falun 1743 – del 13

Rättegångarna i Falun i oktober 1743 fortsätter.

Gruvdrängarna nöjde sig inte med konstaterandet att de tre eftersökta ämbetsmännen inte längre fanns på Magasinet. De begav sig även till bergslagens närliggande så kallade nattstuga (där viktigare gäster och bodde när de besökte gruvan) i jakten på de tre förmännen.

När prästen Stiernman förebrådde de gruvdrängar som bröt sig in där så fick han till svar att rådman Ersson inte skulle ha flytt om han inte hade något att dölja. Nu syns det at han är en skiälm.

Den tidigare nämnde gruvdrängen Tallberg tillfrågas av rätten om planen redan från början var att lägga fram sina krav när upprorshären stod i staden. Tallberg svarar att han inte vet men att han sett många gruvdrängar hemma hos (gruvdrängen) Jönsson kvällen innan upproret nådde Falun.

Magister Ihrman (också präst) blev under oroligheterna uppmanad att försöka stilla bullret vilket han med diverse religiösa utlåtelser också försökte. Han uppmanade till att vänta med att framföra sina krav tills efter att upprorshären lämnat staden. Ihrmans uppmaningar får viss effekt – somliga gruvdrängar tystnar, vissa gråter

(det ska sägas att gråten hade inte samma känslomässiga betydelse som idag. Gråt ansågs inte omanligt eller som ett tecken på svaghet – tvärtom var det ett tecken på djup sinnesrörelse eller upprördhet. Gustav Vasa grät ofta offentligt och inte sällan när han ville driva igenom sin vilja inför ständerna. Exempelvis vid riksdagen i Västerås 1527 som fastslog att Sverige nu var ett protestantiskt land.)

och korsar sig. Bullret uppstod dock åter och med förnyad styrka när Lehus ropade ut frågan om de ville gå med till Stockholm. Alla skriker jakande. Ihrman krävde på nytt att de skulle framföra sina klagomål under lugnare omständigheter och lika lugnt invänta svaret. Detta lovades.

Ihrman var den som fick överlämna svaret från bergmästaren i vilket han lovade att framgent sitta med på köpgörningen så ofta han hade tid. Detta ville gruvdrängarna ha undertecknat i skrift men det vägrade bergmästaren gå med på och hotade istället med avsked om de vidhåller detta krav.

Gruvdrängarna veknade då något, de hyste inte ovilja mot bergmästarens ämbete eller person utan var enbart missnöjda med att deras klagan alltid förblir ohörd. Bergmästaren säger sig stå för sin muntliga försäkran men gruvdrängarna vill även ha samma försäkran av rådman Ersson och geschworner Schultze. När Ihrman meddelade att han inte kunde hitta dessa inne i Magasinet stormades byggnaden då folkmassan inte trodde på detta.

Ihrman försökte förgäves lugna de upprörda människorna men dessa lovade slå Ersson fördärvad när de hittade honom. Med en allvarsam påminnelse om att gruvdrängarna kunde komma att straffas av både gud och överhet gick Ihrman hem.

När gruvdrängarna stormade Magasinet berättade (ropade) kaptenen Colvin, som var på plats med anledning av det förestående mötet med upprorshären, för dem att de tre förmännen inte längre fanns på platsen.

Men Colvin ljög. Så fort han ropat ut detta lämnade han Magasinet och gick raka vägen hem till Shultze och varnade honom så att han inte skulle låta sig fångas.

Lehus säger till rätten att han tycker att gruvdrängarna hade rättmätiga krav men inte gällande personjakten på de deputerade och de tre förmännen. Det var dock lönlöst att få något gehör för detta och Lehus nekar till att han skulle hört till dem som uppmuntrande till bullret.

Efter tre försök stormas alltså slutligen Magasinet och när man kommer ut igen var det Cornettens Anders Hansson som var mest arg över att man inte kunnat finna de eftersökta.

Många vrålar ut sin ilska och det var vid detta tillfälle som bullret nådde sitt klimax med påföljande klappjakt i de närliggande gårdarna. De som var kvar på Magasinet därefter enades om att man kunde tänka sig att låta en del män ansluta sig till upproret, men inte alla.

Sveriges högsta bro över det 208 meter djupa Creutz schakt. Det är det enda bevarade schaktet från äldre tid och många av gruvdrängarna färdades dagligen den här vägen till och från sin arbetsplats. Schaktet är döpt efter en landshövding på 1600-talet av finländsk adel. Byggnaden vi ser idag är från 1800-talets mitt.

Många vittnen pekar i förhör ut Lehus som den som uppmanat dem att följa med (honom) till Magasinet därför att han var missnöjd med beslutet att bidra med både mat och pengar till upproret om man ändå skulle tvingas att följa med.

Samtidigt som de tre förmännen flydde utgenom fönster på Magasinet gick bergmästaren i en modig (svekfull, beroende på perspektiv) skenmanöver ut på framsidan och säger till de församlade att

Hatwen i något emot mig, så står jag här för edra ögon, och om i nu wiljen dräpa mig så dör iag som en braf och ärlig karl.

Ett vittne, gruvdrängen Willman, erkänner för rätten att han stått på tröskeln till Magasinet och lagt handen på bergmästarens axel och varit ohövlig mot honom. Detta är en händelse som rätten ägnar mycket uppmärksamhet eftersom att lägga hand på ståndspersoner är ett svårt brott.

Gruvdrängarna har i sina besvär framfört (som motiv för sitt deltagande i bullret) att det är svårt att få kontant betalning för malmen av råds- och bergsmännen. Ingen hjälp har heller funnits att få från bergmästaren Troili som vid ett tillfälle hotat en klagande med eldgaffel. Trots det tilltaget samt en allmänt omvittnad ovilja att lyssna på gruvdrängarnas klagomål är bergmästare Troli populär, man litar på honom.

Relaterade blogginlägg:

Falun 1743 – del 12