Din nekrolog skrivs i detta nu. Hur vill du bli ihågkommen när allt är förbi? Varje anförande från talarstolen i fullmäktige borde präglas av detta förhållningssätt, varje inlägg i debatten och alla sociala relationer.
Argumentum ad hominem betyder att man angriper anföraren av ett argument snarare än argumentet som sådant. Personangrepp, alltså. Det förekommer ofta rent allmänt men tycks vanligare mot kvinnor i toppositioner.
Principen är att det alltid är ett misstag att angripa ett argument genom att ifrågasätta motiven, utseendet eller karaktären hos den som framför det. Det är en jobbig insikt för mig, men bara för att det är Trump eller Åkesson som anför något kan det inte automatiskt avfärdas. Man måste ständigt lyssna noga på vad som sägs. Än svårare blir detta förhållningssätt när våldsverkare av olika slag kräver sin demokratiska rätt.
Argumentationsanalys är en svår konst, liksom att utöva ett kritiskt, självständigt tänkande. För detta krävs nämligen grundläggande faktakunskaper och sådant lär man sig ofta i skolan. Eller så borde det iallafall vara.
Att man tonat ner faktakunskaper till förmån för en syn på kunskap som något man formar själv är en i mitt tycke väsentlig kritik av dagens svenska betygssystem. Synen på kunskap och utbildning var en anledning till att jag redan 2012 var kritisk till Jan Björklund och sedermera lämnade partiet helt och hållet.
Faktakunskaper krävs, alltså. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Hur ska man utförligt och nyanserat kunna uppvisa förmågor utan att ha grundläggande faktakunskaper? Hur kan man tänka kritiskt och självständigt om saker man inte vet något om?
I så fall kan man ju lika gärna killgissa. Eller presentera en egen, alternativ, sanning. Och det är här det blir riktigt farligt, kanske rent utav ett hot mot demokratin. Man får nämligen alltid skörda det man sår. Men lär man sig grunden ordentligt får man också en god skörd.
Men ibland blir det istället roligt. En av mina favoriter är en händelse från 2012 när en massa gamla och nya ministrar bjöds på fin middag i Stockholm. Den förutvarande jordbruksministern Margareta Winberg var en av de inbjudna.
Tyvärr bar det sig inte bättre än att inbjudan gick till fel person. In på den storstilade middagen klev förvisso Margareta Winberg – men istället för exministern en 67-årig dam från Sundbyberg.
Och denna Margareta var hungrig och hade inte alls någon lust att åka hem när misstaget väl uppdagades. Det var ju inte hennes fel att någon råkat skicka inbjudan till fel person?!
Hon anade visserligen att något var fel men löpte ändå linan ut. Hon presenterades för alla fina gäster med att det blivit ett missförstånd men fick vara med på den ståtliga middagen – trerätters på Rosenbad. Hon fick till och med vara med på den obligatoriska gruppfotograferingen efteråt. Den verkliga Margareta Winberg unnade henne upplevelsen eftersom hon redan varit på många middagar på Rosenbad.
Det är så fint, på något sätt. Och det finns flera berättelser av den här typen. En handlar om en person som iförd mörk intetsägande kostym och enfärgad slips under flera år lyckades nästla sig in på flera officiella fotografier som skulle tas när världens ledare träffades i olika sammanhang. Tyvärr har jag inte lyckats skilja mellan fakta och myt i det sammanhanget.
Det finns grundläggande fakta, allt är inte åsikter eller förhållningssätt. Och fakta kommer före förmåga eftersom förmåga bygger på fakta (i teoretisk kunskap). Vem som säger vad, och när, eller hur personen låter eller ser ut är ibland viktigt men borde inte var utgångspunkten för debatten.
Flickorna vill ha en hamster. Inte jag. Jag förvandlade diskussionen till en retorisk övning där de fick göra en PowerPoint-presentation med sina bästa argument. Jag lovade att lyssna. Sedan fick de presentera sina källor och så provade vi argumentens hållbarhet.
Vem som sa vad, hur hen såg ut, lät eller var pappa eller dotter var i sammanhanget oväsentligt.
En klassisk övning går i olika varianter ut på att reflektera över sitt liv om man plötsligt fått sin tid utmätt och bara har en kort tid kvar att leva. Jag har tillsammans med Malin upplevt det – inte som övning utan i verkligheten.
En vacker solnedgång i Provence är under sådana förutsättningar viktigare än materiella tillgångar och lumpna personangrepp eller kortsiktiga vinster rinner av en som vatten på en flodhäst.
Det är viktigt vad man vill minnas eller uppleva när slutet närmar sig. Ett liv baserat på verkliga principer och kärnvärden är därför fundamentalt.
Så tror jag, utan att veta, att Margareta Winberg från Sumpan lever. Det hon gjorde kräver nämligen viss sinnesnärvaro. Något av det försöker jag också förmedla till mina elever, inom politiken samt låta genomsyra mig själv.
Personangrepp är alltid fel. Länge leve den goda, sunda, skarpa debatten. Man får alltid skörda det man en gång sått. Och störst av allt är kärleken.
När jag en gång ligger där i kistan vill jag inte att döttrarna ska minnas en pappa som sa nej till en hamster utan hållbara argument. Nej, det är annat jag vill bli ihågkommen för.
Relaterade blogginlägg
Källor:
Aftonbladets
Covey: De 7 goda vanorna
Wigforss: Alternativa fakta
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.