lång och besvärlig vid årstiden.

Bygget av rådhuset startade 1643 vid det nya torgets norra sida då kronan (landshövdingeämbetet) behövde ett sädesmagasin. Men staden behövde även ett nytt rådhus. Drottning Kristina skänkte därför tomten, magasinsbygget och material för att staden skulle få ”ett skönt rådhus av sten”.Falun expanderade som sagt kraftigt och rådhuset blev snabbt otillräckligt. Man byggde i mitten av 1600-talet på en våning och sitt nuvarande utseende fick huset 1749 efter att ha förlängts i båda ändar. Foto: falun.se

Bergmästaren tvingas acceptera att han framgent måste övervaka köpgiörningen och att han förväntas åtgärda det som gruvdrängarna varit missnöjda med. Att skicka ut de eftersökta förmännen kunde han dock inte bistå med då de tidigare flytt därifrån. Han försökte också om inte desperat så åtminstone mycket indignerat, förklara det djupt omoraliska i gruvdrängarnas agerande vid Magasinet. Vad skulle till exempel hända om ryssen föll in i Gävle? Själv skulle han gladeligen vara deras anförare mot ryssen, säger han men försöket att spela på fosterlandskänsla föll platt och gruvdrängarna framhärdade istället i sina mer jordnära krav.

Bergmästaren bytte taktik och frågade gruvdrängarna om han skulle ge bort den sista av bergslagens fem spannmålsbodar till upprorshären. Detta ville man inte men återgick sedan till att fortsätta väsnas angående lönekraven. Bergmästarens försök att flytta fokus och få gruvdrängarna att se på problemet med upprorshären ur bergslagens och överhetens synvinkel misslyckades helt.

Några av gruvdrängarna tappar något av sin forna sturskhet i förhören. På den ledande frågan om de verkligen ansåg att det var rätt tillfälle att komma med klagomål när bergmästaren var så pressad svarar de nekande. Andra säger sig gått från Magasinet nöjda med uppgörelsen.

Gruvdrängen Anders Olsson träffade torsdagen den 9:e juni en bergsman och flera gruvdrängar, bland andra den tidigare nämnda Cornettens Anders Hansson, på Elfströms krog (det anges inte var denna låg men det vet säkert arkivcentrum). Han uppger att alla var oroliga och missnöjda över den närvarande upprorshären och man beslutade därför att först gå till lilla torget (antingen Fisktorget eller Hälsingtorget) och sedan Magasinet för att se vad man kunde uträtta i saken.

Olsson och Cornettens Anders trängde sig ända fram till förstutrappen vid Magasinet och tillhörde de mest högljudda. Bergsmannen Lehus säger i förhören att kraven från gruvdrängarna visserligen var berättigade men att han ansåg att man måste lugna ner sig.

Olsson kan inte förstå varför någon skulle vilja ha tag på rådman Ersson om det inte gällde kiöpgörningen, Däremot har han hört det frågas efter markscheinder Eriksson och medger att han vet att några hyser agg mot Ersson och Eriksson. Efter stormningen av Magasinet, i vilken han inte deltog, återvände Olsson med Antonsson och prästen Stiernman till krogen (Stiernman, kan man utläsa av hans darriga handstil vid undertecknandet av dokumentet som fastställer kraven, var antingen väldigt gammal eller väldigt nervös, alternativt båda, så han behövde möjligen stärka sig.)

Den 8:e oktober är det bergmästare Troilis tur att berätta om vad som tilldrog sig under bullret vid Magasinet. Han inleder med att berätta hur hårt pressad han varit vid tidpunkten och därför inte kunnat iaktta allt så skarpt.

Han inleder med att berätta att han den 6:e juni nekat en gruvdräng förlängd kredit då denne redan var skyldig pengar. Gruvdrängen blev då arg och hotade med att följa med upprorsmännen till Stockholm. Bergmästare Troili drog då slutsatsen att överläggningar måste ägt rum mellan gruvdrängarna och upprorsmännen och fruktade att resultatet skulle bli att de alla skulle tvingas ansluta sig till upproret.

På tisdagen den 7:e juni fick han besök av två gruvdrängar, Albrektsson och Antonsson, som beklagade sig över att magasinsintendenten vägrade ta emot den kreditsedel som de fått av de deputerade (utsedda representanter) och att intendenten dessutom varit otidig mot dem. Bergmästaren ersatte sedelns värde ur egen ficka för att undvika bråk. 

Efter att samma dag varnat gruvdrängarna för att samarbeta med upprorsmännen fick bergmästaren återigen besök – den här gången av Antonsson, Albrektsson och Björk. De framförde sina krav på hur och av vilka köpgiörningen skulle bedrivas, särskilt viktigt var att de tre nämnda förmännen ersätts liksom de deputerade.

Bergmästaren svarade att det är både dumt, farligt och straffbart att värdera sitt eget arbete, och nu stod dessutom en upprorisk allmoge i staden varför deras besvär måste komma vid ett annat tillfälle. Men gruvdrängarna var av avvikande uppfattning.

Den 9:e juni befallde upprorsmännen borgmästaren och bergmästaren att kalla stadens borgare och bergsmän till Stora torget för att underteckna den skrift som stadens ledande män redan undertecknat.

Trots uttryckliga order om att endast ståndspersoner skulle samlas så kom även en stor mängd gruvdrängar till mötet. När mötet flyttades till Magasinet följde de efter (som vi redan vet, men detta är en protokollsanteckning. Ibland byttes protokollföraren ut och därmed en ny stil och form i källorna) och framförde under stort väsen sina krav.

Bergmästare Troili har i förhören inte längre kvar sin försonade syn från juni. Han beskriver händelserna som en sammansvärjning mot sig själv, de övriga ämbetsmännen och de deputerade.

Som han ser på saken är grufwedelsägarne äro husbönder, waktarne betienter, grufwedrängarna husböndernas arbetsfolk och den som ändrar på den ordningen riskerar att rasera hela samhällssystemet. Gör man det samtidigt som en upprorisk allmoge står i staden är man själv att betrakta som upprorsman, enligt hans uppfattning.

Avslutningen är hård: ingen tvingas till att bli dräng och är man inte nöjd med villkoren kan man lika gärna dö, sammanfattar bergmästaren till rätten. Gruvdrängarna är fria att begära avsked och får det också ovillkorligen om de lägger sig i husbondens göromål.

Det är alltså en hård linje Troili framför, tvärt emot den mjuka och kompromissvänliga framtoning man ur källmaterialet kan skönja vid tiden då händelserna utspelade sig. Bergmästaren trodde sig kunna lugna hopen med skäll, varningar och ransoner och menar att det faller på sin egen orimlighet att han personligen skulle kunna garantera att allt gick lugnt och rättvist till i gruvan.

Avsikten med påståendet om sitt avsked var ett sätt att försöka lugna några av de mest uppretade gruvdrängarna men när dessa senare trängde sig in i Magasinet hade han inget annat val än att tillgodose deras krav, skriftligen. Han trodde dock inte hans förbindelse skulle vara giltig eftersom den var framtvingad.

Fredagen den 10:e juni när visade det sig omöjligt att mobilisera bergsregementet (eftersom gruvdrängarna inte lät sig utmönstras) förberedde Troili sitt avsked och beställde fram en bärstol. Detta var en symbolisk handling för att säga att om upprorshären tvingade med hela bergslagen till Stockholm kunde de få föra honom vart de ville – men inte i egenskap av bergmästare.

Och att gå till fots var för en man i hans ställning uteslutet, men det förstod ju alla.


relaterade blogginlägg

en historisk promenad

falun 1743 – del 9

Falugatan 1853. Det äldsta kända fotografiet av Falun. Exponeringstiden är så lång att människor i rörelse ej kommit med på fotot. Foto Dalarnas Museum. Källa: Falun.se